Web Analytics Bookbirds: 2009

onsdag 30 december 2009

Stjärtmes' best of 2009

För år 2009 är min lista mer utbredd.

++musik

Bästa skivköp:
Röd, Kent

Bästa konserter:
1.Florence Valentin, Emmabodafestivalen
2. Salem al Fakir och Malmö operaorkester, Malmöfestivalen
3. Bob Hund, Tivolirock
4. Anna Ternheim, Malmöfestivalen
5. Emil Jensen, Barbacka


Florence Valentin, Emmabodafestivalen, foto: flyttfågel H

++film

Mest sedda filmer:
1. Sagan om ringen - konungens återkomst, Radio days, Skicka vidare, Garden state, Love actually, Hitta Nemo (2 gånger)

Bästa film på bio (och enda):
Harry Potter och halvblodsprinsen

++litteratur

Antal utlästa böcker: 73
Antal böcker/vecka i genomsnitt: 1.4

Mest lästa författare:
1. Tove Jansson, 5 gånger
2. Ann Brashares, 4 gånger
3. Stephenie Meyer, 3 gånger




Extra bra:
Martin Almqvist, Valarnas värld
Nicole Krauss, Kärlekens historia
Fjodor Dostojevskij, Vita nätter
Jostein Gaarder, Maya
Tove Jansson, Vem ska trösta Knyttet?
Sara Stridsberg, Drömfakulteten
Gerd Brantenberg, Egalias döttrar
Anna Gavalda, Tillsammans är man mindre ensam
Johanna Nilsson, Flickan som uppfann livet
Per Nilsson, Du & du & du
Michael Ende, Momo eller Kampen om tiden
Anna Jörgensdotter, Homecomingqueen
Erlend Loe och Kim Hiorthøy, Maria & José
Hans Tovoté och Andrzej Płoski, De misskända djurens abc
Jonas Brun, Det amfibiska hjärtat
Linda Olsson, Sonat till Miriam

Finaste julklappsboken:
Herta Müllers Hjärtdjur från bästaste blåmesen

tisdag 29 december 2009

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande

Zhuang kommer till London med endast en kortfattad kinesisk-engelsk ordbok som sällskap. Hennes föräldrar har en skofabrik på den kinesiska landsbygden och vill att hon ska lära sig engelska så att hon ska kunna ta deras företag till den internationella marknaden.

Vad Zhuang, eller Z som hon ofta kallas, själv vill är mindre klart. Hennes inledande isolering i London är i det närmaste total. Genom att gå på bio ensam om kvällarna träffar hon så småningom en man som hon flyttar in hos. Men kärlekshistorien blir långt ifrån enkel.

Det fascinerande med denna bok är att den är utformad som en /studie/dagbok som Z för under sitt år i England. Det innebär att språket till en början är fullt av fel och ibland svårförståeligt. Det utvecklas sedan stegvis månad för månad. Tyvärr kan jag inte få någon riktigt bra uppfattning om hur författaren Xiaolu Guo tänkt sig språket i och med att jag läser en översatt version. Det känns som att mycket gått förlorat i denna översättning och jag vågar inte riktigt lita på översättaren.

I vilket fall som helst ger boken ett ganska verklighetstroget intryck och behandlar på ett lättläst sätt problemen med att komma till ett nytt land, en ny kultur och ett språk som inte över huvud taget liknar ens eget. Och formatet - varje rubrik ett nytt ord som Z lärt sig, sorterade i kronologisk ordning - är minst sagt snyggt.

onsdag 23 december 2009

Trollvinter

Boken är liten och tunn, men historien desto större och fantastiskt förförande. Tove Janssons egna illustrationer förstärker historien om den snötäckta Mumindalen som inget annat mumintroll förut upplevt - tills nu.

Inför vintern fyller hela muminfamiljen sina magar med granbarr, för att sedan gå i ide och vakna upp i april. Men den här vintern händer det någonting ovanligt. Vårt lilla mumintroll vaknar och kan inte somna om. Hur mycket han än försöker väcka de andra är deras sömn orubblig. Vad ska han ta sig till i den här främmande världen?

Ingenting är densamma på vintern. Där det en gång växte blommor växer det numera snö. Och någon har kidnappat solen.

Men Mumintrollet är inte ensamt. Förutom osynliga möss och en glömsk ekorre är också lilla My vaken och Too-ticki. Too-ticki är en filosofisk figur som har varit med om flera vintrar förut. Hon vet när isfrun brukar komma och när solen återvänder. Hon är trygg och lugn även om hon inte riktigt vet något säkert.

Så här förklarar Too-ticki för honom vad snö är:
Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.

Den här vintern är speciell. Isfrun får folk från hela Mumindalen att komma till mumintrollens hus, däribland en mycket irriterande hemul, och helt plötsligt är det inte lika ensamt - men sämre

Precis som i Tove Janssons andra böcker om Mumindalen finns det inslag av någonting farligt, något proble och någonting överkomligt. Det vilar en trygghet, beundran och förväntan i kroppen när jag läser dem. De är hur fina som helst och Trollvinter är bara en av dem.

tisdag 22 december 2009

Stjärtmes december 22




Ute snöar det. Inomhus äter vi godis och bockar av utlästa böcker på lånekvitton.

Fight Club

Fight Club är novellen som blev en roman som blev en film som blev ett fenomen. Trots att boken uppenbarligen har unga män som målgrupp kunde jag förstås inte låta bli. Jag måste se om det ligger något bakom den här hypen. Chuck Palahniuk skriver om en icke namngiven ensam ung man som har ett vanligt tråkigt jobb, som lider av insomnia och som tycker om att gå på stödträffar för dödssjuka.

När han träffar Tyler Durden förändras allt. Tyler är djärv och vill förändra världen. Genom Fight Club, där män i alla åldrar och klasser träffas för att puckla på varandra, och flera projekt med syftet att försätta mänskligheten i en kris, återupprätta djungelns lag och ge vår planet tillräckligt med tid för att återhämta sig från vår framfart. Låter det ädelt? Tänk om. Tänk stora män i svarta kläder som bränner bort sina fingeravtryck med lut, som tillverkar hemgjord nitroglycerin, som får i hemläxa att med hjälp av varsin pistol få tag i tolv körkort.

Palahniuk skriver väldigt bra. Jag blir överraskad av hur mycket jag tycker om början med sin repetetiva monotoni. Men efter kapitel sex, som utgörs av den ursprungliga novellen, tycker jag att boken tappar ganska mycket. Jag är inte speciellt fascinerad av brutalt våld, och jag antar att det är delvis detta som gör att jag inte finner mittpartiet speciellt intressant. Men jag brukar aldrig lämna böcker halvlästa och, som så ofta är fallet, jag får belöning för min ihärdighet. Det blir komplexare, det blir sjukare och det blir otäckare. Suggestivt.

