Web Analytics Bookbirds

onsdag 15 november 2017

Tunneln

Tunneln är konstnären Juan Pablo Castels redogörelse för mordet han gjorde på en kvinna.

När han på vernissage för bland annat sina egna tavlor, ser María Iribarne lägga märke till en detalj på en av hans målningar, blir han fascinerad av henne. Hon hinner försvinna innan han kommer fram till henne och därefter snurrar frågor runt i cirklar i hans huvud. Vem är hon? Känner hon samma som han? Vad skulle hända om han träffade henne igen, vad skulle de prata om?

Han blir som besatt och funderar på hur deras första möte ska bli, när han av en slump(?) träffar henne på gatan. Han försöker fånga henne, men hon glider undan. Hon är flyktig, svår för Castel att tolka och ju mer han misslyckas med att göra henne till sin, desto starkare växer hans svartsjuka.


Jag har hunnit läsa flera böcker sedan jag blev klar med Ernesto Sabatos Tunneln och jag har dessvärre hunnit byta och glömma känslor, men i min läsdagbok från den 25 oktober när jag var på sidan 83 hittar jag följande meningar:
"Febrig känsla. Juan Pablo påminner mig om en karaktär av Dostojevskij och Camus. Nånting i att bli besatt av en kvinna och tycka att livet är absurt."

Det är inte långsökt att jämföra med Camus, då författaren under en tid vistades i Paris och bekantades med existentialisterna, som menar att människans handlingar definierar människan. Mycket av deras tankar, Sartres absurditet från Äcklet, återfinns även i Tunneln. Sedan kopplingen med Dostojevskij: medan jag läste, kunde jag inte sätta fingret på vad det var som var Dostojevskijskt, men nu i efterhand tror jag att det är Juan Pablo Castels isolerade värld, som till slut bara kretsar kring María Iribarne. Hur objektiv han än försöker vara i sin berättelse, tar känslorna ofta över.

Omslaget pryds av ett bältdjur. Under hela läsningens gång ska jag fundera kopplingen mellan Juan Pablos berättelse och detta underliga djur som jag inte vet så mycket om. Efteråt kollar jag på internet, läser att det endast finns i Amerika och förekommer främst i Sydamerika, men det finns en art som finns i så gott som hela Syd- och Centralamerika och USAs södra delar. Jag tänker att det kanske är för att de lever ensamma, liksom Juan Pablo. Eller att de vid fara rullar ihop sig för att ingen fiende kan ta sig igenom deras hårdhudade pansar? Det är en gåta som jag inte har löst än, men är mycket nyfiken på.

Ernesto Sabatos debutroman från 1948 beskrivs på baksidetexten som kultförklarad, men anledningen till att jag otippat tog upp den här, var att jag läste i ett reportage i Karavan, att Mircea Cărtărescu, min favoritförfattare som jag ännu har oläst, inspireras mycket av Sabato. Och jag är glad över att jag tog upp den! Förutom poetiska och diffusa formuleringar som finns bland många av mina favoriter, är Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij, en av mina mest minnesvärda läsupplevelser och Tunneln gav mig ungefär samma känsla, vilket inte är dåligt. Det är något med att vara i en hjärna som anser sig själv vara rationell, men handlar tvärtemot och dessutom är oerhört självcentrerad, som lockar mig. (Men jag förstår också att om jag hade blivit utsatt för Juan Pablo idag, hade jag blivit livrädd och förmodligen polisanmält.)

En annan tanke som har väckts är hur det skulle vara att läsa samma berättelse men från ett kvinnligt perspektiv?

Summa summarum: Tunneln. För dig som känner dig vilsen existentiellt och som har en svaghet för starka känslor.

söndag 12 november 2017

The handmaid's tale

För ett par veckor sedan hade jag min bästa läsupplevelse hittills i år, i och med läsandet av Margaret Atwoods roman The handmaid's tale. Egentligen vill jag inte berätta mer än så. Jag misstänker nämligen att min fullständigt ickebefintliga förkunskap bidrog till att jag blev så tagen.

