Web Analytics Bookbirds

lördag 16 september 2017

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s.187-375

Ni har väl inte glömt att vi fortfarande bokcirklar kring Kristina Sandbergs serie om Maj? Vi har kommit till sista boken, mellersta delen, och som vanligt avråder vi dig som inte vill veta vad som händer då från att läsa vidare, med ett vänligt men bestämt SPOILER ALERT.

Stjärtmes: Tomas förlorade jobbet, skaffade ett nytt företag i Sundsvall och även det gick i konkurs.
blåmesen: Och så sålde de sommarhuset, och Anita blev deprimerad och åkte in på sjukhus .
Stjärtmes: Lasse har varit väldigt frånvarande, men det kanske är naturligt när man får ett självständigt liv.
blåmesen: Ja, kommer bara hem för att sova och äta i princip.

Stjärtmes: Jag har fattat tycke för Maj tror jag. Hon gör liksom sitt bästa. Det hon kan.
blåmesen: Ja, hon har verkligen varit stoisk nu på slutet. Stöttat och funnits där utan att ifrågasätta eller kräva något tillbaka.
Stjärtmes: Hon har vuxit i mina ögon.
blåmesen: Som när hon åkte upp till Sundsvall när Tomas inte svarade i telefon för att han börjat supa igen.
Stjärtmes: Åå... den där sekvensen när Maj sa att Tomas behövde extra sänglakan ifall han skulle få dambesök och Tomas inte tänkte på henne. När hon bara: "men jag då?"
blåmesen: och när Maj kom upp och julskyltade och gjorde fint... Ändå visste hon hela tiden att Tomas vänstrade.
Stjärtmes: Ja, när hon upptäckte läppstiftsfläcken på skjortan och frågade ut honom och han nekade. Hade det blivit annorlunda om han erkände? Vad hade hänt?
blåmesen: jag tror att han hade blivit tvungen att avsluta det hela mycket tidigare då... men jag tror inte att Maj hade lämnat honom ändå. Dels för att hon blivit trofastheten själv, dels för att hon inte har något annat att gå till. Vad skulle hon göra om Tomas lämnade henne eller hon honom?
Stjärtmes: Ingen aning. Hon har ingen att vända sig till heller.

Stjärtmes: Nu läste jag ju om Majs fyrtioårsdag, äntligen
blåmesen: Den har jag nästan hunnit glömma... men det var överraskningsfest, eller hur?
Stjärtmes: Ja, hennes syskon och respektive kom.
blåmesen: Hon blev glad? För en gångs skull.
Stjärtmes: Tror Tomas hade planerat det? Det var en fin gest.

blåmesen: Anita då?
Stjärtmes: Hennes depression?
blåmesen: Relaterad till sommarhusförsäljningen?
Stjärtmes: Fast hon har väl känts deppig ett bra tag innan det? Trots att hon var ute och såg mycket på bio och så.
blåmesen: Hon har väl snarare aldrig varit särskilt gladlynt, men det är ju inte Maj heller.
Stjärtmes: Ja... jag vet inte. Hon tog sommarhusförsäljningen ganska hårt. Om det nu bara är på grund av det.
blåmesen: Tyckte det var så sorgligt när barnen trodde att det var Maj som ville sälja huset, när det inte ens var hennes förslag.
Stjärtmes: Ja, som om hon alltid är den onda av henne och Tomas.
blåmesen: Det har ju i och för sig alltid varit Tomas&Anita och Maj&Lasse.
Stjärtmes: Och nu när Lasse inte är med så är det T&A mot M.

blåmesen: Men vad ska det bli av Berglunds egentligen, nu när Lasse är den enda som har ett jobb?
Stjärtmes: Ja säg det du. Nu är de ju alldeles koncentrerade på att Anita ska bli frisk och fira påsk hos Jan.
blåmesen: Men att Tomas bara... går hemma.
Stjärtmes: Han har åtminstone inte börjat dricka... än.
Stjärtmes: Det är en spännande tid de har framför sig! Tror du han får ett nytt jobb? Eller Maj kanske börjar med nåt? På kondiset kanske?
blåmesen: Jag har svårt att tänka mig att Maj skulle börja jobba igen... eller det skulle kanske vara tvätt eller barnpassning eller så i så fall? Det anstår väl inte en fabrikörsfru att vara hemkocka eller så som Majs mamma var.
Stjärtmes: Vilken press ligger det inte på Tomas nu. Han som är så skör mentalt också.
blåmesen: Verkligen. Nu måste han matcha Majs enorma insats för familjen på sistone.
Stjärtmes: Det känns så här i efterhand att det är Maj som har burit den här familjen, medan Tomas bara har flackat runt.
blåmesen: Mm... och detta trots att Maj aldrig riktigt lyckats knyta an till varken Tomas eller barnen. Förtroliga samtal mellan Maj och övriga familjemedlemmar kan räknas på ena handens fingrar.
Stjärtmes: Ja, det har du rätt i. Har vi nåt mer att tillägga? Det är svårt att förutsäga vad som kommer att hända.
blåmesen: Njae... jag hoppas att det ordnar sig för dem, och jag hoppas att det blir ett ordentligt slut.
Stjärtmes: Ja, inget mesigt och öppet. Kanske slutar med att Maj dör?
blåmesen: Eller sitter på nåt hem.