Jag tror absolut att Fight Club kan passa för att försöka få TV-spelsberoende ungdomar att läsa. Den är tillräckligt innehållsrik och våldsam för att behålla även den mest lättuttråkades intresse och samtidigt är den tillräckligt välskriven för att plocka fram den där härliga läskänslan. En bra läsupplevelse? Jodå.

söndag 20 december 2009

Flyttfågel: Europa är vi allihopa

Europa är vi allihopa, som Herman Lindqvist skrivit är en samling kåserier. Den beskrivs som ”en bruksanvisning i konsten i att leva i Europa” på baksidan och ja, det stämmer alldeles utmärkt. Boken är skriven 1991, vilket märks ibland, men inte så mycket att det stör.

Boken består av berättelser om seder och traditioner runt om Europa. Om vad som är vett och etikett och hur Sverige är i jämförelse. Hur hälsar man i Spanien? Hur är det att köra bil i Paris? Kan man dua en tysk? Lindqvist berättar om sina erfarenheter som utlandssvensk på ett dråpligt och mycket underhållande sätt, jag skrattade högt flera gånger medan jag läste. Boken är skriven i jag-form och det gör att det känns mer verkligt och det gör ju såklart att det inte känns som en faktabok, då boken är baserade på Lindqvists egna erfarenheter.

Boken är både underhållande och lärorik, man får lära sig vilken roll Eurovision spelar i resten av Europa och hur joggare blir behandlade i Spanien. Språket är trevligt och läsningen flyter på bra, och om man vill ta en paus från läsningen är det inte så svårt då varje ”kapitel” bara är några sidor.


/H

lördag 19 december 2009

Stjärtmes jullovsböcker


(Louisiana, oktober)

Tyngd, Jeanette Winterson
En berättelse om kärlek och mörker, Amos Oz
Vad jag älskade, Siri Hustvedt
Trollvinter, Tove Jansson
Tre sekunder himmel, Sigitas Parulskis
Sonat till Miriam, Linda Olsson

*

fredag 18 december 2009

* Är det en vanlig dag?

Nej, det är ingen vanlig dag för det är våran
födelsedag - Hurra! Hurra! Hurra!

Och nej, troligtvis får vi varken någon Putte i blåbärsskogen, någon ny röd väska eller en ny cykel. Men vi överlever nog ändå.

Det har gått upp och ner och hit och dit; vi började som två fågelungar och nu, 144 inlägg senare, är vi snart fullvuxna (det finns alltid något mer att lära sig, har vi hört).

Vi kommer att fortsätta blogga om böcker och allt som hör till, även om det just nu ser lite mörkt ut på den fronten.

Tserr-Tserr!
blåmesen och Stjärtmes

P.s
Ni vet väl om att ni kan följa bloggen på bloglovin?
D.s

torsdag 17 december 2009

Chic

Va, en bok om mode? Har blåmesen blivit helt pippi?

Nja, kanske. Denna bok med framsida i blank rosametallic känns ungefär så långt ifrån det jag brukar läsa som det går att komma. Jag bryr mig mycket, mycket lite om mode. Däremot är det ju aldrig fel att vara snygg - och är man det inte av naturen så sägs det ju att man kan hjälpa sig själv på traven med snygga kläder.

Efter en genomläsning pärm till pärm (från inledningen om att enklare hitta en stil via underkläder, överdelar, underdelar, ytterkläder, kostymer, skor, basgarderoben osv. till stylistens avslutande råd) känner jag mig inte direkt upplyst. Låt oss sammanfatta det hela med att jag nu vet en mängd kläder som jag inte passar i, vilket gör att det finns ett löjligt litet utbud av kläder att välja på.

Men tar man boken (som är skriven av modeskribenten Karina Ericsson Wärn) med en rejäl nypa salt, och bläddrar och tittar på de tjusiga bilderna på Jackie Onassis, Ingrid Bergman och Grace Kelly, endast låtande blicken slå ner där det ser extra spännande ut, då är boken ganska trevlig avkoppling. Men klädinspiration hittar man egentligen lättare och rikligare på nätet.

Förvänta dig bara inte några underverk. För tro mig, även om jag vet att vertikala ränder förlänger och att sk turtleneck-kragar gör att din hals ser kortare ut, så kommer detta aldrig någonsin att bli någon modeblogg.

lördag 12 december 2009

Chirp #2

5.2 Big Birds

game birds viltfåglar
black grouse orre
capercaillie tjäder
grouse ripa
partridge rapphöna
pheasant fasan

dove (mindre) skogsduva
pigeon skogsduva

crow kråka
jackdaw kaja
jay nötskrika
magpie skata
raven korp
rook råka

golden eagle kungsörn
hawk hök
owl uggla
woodpecker hackspett
crane stork

(Ur Bättre engelska av Carl-Axel Axelsson, Per Jonason, Michael Knight och Kerstin Sundin)

tisdag 8 december 2009

A farewell to arms

Hemingway, alltså? Väcker hos mig associationer som svår och knappordig, lite seg helt enkelt. Men när jag hittade en helt orörd, ny och snygg pocket på biblioteket kunde jag inte låta bli att prova, och till min stora förvåning tycker jag om det.

Frederic Henry är amerikanen som åkt till Italien för att bli arkitekt och sedan anslutit sig till den italienska armén, där han blir ambulansförare uppe i bergen vid fronten mellan Italien och Österrike. Trots att han i egenskap av sjukvårdare ständigt står strax bakom skottlinjen är det ingalunda en ofarlig tillvaro han för i detta meningslösa krig.

Visst används den älskade/hatade isbergstekniken, men inte i så stor utsträckning som jag fruktat. Det är oftast lätt att förstå vad karaktärerna egentligen menar och känner (även om det säkert finns nyanser som jag i min glupska läsning inte riktigt uppfattar) och ibland får man till och med krypa in och ta del av Mr Henrys (som under större delen av boken går under Tenente, italienska för löjtnant) tankar. Känslorna behåller han dock för sig själv även då.

Skildring av krigets fasor och dess totala onödighet? Check. Kärlek? Check. Nära vänskap? Check. Äventyr? Check. Självbiografiska inslag? Säkerligen. Tårdrypande slut? Check. Noll sentimentalitet? Check.