Atwood målar mästerligt upp den alternativa värld som jag alltså inte vill berätta något om. Detaljerna portioneras ut i precis lagom stora doser för att jag som läsare ska hänga med i vad som händer, utan att bli uttråkad av för många beskrivningar och detaljer, och samtidigt hinna undra och fundera över hur saker och ting fungerar och varför. Hur kunde vår värld bli till detta?

Jag är inte den enda som insett att det här är en mycket läsvärd bok. Till exempel har en svensk översättning (Tjänarinnans berättelse) funnits i bokhyllan hem-hemma så länge jag kan minnas - sannolikt sedan innan jag föddes då boken är utgiven 1985. Från 2012 finns en prisbelönt ljudboksversion med Claire Danes, och tidigare i år hade TV-serien (som tydligen anpassats lite för att bättre matcha det som hänt sedan 1985) premiär.

Så om du vill ha något smart, välskrivet och tänkvärt att läsa: läs den här.
Om du inte vill ha feelgood. Då får du ta något annat.

söndag 29 oktober 2017

Finna sig och Vegetarianen

Under det senaste halvåret har Agnes Lidbecks Finna sig och Han Kangs Vegetarianen synts och omnämnts ofta bland boktipsen. Deras gemensamma nämnare är att båda har en kvinnlig huvudkaraktär i traditionella könsroller, men när Lidbecks Anna accepterar sin roll i moderskapet, som älskaren och vårdare, gör istället Kangs Yeong-Hye motstånd med hjälp av sin vilja i en relativt stark traditionsstyrd kultur, vilket gör det intressant att ställa dessa bredvid varandra.


Finna sig är Agnes Lidbecks debutroman och titeln är tvetydig. I en mening innebär det att nöja sig med sin situation och i en annan mening handlar det om att hitta sig själv. Romanen inleder med en kursiverad text med akademisk ton som presenterar grundförutsättningen i "den sociala överenskommelsen" där kvinnan spelar tre roller, som vore det allmängiltigt och förutbestämt. "Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda." Detta är också vad huvudkaraktären, Anna, ska gå igenom i romanens tre delar, den ena mer intressant för mig själv än de övriga två. Ville Anna ha barn eller var det bara något som hon gjorde för att hon skulle? Annas make arbetar mycket, medan Anna får huvudansvaret för barnet. Hennes kropp slutar vara hennes så fort hon blir gravid och fortsätter så tills barnet klarar sig själv. Samtidigt fortsätter vardagen sin sakta mak: mat ska lagas, smulor ska torkas bort.


Vegetarianen är även den uppdelad i tre delar, men istället för att följa huvudpersonen genom en allvetande berättare som i Finna sig, får vi följa kvinnan i tre stadier genom tre personer i hennes närhet: hennes make, svåger och syster. Hennes make hade i sitt liv alltid valt medelvägen och valde därför att gifta sig med Yeong-hye för att hon var en anspråkslös kvinna som inte ställde krav eller motsatte sig. Det var lättast så. Men när hon en dag bestämmer sig för att bli vegetarian på grund av en dröm hon hade, rämnar stabiliteten och ännu mer när hon helt slutar prata. Han anser att hon har blivit galen och skäms otroligt för att hennes val även går ut över hans anseende. Eftersom Yeong-hye är ihärdig, drar han in även hennes familj, som även de tycker att hon har förlorat förståndet. Men vem är hon egentligen? Vad är det hon känner? Är det någon som ställer den här frågan till henne?

Gemensamt för de båda huvudpersonerna är att de är begränsade. Anna i sin roll som den ansvarstagande, omhändertagande och älskande, av kärlek och av plikt. Yeong-hye i sitt förhållande till sin make och omgivning, av plikt. 

Det är frustrerande att läsa om kvinnor som förlorar sitt eget värde i förhållande till en annan person, vare sig det är en man eller ett barn. Tidigare har jag läst om det i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, där Ester Nilsson blir så kär i en man att hon blir besatt och bekräftelsesökande, och i Kristina Sandbergs trilogi om Maj, som porträtterar hemmafrun. Ingen av dessa var särskilt omtyckta av mig under läsning. Jag fann karaktärerna snarare irriterande, men de måste ha lämnat bestående intryck eftersom jag ständigt återkommer till dem. 