lördag 26 augusti 2017

Lämna mig inte


Historien berättas baklänges. Först: tiden efteråt, försöken till att gå vidare. "Se det framför dig. Du är tjugoett år, och du vet att ditt liv är slut." Sedan: det som ledde till tiden efteråt, svartsjukan. Sedan: den lyckliga tiden, nyförälskelsen - vansinnet?  Hur hon räddade honom, återupplivade något han inte visste existerade i honom. Berättaren kan vara honom själv, som tilltalar sig med du, eller en allvetande gudaröst som ser allting utifrån och vet vad som kommer att hända, som kanske var med om det själv.

Språket är stundtals repetitiv, metaforer på metaforer som jag inte såg när jag var som fastnaglad men som jag i efterhand känner vilar något pubertalt över. På omslaget: två armar, Aksels, som krampaktigt håller fast en annan, Amalies. De kommer från två olika bakgrunder. Han är strikt uppfostrad, medan hon är mer fri. Hon levde i en värld som han varit utestängd ifrån, tiden med henne var han bland de inbjudna. Till sist, äntligen?, slår hon sig fri från hans klor, för så är det. Det går inte att fjättra en fågel i all evighet.

Historien är brutal och mörk och är svår att lägga ifrån, även när det blir obehagligt. Aksels historia spolas bak ända till högstadiet, där hans bästa vän förråder honom och gör honom till en av de utsatta för killgruppens trakasserier. Det leder till ett utanförskap som sedan leder till en destruktiv relation, som är både en beroendeframkallande njutning och en skam. Som om författaren, Stig Sæterbakken, ville ge en förklaring till Aksels beteende, varför han befinner sig i ett sådant mörker.

Stig Sæterbakken blev 46 år gammal. Han begick självmord 2012 och hann bli kontroversiell, enligt en artikel i Norran, genom att bland annat bjuda in en ökänd förintelseförnekare till en litteraturfestival, samt försvara rätten till att vara emot homoäktenskap.

Om jag skulle rekommendera att läsa Lämna mig inte? Det beror på. Det känns som att jag borde sätta upp varningssignaler först, men om jag ska citera Steinar Sivertsen istället, som recenserade denna i Stavanger Aftenblad: 
"Men söker du en författare som med beska, intensiva, nakna ord vågar närma sig tillvarons oupphörliga smärta, mänskliga svek och dårskaper, det kroppsliga begäret som överskrider alla rimlighetens gränser, det svartsjukestyrda helvetet som slukar en vacker dröm, då bör Stig Sæterbakkens senaste roman vara ditt val".

onsdag 23 augusti 2017

Den KRAV-märkta människan


Jag åker kollektivtrafik. Jag handlar ekologiskt i den mån jag kan. Jag reser sällan med flyg. Jag köper mina kläder second hand. Jag källsorterar. Alla böcker jag läser har jag lånat på biblioteket. Jag är förmodligen definitionen för vad en KRAV-märkt människa är, vilket efter att ha läst Malin Idelands bok, Den KRAV-märkta människan, känns... ja, hur?

Författaren Malin Ideland fortsätter där hennes avhandling, Det KRAV-märkta barnet - Om subjektskonstruktioner i lärande för hållbar utveckling, som hon skrev tillsammans med Claes Malmberg och Per Hillbur, slutar. I avhandlingen undersökte de grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, hur skolan som skapar en relation mellan barnen och naturen har förändrat sitt synsätt genom tiderna i dessa läroplaner och vilka som inkluderas respektive exkluderas i deras perspektiv.

Boken ser inte mycket ut för världen, men innehållet är desto mer intressant. Den idealiserade bilden av miljövännen får här både en historisk och samtida kontext, för den är på många vis konstruerad och det är fascinerande att se hur bilden har förändrats genom tiderna. Ett exempel på hur relationen mellan barnen och miljön har förändrats är att i den första läroplanen, år 1962, handlade det främst om hur man skulle vara försiktig i naturen, inte skada djur och växter när man befann sig i den, medan det idag har många fler inslag om konsumtion och jordens resurser. Liksom grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, har bilden av hur den miljötänkande människan ska vara också förändrats. Idag är det ett stort fokus på individens eget ansvar, vilket möjligen är föga förvånande i en globaliserad tid som denna, men att inte staten/världen lägger mer ansvar på företag och industrier, det är oförståeligt, när det egentligen är de som är mest skyldiga till koldioxidutsläppen.