Jag blev väldigt positivt överraskad, kunde knappt sluta läsa fast det bitvis knappt verkade handla om något alls. Frågan är när jag vågar mig på nästa Hemingway. Jag vill ju inte förstöra den positiva bild jag har av honom...

måndag 7 december 2009

Vredens druvor

Det sägs att Vredens druvor är författaren, och år 1962s nobelpristagare, John Steinbecks höjdpunkt i sin författarkarriär.

Platsen är 1930talets USA. Moderniseringen av jordbruket har dragit igång och hundratusentals småbönder drivs bort från sina jordar. De måste packa ner allt de äger och leta efter arbete i väst på plantagerna, vilket medför att konkurrensen blir hård och lönerna lägre än vanligt. Dock sänks inte de övriga priserna, inte enligt tillgång- och efterfrågan-modellen, så livet är hårt för i princip alla. De blir nomader som åker från ett ställe till ett annat, svultna, trötta och arga. Det uppstår en bitter atmosfär mellan lantis, okie, och stadsmänniska. När lantisen invaderar staden ses den som en mer primitiv varelse än stadsmänniskan, därför att den är i underläge och något dåligt för samhället.

Vartannat kapitel handlar om familjen Joad och vartannat om samhället i övrigt.



Familjen Joad är, precis som andra bönder, fattiga och ständigt på jakt efter arbete. Boken börjar när sonen Tom Joad kommer ut från fängelset efter fyra år. När han är på väg hem möter han den före detta predikanten Jim Casy, som grubblar över meningen med livet. Tom tar med sig Casy och möts av att hans familj håller på och packar ner sitt liv i lådor.

Det är främst mamma som håller i ställningarna (hon får en typisk mammaroll, hon är den som lagar mat och tar hand om barnen), men så länge som farfar lever är det han som är familjens överhuvud. Sedan har vi resten av familjen: farmor, pappa, Al, den gravida Sarons Ros, Noah och de små barnen Winfield och Ruthie.

Handlingen är långsam. Det finns ett kapitel i boken om hur en sköldpadda, långsamt, försöker ta sig fram och det ger en bild över hur tempot för nomaderna är. Texten är liten, språket nästan för detaljerat, men man tar sig fram ändå på något sätt, även om boken väger tungt i väskan.

Längre fram i boken får mamma en större roll, hon tar allt större plats, vilket måste ha varit en stor sensation när boken kom ut. Ändå behåller hon sin mamma roll, hon vill att familjen ska hålla ihop hur det än kommer att sluta.

Ibland händer det absolut ingenting och man ställer sig frågan om man ska fortsätta eller bara ge upp. John Steinbeck försöker krydda till det genom att lägga in dramatiska händelser som död och arga poliser, och det går sådär.

Det känns som om Steinbeck försöker ge en trovärdig bild över hur livet kan ha sett ut för de utsatta småbönderna, när de har blivit utdrivna från sina hem, och han gör det på ett övertygande sätt. Men det känns ändå en aning segt och långtråkigt. Det enda jag tycker om är när Steinbeck gör en översiktsbild över nomadernas liv, när han inte är och drar hos familjen Joad. Det blir ett annat språk, som om han målar med långa penseldrag och inte bara fokuserar på mikroskopsdetaljerna.

söndag 6 december 2009

* Advent 2 och söndagsmelodier

Idag har jag sett på skidskytte,



gjort läxor, druckit chokladmjölk, ätit knäckebröd med banan,


sett Harry Potter och de vises sten,


klappat katter,


läst i en fin bok av Patrick Süskind (Berättelsen om herr Sommer),


och lyssnat på söndagsmelodier om kärlek, aprilhimlen och sånt man längtar efter när det är mörkt och kallt.

Jag hoppas att er andra advent har varit fin.
Imorgon är det måndag. Igen.

fredag 4 december 2009

* P.s.



Ett lyssnartips:
det finaste Mitt p3 någonsin - här.

söndag 29 november 2009

Katharina Blums förlorade heder

Det tjugosjuåriga, mycket välartade och hårt arbetande hembiträdet Katharina Blum träffar under en maskeradbal en man som hon blir våldsamt förälskad i. De dansar med varandra hela kvällen och han följer med henne hem. Morgonen därpå är mannen försvunnen och polisen knackar på dörren.

Mannen i fråga visade sig vara den efterlysta brottslingen Ludwig Götten. Katharina tas in för förhör, men även om dessa är krävande och jobbiga för Katharina poliserna gör allt för att försöka hitta ett samband mellan henne och Ludwig är det till slut skvallertidningen ZEITUNGs förfärliga skriverier som får Katharina ur balans.


När boken börjar har hon redan erkänt till mordet på den journalist som stod bakom de inte direkt smickrande artiklarna om henne. Vi följer med tillbaka och får följa händelseförloppet från början till slut.

Jag valde i ärlighetens namn mest boken därför att författaren Heinrich Böll hade ett så lustigt namn. Jag förväntade mig något Ruth Rendell-aktigt där man får följa hur en mördares sinne urartar fram till själva brottet. Det var det väl inte direkt. Men det är en spännande och lättläst bok, skriven på ett lite hattigt, tankspritt sätt, om hur kärlek och media kan påverka en människa.

Boken, som utgavs 1974, har undertiteln Hur våld kan uppstå och vart det kan leda, och den väcker hos läsaren frågor som: Hur långt ska egentligen media tillåtas gå? Var går gränsen mellan yttrandefrihet och kränkning? Katharina Blums förlorade heder vill inte ge några lätta svar, men jag skulle tro att den är ett utmärkt diskussionsunderlag.

fredag 27 november 2009

* 7

November är alldeles för grå för hjärtats bästa.
Därför har jag tagit fram sju fina boktitlar som vi kan ta ett andetag i.



1. Kärlekens historia Nicole Krauss

2. Extremely loud and incredibly close Jonathan Safran Foer

3. Flickan som uppfann livet Johanna Nilsson

4. Tillsammans är man mindre ensam Anna Gavalda

5. Du eller aldrig Malin Kivelä

6. Sång från hjärtats bakgård Anna Jörgensdotter

7. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket Gunnar Ardelius



Bubblare:
Får i mig mer liv än jag är van vid (Johanna Mo), Drömmar för dårar (Faïza Guéne), Tre sekunder himmel (Sigitas Parulskis), After the wreck I picked myself up, spread my wings and flew away (Joyce Carol Oates)

Tryck på bilderna för att komma till bildkälla

söndag 22 november 2009

Antéchrista

(Varning: möjligen är mina franskkunskaper något för risiga för att jag egentligen ska kunna smälta skönlitterär text på detta språk. Jag reserverar mig för alla eventuella missförstånd)

Den lilla bruna boken Antéchrista av Amélie Nothomb (Le livre de poche, 2003) ser inte mycket ut för världen. Men den är sprängfylld av känslor, främst ångest, ilska och osäkerhet.