Den första delen i Finna sig, om modersrollen, tog mig med storm. Här är ett citat: "Mamman kan bli irriterad på mjölkfläckar och på dammråttor. Aldrig på barnen själva. Det går att tillrättavisa ett barn för att det tagit all plats i soffan men inte för att det tagit all plats i livet". De resterande delarna tar mig inte lika mycket med storm och jag förlorade intresset efter cirka andra halvan, kanske är det något med diskbänksrealismen som tråkar ut mig, men språket är vackert. Lidbecks blick är skarp och detaljerna för de små sakerna i vardagen kommer inte undan, samtidigt som den är mjuk och fri från fördomar. Saker är som de är.

Vegetarianen är en helt annan historia. Man kan se berättelsen om en historia om våld. Man kan dra paralleller till Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten som följer en kvinnas mentala hälsa. Man kan se Yeong-hyes tystnad som resignation, men det går också att se den som ett uppror mot samhällets normer. Hennes omgivning försöker utöva sin makt över henne när hon går mot strömmen, för att den anser att hon har förlorat förståndet. Kvinnan, i det här fallet, ska tyglas. Genom att följa de andras blickar på Yeong-hye säger mer om de själva än vegetarianen själv. Det är genialiskt av Kang att inte låta sin huvudperson ha sin egen röst, ens i berättelsen om sig själv (förutom en försvinnande kort bit i första delen). Det inser jag nu. 

Både Finna sig och Vegetarianen är läsvärda romaner. Det händer att jag fortfarande tänker på dem. Jag tänker på strukturer, mönster och träd. Jag tänker på självuppoffrandet och människans egna värde. Och det torde väl säga något om romanernas avtryck i mig. 

lördag 14 oktober 2017

Läsläget just nu

Hösten hittills: regnet som normalläge. Huvudet tungt lutad mot tågfönstret. Utanför rullar landskapet förbi och jag glömmer bort om det är gryning eller skymning för att det alltid är dunkelt, mörknande. Alltid på väg någonstans. Igår var första gången jag såg solen på drygt en vecka. Jag läser alltmer sällan längre stunder. Oftast fragmentariskt på tåget, strax innan jag somnar. Vissa tar jag mig igenom minns jag knappt vad de handlar om, andra lägger jag ner efter bara några sidor. Men jag har börjat låna hem tidskrifter, som FLM, Provins och Karavan till exempel, där reportagen och recensionerna får ta plats, och försöker hålla mig ifrån min mobiltelefon, för att und
vika att hamna i slukhålet som kallas Internet. Det går sådär.


Läser just nu

Just nu läser jag Otopia av Per Nilsson. Vet inte riktigt vad jag tycker om längre, för alla upphaussade texter har bara lämnat mig otillfredsställd, så jag försöker luta mig mot gamla favoriter och Per Nilsson är en av dem. Just Otopia har jag inte läst förut. Det är någon slags dystopihistoria som utspelar sig i den nya tiden, efter katastrofen.


Läste just ut


Hej syster av Navid Modiri
Jag har läst Navid Modiri sedan han bloggade på Skrik om du brinner. Hans sätt att skriva är därför omistligt bekant för mig. Jag skulle inte säga cinematiskt, men närapå. Navid Modiris användning av metaforer är sagolikt, så är det bara. Hej syster började som ett brev, till en kvinna som han mötte som hastigast på centralstationen i Malmö. Hon hade kommit över havet, över land med sin son. Brevet publicerade Modiri på sin facebooksida och fick stor spridning. Hej syster fortsätter där brevet slutade. Modiri skriver om sina egna minnen från när han själv kom till Sverige med sin familj som tvååring och upplevelser från hur det var att växa upp i ett mellanförskap, mellan två kulturer - sina föräldrars och det nya landet. Och även om allt inte är bra i det nya landet, där vissa människor vill att han ska "åka hem" och där hans skägg får honom att misstas för att vara kriminell, är han ändå tacksam över att hans dotter får växa upp här.