Det är också först på senare tid som planeten beskrivs som skör och sårbar. Denna information återfinns i boken Den KRAV-märkta människan där Ideland ansluter sig till diskussionen kring idealmänniskan, den som pantar burkar och väljer ekologiskt, m.m., och hur det skapar maktstrukturer i samhället, då miljöfrågorna tydligt handlar om klass och ekonomiska förutsättningar, eftersom alla val man ska göra handlar om att "handla". Det är för många självklart att välja ekologiskt först, men det är inte alla som har råd att välja det alternativet - gör det dem till sämre människor då? Dessutom är det oerhört tvetydigt att bli rekommenderad att handla något alls, när Jorden skulle bäst av att industri och produktion inte existerade överhuvudtaget, detta var en tanke som inte hade slagit mig innan jag läste boken.

Jag älskar normkritiska texter, där saker man tar för givna problematiseras och det gör sannerligen Ideland. Den akademiska ingången till trots, tror jag att den ändå är lätt att ta till sig, för att Ideland tar upp konkreta exempel. Nu har jag bara tagit upp några få exempel och koncentrerat mig på konsumtionsaspekten, mestadels på grund av det är vad som fokuseras på när en individ ska vara "klimatsmart", men Ideland täcker även upp andra aspekter, såsom klimatdebatt och vilka termer man använder, och rasism. Om miljö är något som engagerar, är detta definitivt en bok man ska läsa. Jag kan även tänka mig att det är en bra ingång till miljödebatten, för att den ger en verktyg att ta med vid fortsatt läsning.

lördag 19 augusti 2017

Citat från Fåglarna lärde oss ingenting

































Augustikväll

Denna mörka augustikväll
kommer aldrig åter.

Ohanterligt stor,
fylld av allt möjligt.

Vi märkte den knappt,
där vi gick längs vägen med ficklampan släckt

och hörde
vad kreaturen alltid har hört:

hur vinden kommer och går
som ingenting
genom asparnas lövverk.

Krister Gidlund
Fåglarna lärde oss ingenting
Heidruns förlag, 2008

↠ mer poesi

onsdag 16 augusti 2017

Efter Ekot


Det finns människor som har cirkulerat i ens liv om än bara i periferin så pass länge att man har glömt hur det började. Olivia Bergdahl är en sådan person. När var första gången jag läste hennes namn? Jag minns inte. Men det var högst troligen i samband med Poetry slam som hon vann 2007 eller kanske någon av hennes dikter någonstans. För mig är det så självklart att hon finns. Efter Ekot är hennes debutroman.

Fanny är 21 år, sju veckor och fyra dygn, när vi först träffar henne. Hon pluggar statistik och räknar allt. Tid, ben i kroppen, saker som tar fem minuter. Allt. Det har gått 621 dagar sedan hon och Sam träffades första gången. Sam tillhör hennes förflutna, hemma hos mormor i Vara. Det är sommar nu. Hennes mormor har bestämt att Fanny ska övningsköra med henne. De har inte setts på 693 dagar. Det är inte bara det att Fanny räknar allt, hon minns också allt som hon har läst och vet därför mycket. Hur många nötkreatur det finns, hur många äggceller en kvinna har vid födseln, hur många fall av misshandel utomhus där förövaren var obekant med offret det anmäldes 2008, till exempel, vilket ger mig som läsare en känsla av att jag lär mig något samtidigt som jag konsumerar en skönlitterär bok. Jag ser det bara som en bonus.

På sin dator har Fanny olika mappar, med bilder och dagboksanteckningar som läsaren får ta del av fragmentariskt. Nutid blandas med dåtid. Den soliga idyllen hemma hos mormor sätts som bakgrund mot ett förflutna som till en början är lika solig, men som med tiden fick allt fler mörka moln på himlen. Hennes mormor vet ingenting, men anar att det är något som har hänt. Blåmärkena på kroppen avslöjar Fanny.

Jag läser den lilla romanen över en helg och kan knappt lägga ifrån mig den. Det är något i den som drar i mig. Efter Ekot handlar till största delen om kärleken. Om hur vacker och värnande den kan vara, men också våldsam och manipulativ. Den mellan Fanny och hennes mormor och den mellan Fanny och Sam. Om det är någonting som jag ids klaga på, är det mormoderns historia som jag önskar få veta mer om. De har något mer gemensamt, Fanny och hon, mer än Fannys mamma.

Som titeln antyder, har nyhetsinslag från Ekot i Sveriges Radio en betydelsefull roll. Utan att dubbelkolla kommer jag ihåg en del händelser som nämns och jag imponeras av den tid som Olivia Bergdahl måste ha lagt ner på sitt gedigna researcharbete. Jag tänker att den till viss del kan ses som ett tidsdokument, med tanke på alla siffror och händelser som den innehåller, som gör den mer än "bara" en roman. Efter Ekot är något större och samtidigt inte mer än detta.