Blanche Hast är en sextonårig flicka som just börjat på universitetet i sin hemstad Bryssel. Hon är ensambarn och ganska tillbakadragen och detta har fått till följd att hon aldrig haft någon riktig vän. Döm om hennes förvåning när klassens populäraste flicka, Christa, kommer fram och pratar med henne. Blache ser uppfyllelsen av sin dröm om att vara en del av klassen inom räckhåll och bjuder Christa att sova över hos sig. Christa accepterar inbjudan eftersom att hon bor så långt från Bryssel, men samtidigt får hon det att verka som att det i själva verket är hon som gör Blanche en tjänst.

Innan Blanche vet ordet av är Christa permanent inhyst hos henne och åker bara hem på helgerna. Blanches föräldrar är förtjusta över att dottern äntligen fått en vän och dessutom älskar de Christa som är vackrare, charmigare och mycket mer levande än deras egen dotter. Men i Blanches rum visar Christa upp en helt annan sida av sig själv: Antéchrista.

Christa utnyttjar Blanche på alla tänkbara sätt. Stackars våp-Blanche vet inte vad hon ska göra. Hur ska hon bli av med Christa, som har stulit hennes privatliv och trampar på allt som är viktigt för henne, när hennes föräldrar alltid tar vänninans parti? Vill hon ens bli av med Christa? Hon är trots allt det närmaste en väninna Blanche kommit och det är tack vare henne hon får sin första kyss. Och vem är egentligen den riktiga Christa Bildung - Christa eller Antéchrista?

Det mest slående draget i boken är beskrivningarna av Blanches motstridiga känslor. Jag blir ganska irriterad på henne - varför låter hon sig trampas på gång på gång? Varför kan hon inte bara göra något? Men Blanche känns åtminstone lite verklig, till skillnad från Christa och M och Mme Hast. Jag menar, vilka föräldrar tar egentligen en annan flickas parti mot sin egen dotter? Vart tog den blinda föräldrakärleken vägen?

Om det finns ett budskap i boken gick det mig totalt förbi. Jag hade hoppats på att slutsatsen skulle bli att man måste stå upp för sig själv och inte låta någon utnyttja en, men icke sa nicke. I övrigt är historien, kronologiskt förpackad och klädd i en relativt förståelig språkdräkt, ganska lättillgänglig. En något spännande, smått provocerande och allra mest trevlig bok.

Boken finns också översatt till svenska; då heter den Antichrista.

onsdag 18 november 2009

Jag smyger förbi en yxa

Kanske finns det fler ord för Beate Grimsruds prisbelönade debutroman Jag smyger förbi en yxa, men jag kan bara komma på ett ord: märklig. Därför att det är en märklig barndomsskildring som inte liknar någonting annat som jag har läst.


Det är 70-tal och sjubarnsfamiljen som vi får följa lever under svåra omständigheter, de går till exempel till en soptipp och letar efter saker som de kan ta med sig hem och använda och de har aldrig varit utomlands. Pappan är alkoholist och mamman vet vi ingenting om, men på något sätt överlever de ändå.

Vi får följa livet genom åttaåriga Lydias ögon, också när man inte gör det så känns det som om man gör det ändå, och hennes livssyn är faktiskt märklig. Man får inte riktigt veta när verkligheten övergår till fantasi och till en början kan det vara fantastiskt men sen blir det irriterande.

Lydia har en stark personlighet och känns väldigt självsäker, hon vågar göra saker mot andra som man själv kanske bara fantiserar om. Men det är just det att man inte vet om hon verkligen gör det eller om hon bara tänker att hon gör det, som gör att man inte är säker på om det verkligen händer. Det känns för ostrukturerat.

Det är inte bara Lydias värld som man inte får något grepp om utan också om tiden, därför att tiden går och helt plötsligt är det nyår. Och historien blir bara märkligare och märkligare, men jag kan inte förneka att boken har sina bra stunder, då viker jag automatiskt in ett litet taxöra i det ena hörnet så att jag kan hitta tillbaka.

Jag kan på sätt och vis förstå förtjusningen för boken eftersom Lydias fantasi är så överväldigande att den slukar en. Jag får en hatkänsla blandat med kärlek, samtidigt som jag vill att boken ska ta slut så fort som möjligt, vill jag också att boken ska fortsätta.

Boken fick Sveriges Radios romanpris år 2000.

söndag 15 november 2009

Citat: Malin Kivelä



Jag är ingen expert. Jag vet inte mycket. Om snön läser jag i en bok, idag har jag kommit till sidan 389. Boken är tjock och tung. Bladen vänds långsamt, varje ord tar tid. En gång fanns det en fotograf som hette Wilson Bentley. Han studerade snöflingor i fyrtio års tid, på sin farm, för sig själv. Under den tiden förevigade han 5000 snöflingor, utan att för den skull hitta två identiska. Så står det. Och det är ju alldeles i enlighet med jordens logik, kanske också rymdens, ingenting är någonsin exakt likt någonting annat. Ingenting, levande eller dött, är exakt likt någonting annat.

Från boken Du eller aldrig, som kanske är en av de finaste böckerna om snö, döden och kärleken som har skrivits.

99 filmer du slipper se

Henrik Lange följer upp underbara 80 romaner för dig som har bråttom med två nya, liknande verk; 96 romaner för dig som fortfarande har bråttom samt denna 99 filmer du slipper se.

Idén är enkel för samtliga 3 serieböcker - varje bok/film sammanfattas på ett humoristiskt sätt på en sida delad i fyra serierutor. Jag som inte tycker om att få spoilers i mitt läsande och som därför är kluven till 80 romaner för dig som är bråttom tänkte att denna skulle passa mig bättre i och med att jag inte är lika förtjust i film.

Tyvärr har Lange i denna bok fått hjälp (stjälp?) med texten av någon Thomas Wengelewski. Mindre smart sovrande och mer egna, hårddragna åsikter.

Till höger: exemplet Annie

Ett annat problem är att i princip alla filmer är lastgamla. Jag antar att det är en medveten inriktning på så kallade klassiker men det är lite trögt bitvis. Sammanfattningsvis lagom tungläst för den här tiden på året, men samtidigt mycket sämre än 80 romaner för dig som har bråttom.

fredag 6 november 2009

Gem squash Tokoloshe

"I closed my eyes, not wanting to see how big the world was, how far away from anything familiar this train was taking me. I wanted to be forever surrounded in comforting darkness. In the dark I could pretend that the chugging of the train was the heartbeat of someone I knew, in the dark I could be anywhere, with anyone, because darkness is the same wherever you go."