Som en som har växt upp med föräldrar från ett annat land, är det mycket som jag känner igen mig i Navid Modiris text. Det är alltid något speciellt när en annan sätter ord på något som man trodde var ensam om. Att vara översättare åt ens föräldrar, fastän man egentligen är för liten för att hantera sådana frågor. Att inte passa in någonstans. Så jag läser Hej syster fort för det går inte att lägga ifrån sig. Texten är lättillgänglig, samtidigt som den är viktig i en tid där människor från andra länder strömmar in och möts av motstånd.

På Bokmässan i år deltog Navid Modiri i ett seminarium där han samtalade Halfdan Pisket och Dilsa Demirbag-Sten om ämnena som återfinns i Hej syster. Bloggen Enligt O var där och skrev en text om detta.

Vegetarianen av Han Kang
Vi har en bokcirkel på jobbet där vi ses och diskuterar en bok i månaden, sedan ett år tillbaka, och jag har lyckats med att bara skriva om en av dem, Ta hand om min mor. Vegetarianen är nästa bok till rakning och jag är ovanligt tidig med att läsa klart. En kvinna beslutar sig en dag för att sluta äta kött och det blir ett stort ramaskri i hela familjen, när hennes man meddelar dem detta som också har svårt för detta beslut. I tre delar får vi följa kvinnans förvandling i tre stadier, från tre olika perspektiv: hennes mans, hennes svågers och hennes systers, som alla proklamerar rätten till att bestämma över kvinnans liv. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den, behöver antagligen bearbeta den lite till, men jag tycker att den har en intressant utgångspunkt och trots att den är väl skriven så är det en röst i den som jag saknar. Jag kanske återkommer till denna efter bokcirkeln.

Ska läsa sen

Snart får vi veta vilka som är nominerade till Augustpriset! Det är Sveriges mest intressanta litteraturpris enligt mig just nu. Kanske blir nästa bok någon av de nominerade som jag inte har läst en. Kanske blir det Viskningarnas bok eller Jordens fördömda som jag har haft på mitt bibliotekskort en lång tid. Kanske blir det något helt annat. Jag är också ganska sugen på att läsa Sorgen bär fjäderdräkt och någon äldre bok från magasinet.

tisdag 10 oktober 2017

Here I am

Låt oss fortsätta på temat: böcker blåmesen läste för ett tag sen och nu plötsligt fått för sig att blogga om.

Möt familjen Bloch: pappa Jacob, mamma Julia, sönerna Sam, Max och Benjy, hunden Argus. Jacobs föräldrar Irv och Deborah, Irvs pappa Isaac. Och så kusinerna från Israel.

Jacob och Julia har varit gifta i 16 år. Isaac har blivit skruttig och ska till hemmet. Sam har fyllt tretton och ska ta sin bar mitzvah. Och det är fler förändringar på gång; varför har Jacob en extra telefon, och vad kommer att hända om Julia hittar den?

Precis när familjekaoset hemma hos Blochs späs på med ett besök från halva kusinfamiljen från Israel (som råkar vara stenrik, så långt från jante man kan komma, och liksom förebrår Blochs för att de hamnade i Amerika och för att de är bristfälliga i sin religionsutövning) inträffar en större jordbävning i mellanöstern. Med Israel försvagat rubbas maktbalansen och plötsligt är det kaos även i världspolitiken.

Det finns anledningar att tycka om Here I am. Den är välskriven, dialogen är rapp men känns trovärdig. Språket (även om det ibland går mig över huvudet - har ju inte läst på engelska på länge) är utomordentligt. Skildringen av det påhittade uppblossandet av mellanösternkonflikten känns obehagligt realistiskt. Det finns också saker jag tycker mindre om. Jag upplever boken som deppig; allt går ständigt utför och att det inte finns några lyckliga slut. Slutet är alltför utförligt, författaren knyter ihop allt för många trådar för min smak (och då tycker jag verkligen inte om öppna slut). Bara för att Jacob (som arbetar med att skriva manus till en TV-serie) tvångsmässigt skriver ut allting behöver ju inte Jonathan Safran Foer göra detsamma.

Den största besvikelsen ligger dock i att Here I Am inte är någon ny Extremely loud and incredibly close.