Utöver detta lilla stycke är det inte mycket jag tycker om i denna bok. Faith växer upp med sin mamma på en farm i Sydafrika. Vädret, det vill säga det obefintliga regnet, har slitit ned farmen och fadern har slutat arbeta där och jobbar istället som kringresande försäljare. När han till slut lämnar familjen för en annan kvinna knuffas Faiths mor över gränsen och hon blir psykiskt sjuk. Faith sköts om av en svart tjänsteflicka, Nomsa, som en av grannarna sänt till gården.

Men en natt går modern återigen över en gräns. Nomsa bärs bort från gården insvept i ett vitt lakan med en stor, röd fläck på. Faith flyttar till moderns gamla vännina i Johannesburg där hon får en adoptivsyster och ett nytt liv. Detta nya liv är inte heller särskilt vackert, och när modern dör får Faith själv psykiska problem. Hon kämpar med insikten att hon är sin mors dotter och att samma galna gener kan finnas hos henne.

Till slut beger hon sig tillbaka till gården, som hon nu ärvt av sin mor. Men på gården finner hon inte bara ett bostadshus i totalt förfall och som de som sköter gården inte vill bo i. Minnen som hon länge förträngt väcks till liv.

Rachel Zadok
deltog med denna bok i någon form av tävling. Jag är inte förvånad över att hon inte vann. Personligen uppskattar jag inte de övernaturliga inslagen i denna bok, och handlingen känns trög och dammig, skitig liksom. Bitvis blir det spännande, särskilt klimax som, på ett mycket stilistiskt medvetet sätt, utspelar sig bland blodet och köttslamsorna på ett slakteri.

För den som är intresserad av tja, psykologi, psykisk sjukdom och som uppskattar en smula magi och märkliga beteenden blir det kanske mer spännande.

torsdag 5 november 2009

De i Utkanten Älskande

Untitled
Untitled

Johanna Nilsson skriver om människor i utkanten, de som är lite utanför och som inte försöker passa in utan snarare försöker hitta sig själv.

Hon skriver om en transa, Sofia, som förut hette Stefan och som kom från en religiös familj men som nuförtiden ber till gud och försöker få djävulen att lämna Sofias kropp. Om Bea som är en proffessionell tjuv och som har snattat och begått inbrott sedan hon var liten. Om Beas pappa som är alkoholist och som för längesedan mist sin fru, Beas mamma, i cancer och som mest av allt i världen önskar Bea ett lyckligt slut.

Hon skriver också om Måns, en gatumusikant som föddes med snedvinklade ben, som har en röst som Chet Baker och som försöker hitta kärleken, men det är svårt när man inte är som normen. Om Jack som är en desperat läkare som vill ha tillbaka sin käresta, som han bedrog med en annan.Och så skriver hon om de som äger kafé Utkanten, Rosa och Viktor, som är föräldrar till Mirja som vill bli modell.

Kaféet utgör en slags central roll i boken. Alla har en koppling till det på något sätt. Antingen är de där varje dag eller så känner de någon som gör det. Några är ensamma, andra är kära men olyckliga. Saker och ting förändras, de finner varandra som om det var slumpen som förde dem samman. Precis som med livet blir det inte alltid som man har tänkt sig. Man blir ledsen och får ont i hjärtat av att läsa om dessa utstötta människor som kämpar för att kunna ta sig fram. Man blundar, håller tummarna och önskar att det ska gå bra.

Precis som med livet får man inte alltid ett lyckligt slut. (Jag höll andan under de allra sista sidorna och den sista meningen är så bra att jag inte har några ord för den.)

När Johanna Nilsson skriver gör hon det med ett vardagligt språk, hon skriver "ja ja" och "nähe" när hon utvecklar sina karaktärer och för dem samman eller skiljer dem åt. Och jag vet inte riktigt, till en början blev jag irriterad när hon lät dem ta över berättarrollen mitt i en mening. När hon tog sig in i deras tankar och skrev jag eller du istället för han eller hon. Men det förstärkte ju bara, insåg jag. Det förstärkte deras karaktär och vi som läsare får lära känna dem lite bättre och inte bara utifrån en tredje person.

Varje gång jag har valt att låna en bok av Johanna Nilsson på biblioteket har jag alltid haft höga förväntningar på den och inte någon gång har hon gjort mig besviken. Den här är ett utmärkt exempel på det.

måndag 2 november 2009

Fjärilen i min hjärna

När man inte längre kan se framåt är att minnas det enda man kan göra. Anders minns. Han minns när hans morfar och pappa dog och han tänker på att han snart ska dö. Han har en tumör i hjärnan som liknar en fjäril, därav titeln. Han reser till Paris, trots läkarnas rekommendationer om att stanna hemma, om något skulle hända. Han har varit i Paris många gånger och har minnen därifrån också. Han kan gatorna som sin egen ficka och vet var han ska gå.

I en svart anteckningsbok skriver han med en allt sämre handstil. Det är tumören som spökar, och den långsamt tynande kroppen. Som snart inte längre är någon kropp.

Med sig har han Solveig. En gång lovade hon att hon skulle ta hand om Anders om han blev sjuk. Det är han nu och hon är med honom. Hon är den enda som fortfarande har kontakt med Anders. De andra har dragit sig undan eller inte fått veta något alls. Man är liksom inte tvungen att berätta allt om sig själv.

När fjärilen är bortopererad får han lungcancer.

Anders Paulrud skriver korta meningar men poetiskt. Det är som att han tar bort det oviktiga och behåller det väsentliga. Det där om väntandet på döden. Och det blir vemodigt. Han skriver om fåglarna i underjorden. Han förnekar inte det faktum att han är sjuk och att han någon dag kommer att dö.

Det är som det som en kär vän till honom sa, "alla ska ju dö."

tisdag 27 oktober 2009

The tales of Beedle the Bard

Jag kunde inte låta bli att tänka "Åh nej!" när jag fick höra om denna JK Rowlings senaste bok. "Åh nej, nu spottar hon ur sig skräp för att tjäna pengar". Blev något fundersam då det visade sig att en del av intäkterna från boken går till behövande barn. Kanske ett sätt att undvika just spekulationerna om att hon bara skriver för pengar?

The tales of Beedle the Bard innehåller fem söta sagor med övernaturliga inslag. De är som sagor är mest; underhållande och med en moralisk biton. Efter varje saga följer professor Dumbledores kommentarer. Det känns mest som ett dumt och onödigt knep för att locka Harry Potter-älskare att läsa boken, precis som alla hänvisningar till hennes andra böcker.

Läsvärt? Nja. Jag vet inte precis. Definitivt inget för de som älskar Harry, de kommer bara att bli besvikna. Men för ett sagosuget barn? Kanske.

torsdag 22 oktober 2009

Isslottet

I ett ämne som jag läser nu har vi läst och diskuterat Isslottet på ett djupare plan.
Det tror jag medförde till att jag tycker bättre om boken nu än om jag skulle ha läst den själv.
Därför har det varit lite svårt att skriva om den, att få ord till hur bra den är också utan analyseringen. För det tror jag, faktiskt.
Men ni kan få en liten lista, det är åtminstone bättre än ingenting.

Det här är en bok skriven av Tarjei Vesaas.
Det här är en bok om två elvaåriga flickor, Siss och Unn.
Siss är en ledarflicka över en flock.
Unn är ny i klassen, hon kommer utifrån.
Det här är en bok om en svår vinter.
Det här är en bok om en outtalad hemlighet.
Det här är en bok om ett isslott.
Ett isslott är ett vattenfall som frysts till is.
Det här isslottet är magiskt, förförande och lite kuslig.
Det här är en bok om förlust.
Det här är en bok om att komma tillbaka efter en förlust.
Språket är fantastiskt, varje ord känns som ett medvetet steg.
Det här är en bok som tar tag i en och lämnar spår.
Filmatiseringen till boken sägs vara jättedålig.

måndag 19 oktober 2009

Kvinnor och äppelträd

Sally flyttar trettiofyra gånger under sina första tio levnadsår. Fadern är med i facket och tvingas byta jobb efter varenda strejk. Redan mycket tidigt vet Sally hur det är att bo i den sämsta lägenheten i hela förstaden och knappt äga något mer än en gammal järnsäng.

Ellen bor även hon i staden, men hon växer upp i gränderna. Hennes mamma kan inte ta hand om henne så hon hamnar först hos sin skrämmande moster och ackorderas senare in hos kafétanten som skickar alla sina förtjänade pengar till sonen som ska bli doktor.

De båda kvinnornas slingrande livsstigar korsas så småningom och kommer en period att löpa parallellt - det visar sig till och med att de båda är släkt på långt håll, båda barn i tredje led till Mor Sofi i inledningskapitlet Mor badar. Vad som till en början verkade vara en röra av korta fragment, nästan noveller, bildar en helhet. Inte är den vacker, Ellens och Sallys verklighet. Män som super upp det lilla som de förtjänat, växande barnaskaror. Krig, ensamhet, utstötthet, fattigdom.

Trots att Moa Martinson skildrar kämpiga arbetarliv finns en mängd ljusglimtar i romanen. Någon konstant kamp eller olycka är det inte tal om. Det finns också ögonblick av lycklig kärlek, av gemenskap, av tur, av eftertänksamhet och stillhet. Boken är en roman och ingen dokumentär skildring, men realismen är i det närmaste total. Och jag skattar mig åter en gång lycklig över att leva i en tid där problemen, i förhållande, är så små; nästan obefintliga.

Moa Martinson är den främsta kvinnliga svenska arbetarförfattaren och med tanke på att hon är i det närmaste helt självlärd blir jag mycket imponerad av språket i denna hennes debutroman från 1933. Det flyter lätt, behagligt och är otroligt välanpassat till handlingen och stämningen i övrigt.

En bok att njuta, trots det allvarliga i situationen.

onsdag 14 oktober 2009

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

wishful thinking.

"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det att vara ett val? Vad är det i mig som slutat välja dig, som istället flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?"

Med ett sparsamt språk skildrar Gunnar Ardelius i den här boken, med den oerhört långa, men väldigt fina och sorgliga, titeln, ett kärleksförhållandes tre stadier: nyförälskelsen, förändringen/konflikten, slutet. Varje sida är som ett ögonblick från en scen och man vill aldrig att det ska ta slut. Det är inte många ord men de känns så starkt i hjärtat att det inte behövs mer. Gunnar Ardelius, han kan.

söndag 11 oktober 2009

Mot fyren

På ön Skye i Skottland har familjen Ramsay sin sommarstuga, eller snarare sitt sommarhus. Dit åker hela familjen: Professor Ramsay och Mrs Ramsay, de åtta barnen som omfattar ett ganska stort åldersspann och ett par gäster som Mrs Ramsay bjudit in.

Under något dygn får vi följa hela skaran, som mer eller mindre kretsar kring den vackra och omtänksamma Mrs Ramsay. Det är sköna sommardagar och vi får ta del av de närvarandes tankar i en så kallad inre monolog (den är dock enkel att hänga med i, till skillnad från den som James Joyce tillämpar sig av i Odysseus). Faderns oändliga behov av medlidsamhet lägger en skugga över bilden. Lily Briscoe kan inte bli färdig med sin tavla. Och lille James vill fara till fyren men vädret kommer inte att tillåta det.

Så bommas huset igen för hösten och när familjen slutligen kommer tillbaka, efter många år och i en betydligt reducerad skara (Mrs Ramsay har kolat, likaså dottern Prue och sonen Andrew), är det inte mycket som är sig likt. Men till slut får Lily sin tavla färdig och James får göra sitt besök vid fyren.

Boken, som är skriven av Virginia Woolf är skickligt språkligt utförd. Ofta skildras de vardagliga händelserna på ett närmast poetiskt sätt och jag tycker särskilt mycket om skildringen av hur huset förfaller, obebott, med små inflikade händelser ur familjens och deras gästers liv.

Kort sagt: tättskrivet och kanske lite gammalmodigt språk, men mycket läsvärt. Kanske en mesfavorit, men det krävs ytterligare en genomläsning innan jag kan säga det säkert.

måndag 5 oktober 2009

Citat: Bo Bergman





(tryck för större bild)

lördag 3 oktober 2009

Tid för höstmys

Nu är oktober här, temperaturen kryper neråt och höstregnet och -vindarna piskar utanför fönstret.

Ta chansen att röra ihop en kopp varm choklad med vispgrädde och kura ihop dig i soffan med en värmande reseskildring, kuslig deckare, läcker chicklit, empatiframkallande miserylit, eller vad vi med ett samlingsbegrepp brukar kalla: skönlitteratur.

onsdag 30 september 2009

Tips från Titta på fåglar


Vi bokfåglar och Lennart Bolund bryr oss väldigt mycket om fåglar. Därför tycker vi att alla ska bry sig om fåglarna nu, speciellt när det börjar bli kallt och det blir svårare att få tag på mat för de övervintrande fåglarna.

Så här kommer några tips från boken Titta på fåglar, som vi tänker dela med oss av till er.

Mattips för småfåglar

Frön. Köp solrosfrön och hampfrön i storförpackningar tillsammans med grannar eller fågelvänner, det blir billigare. Skaffa havre vid någon kvarn eller hos någon lantbrukare och blanda i den. Köp även osaltade jordnötter och blanda i. Denna egentillverkade vildfågelblandning är både bättre och billigare än den i handeln.
Var pris- och kvalitetsmedveten. Frö till utefåglar är en lukrativ affär. Svensken köper ca 3000 ton var vinter till sina vänner "småfåglarna".

Talg tycker både mesar och större hackspett om. Det är inte så dyrt. Köp plastat kycklingnät, klipp och vik ihop det till små kassar. Lägg i talg och häng ut dem. Annars tar kråkfåglar och ekorrar allt. Lägg ut mat åt dem på speciell plats istället.


Kokosfett med frön. Smält kokosfett och blanda i frön. Låt det svalna lite.Häll det i t ex gamla 2 dl förpackningar för juice. De har ofta folie på insidan och tål viss värme. Lägg dock i ett snöre, björntråd e d med en tändsticka i ena änden innan blandningen hälls i. Då får du ett praktiskt upphängningssnöre då fettet stelnat. Klipp bort juiceförpackningen och häng ut fettklumpen.
Fyll gärna även en uppochnedvänd blomkruka - talgklocka.
Man kan även använda 250 grams förpackningar av osaltat ister. Det är mycket billigare än kokosfett och kan bearbetas för hand i rumstempererat skick. Det är lika gott och populärt som kokosfett.

Kokosnötter. klyv och häng ut dem. När de blir tomma kan de fyllas med kokosfett eller ister.

Jordnötter säljs förpackade i "plastnätstrumpor". Ekorrar och kråkfåglar brukar vara framme och riva sönder dem direkt. Köp därför en speciell automat till nötterna eller gör själv en av en plastflaska, t ex väl rengjord sirapsflaska, som du borrar hål i med en borr. Fyll med jordnötter, skruva på locket och häng ut den i en plastad ståltråd.

Spar äpplen och rönnbär ute eller i frysen. Ta och lägg ut eller bind i klasar och häng ut. Den röda färgen är attraherande på trastar, sidensvansar o d.

Plantera solrosor i trädgården och låt mesarna kalasa själva ur fröställningen på hösten. Blir stjälkarna veka efter första frosten, kan de förstärkas med t ex plaströr.


Men det är såklart inte bara fåglar och djur som behöver lite extra hjälp på traven på vintern. Även de som bor i era hjärtan behöver lite värme, glöm inte det.

Glöm aldrig.

fredag 25 september 2009

De misskända djurens ABC

Korpar, lemurer hyenor, Loch Ness-odjuret och ollonborrar är några exempel på vad man kan läsa om i boken om de misskända djurens ABC.

Den är hemskt fin, och lite läskig.





(Hyenan har humor när allt kommer kring / är på makalöst muntört humör. / Vad skulle den annars gå rantande kring / på savannen och asgarva för?)



Texten är skriven av Hans Tovoté och bilderna ritade av Andrzej Płoski.

A beginner's guide to acting English

Shaparak Khorsandi är en engelsk ståupp-komiker bördig från Tehran. I denna bok får vi ta del av hennes egen berättelse om hur hon kom till London tillsammans med sin familj, hur hon delvis började känna sig hemma i England och hur hon till sist tvingades klippa banden med Iran helt eftersom hennes pappa är dissident.

Med tanke på att Shappi är ståuppare hade man kunnat tänka sig att hela boken skulle bli ett skrattpiller, men den bakomliggande historien är lite för mörk för att det ska bli så. Emellanåt kan man inte låta bli att skratta högt men annars är det en ganska klassisk flyktingkänsla - att inte passa in, inte förstå, vara annorlunda. Att kallas 'fucking Paki' på tunnelbanan och skämmas över föräldrar som inte beter sig engelskt.

Jag ska av anledningar som jag inte går in på här fördjupa mig ganska rejält i den här boken och kanske kommer jag att komma på fler, analytiska infallsvinklar senare under det arbetet. I annat fall; en ganska lättläst, lite rolig, lite viktig och ganska läsvärd roman.

måndag 21 september 2009

Relentless

Relentless är en thriller i 110 km/h, nummer fem av Simon Kernicks hittills sju böcker.

Tom Meron är en helt vanlig förortsfarsa tills han får telefonsamtalet som ska förändra hans liv. I andra änden av tråden hör han hur hans före detta bästa vän Jack Calley försöker fly för sitt liv - och misslyckas. Rädslan och paranoian får honom att köra sina barn till sin svärmor. När han kommer tillbaka till huset håller en maskerad man på att leta igenom det och han väljer därför istället att åka till universitetet och leta efter sin fru Kathy som är lektor där. Men på universitetets politiska avdelning stöter han på någon helt annan...

Spänningen är påtaglig: en helt vanlig kille finner sig plötsligt jagad, både av organiserade brottslingar och av polisen. Han vet varken ut eller in längre och under de 24 timmar som boken pågår kommer hans liv att förändras för alltid. Biljakter, skyttedueller, molotovcocktails och maskerade män med vassa knivar.

Jag älskar att kunna säga det, men det är också uppriktigt menat: lite för simpelt för min smak. Det bästa med boken är att Kernick tillägnat den till sina båda döttrar. Ha i minnet att detta handlar om en bok med blodsutgjutelse och våld som huvudtema.

tisdag 15 september 2009

Har någon sett mig någon annanstans?

Beate Grimsrud leker med drömmarnas obefintliga gränser när hon låter berättarjaget i boken drömma genom hela historien, som börjar så här:

Jag är författare. Det är inget yrke. Det är ett liv. Men nu sover jag.

Jag ligger i sängen och väntar. Längtar till remsömnen, längtar till drömmen. Vi vet inte med säkerhet varför vi sover, lever eller drömmer.
Var brukar jag ha armarna? Under mig, på sidan eller ut från kroppen? Kudden. Hög eller låg? Axlarna. Alltid svårplacerade. Handen under kinden? Nej. Benen korsade? Nej.
jag ligger med armen rakt ut från verkligheten. Jag öppnar handen, halsen och bäckenet.
Det värker inom mig. Jag vill ha någonting.

I drömmen kan allting hända. Berättarjaget famlar i luften efter historier att skriva ner. Jaget stöter på alla möjliga karaktärer: en väldigt lång kvinna, Sisyfos, en strängteoretiker, en akrobat och en karaktär från en annan bok som heter Anders, bland annat.

Beate Grimsrud inte bara leker, hon förgör alla gränser och gör nya, med sina egna förklaringar till varför. Hon tar upp gamla frågor, gör om dem och lämnar dem därhän. Inga svar och ibland inte ens några teorier. Men ibland är det så här, om att somna:

Att somna är som att läcka tänker jag. Det som håller en inom ramen för det man är ger upp, och man flyter ut, vidgas och vidgas som universum självt. Tills man hämtas hem av uppvaknandet.
Det är inte så att vi antingen står eller ligger. Man gör både och. Blir liggande i sängen när man springer i drömmen.

Ibland vaknar jaget från en dröm, men drömmer fortfarande, även om man som läsare inte tror det. Det är svårt att veta i vilket tillstånd jaget befinner sig i. Vilket gör att man flera sidor efteråt inser att: det här är också en dröm, det som har hänt har inte hänt på riktigt.

Allting händer nu, just där när berättarjaget skriver ner sina historier för då får också den här historien sitt liv. Det är som två parallella världar fast i en enda. Den här.

Och det blir mer än bra.

lördag 12 september 2009

My sister's keeper

Anna Fitzgerald är ett provrörsbarn. Hon är noga utvald för att vara en perfekt genetisk motsvarighet till sin syster Kate, som har en allvarlig form av leukemi. Trots att Anna är helt frisk har hon genomgått ett antal operationer för att hjälpa sin syster. Hon har donerat stamceller, granulocyter (vita blodkroppar) och benmärg. Nu är Kate 17 år och hennes njurar börjar ge upp. Men hur mycket av sin egen kropp kan man egentligen offra för att försöka hålla familjen intakt?

När Anna stämmer sina föräldrar för att få rätt att själv bestämma över sin kropp vänds världen upp- och ner. Mamma Sara vill behålla båda sina döttrar men anser att en donation är nödvändig för att Kate ska klara sig. Pappa Brian flyr till jobbet på brandstationen. Storebror Jesse känner sig mer utanför och överflödig än någonsin tidigare.

Det kan låta lite torrt, då boken behandlar en så enormt komplicerad etisk fråga, men Jodi Picoult gör boken lika spännande som vilken thriller som helst. Man kan knappt släppa boken förrän man läst det förskräckligt sorgliga slutet. Bokens olika kapitel har olika berättare - alla berättar i första person och har väldigt egna röster, känslor och tankar. Utöver rättegången om huruvida Annas njure ska doneras till Kate finns ett antal bihandlingar och tillbakablickar på Kates och Annas tidigare liv.

Varför har advokaten Campbell en servicehund? Hur långt ska Jesse gå i sina försök att bli sedd? Kan Anna verkligen fatta ett beslut som kan leda till att hennes storasyster dör? Kan Sara övertala domaren att hon verkligen vet bättre än Anna vad som är bäst för henne och för familjen?

Varning för extremt oförutsägbara vändpunkter, tårar och übersmarta citat.

tisdag 8 september 2009

Världens bästa tisdag


(Anna Ternheim, Today is a good day)

Idag gick jag och H runt omkring innerstaden på lunchrasten.
Vi gick förbi klock- och smyckesaffären som alltid verkar ha rea, förbi leksakshandeln, förbi det lilla blomsterståndet som förra veckan sålde solrosor, förbi klädaffären på hörnet och när vi gick förbi bokhandeln såg vi en dam leta bland böcker utanför.
På skyltfönstret fanns det en lapp där det, på ett ungefär, stod:
GRATIS BÖCKER! VARSÅGOD!

Det var inga slitna eller hemskt gamla böcker.
Det var böcker som hade varit på rea och säkert inte så länge heller.

Jag kom därifrån med tre böcker:


Jonas Hassen Khemiri, Invasion!

Beate Grimsrud, Har någon sett mig någon annanstans?

Vladimir Kaminer, Ryssdisco











/stjärtmes

lördag 5 september 2009

Bokfestival dag 1 & 2

Hej och hå, så här har festivalen sett ut för min del hittills.


Första dagen smygstartade med en litteraturdebatt. Det pratades bland annat om den stora deckarvågen, bibliotekens framtid, bokens framtid, bokhandelns framtid och om de små bokförlagen. För mer tryck här


Andra dagen. Fina Anna Jörgensdotter pratade om sin nya bok Bergets döttrar, som verkar spännande och väldigt intressant.


Paul Ström var där och var underhållande.

Sedan kom min vän P och vi skyndade oss in till en föreläsning som hade kunnat vara intressant. Den handlade om livet utanför de normala gränserna och om evolutionen.


Föreläsningen utvecklades till något ointressant, vi gick därifrån och hamnade i en intervju med Ingo Schulze i Stora salen.


Svante Weyler intervjuade, och de pratade, på engelska, om DDR, om livet före och efter murens fall. Och så klart om hans nya bok, Adam och Evelyn, som det lästes ur både på tyska och på svenska.




När intervjun med Ingo var slut gick vi tillbaka till Lilla salen och såg sista halvan av Daniel Boyacioglus uppträdande. Han pratade om sitt skrivande, om hur en rad bara uppstår i hans huvud, om hur han blev poet. Han läste lite ur sin nya bok. Det var fint.


Sedan tog jag avsked av P som skulle ta bussen. Jag cyklade hemåt i fullmånsljuset.
Och så tog bokfestivalens dag två slut.

Den nya maten

Nej, nu ger jag upp. Den nya maten (John Elkington) är helt enkelt alldeles för förlegad och långtråkig för att jag ska orka avsluta den. På grund av ovanligt lyckad bild får den ändå en plats här på bloggen. Men varning! Den borde heta Den gamla maten. Mycket av det som här omtalas som nytt och skrämmande är idag något helt naturligt och vardagligt. Den innehåller också fragment av indoktrinering till förmån för ekologisk och icke-genmanipulerad mat.

tisdag 1 september 2009

Kristianstads bokfestival 2009



Goddag, kära bokvänner!
3-5e september är det bokfestival i Kristianstad. Både kända och okända författare kommer att framträda under dessa dagar, bl a Kajsa Ingemarsson, Mons Kallentoft, Thomas Bodström, Pär Thörn, Amanda Svensson och Anna Jörgensdotter. Och det är helt gratis*!

Festivalen smygstartar på torsdagen med en debatt om litteratur och invigs sedan på fredagen. Det kommer att finnas bokbord och något som är helt nytt för i år också en poesiscen därför att de i år satsar på ung svensk poesi!

För mer information tryck här.
(*allt, förutom konserten med Plura och Carla)

Vi ses väl där?