Web Analytics Bookbirds: februari 2009

lördag 28 februari 2009

Ligga som ett O


Vi får följa rödhåriga Nina genom livet, från barndomens stapplande steg till dörren som leder oss till vuxenlivet. Nina guidar oss genom dagarna i det mörkaste Småland under 1940- och -50talen och vi får bl.a vara med i Ninas och hennes systers fantasilekar, Ninas svårigheter i matematik och samtidigt porträtteras personer i hennes omgivning med livlig inlevelse. Språket är till en början naivt och barnsligt men mognar fängslande i samma takt som Nina blir äldre.

Nina är rädd för döden. Hon kallar den Döden Långrock. Hon har sett honom skörda liv efter liv och bara väntar på att hennes familj ska drabbas. "Varje familj ska ha sin beskärda del av sorg." Genom livet går hon och så slår han till, när vi minst anar det.

Den här boken tar dig inte bara genom ett liv, med likheter till författarens, Inger Frimanssons, egna, den tar dig också in i en värld som en gång varit med ett grepp som man måste slita sig ur innan sista sidan blivit läst.

torsdag 26 februari 2009

Stjärtmes om läslust

Jag vet inte vad som har hänt med mig. Det känns jättekonstigt som om inget fungerar som det ska längre. Jag gör som sagt listor. Jag älskar listor, älskar hur kaos struktureras upp och man ser saker klarare.

Just nu känner jag ingen läslust alls. Om man jämför med förra årets lästa böcker så ligger jag redan nio böcker bak. Förra året läste jag hur mycket som helst, överallt och hela tiden men just nu känner jag inget sug alls vilket är lite synd för bloggen och så nu när vi har startat den och allt.
Först trodde jag att det bara var en fas, en nerförsbacke i en karusell som senare skulle vända uppåt igen. Det började i november förra året minns jag. Jag minns att orden inte längre fastnade som de gjorde förr, att jag helt plötsligt inte tyckte att böckernas handlingar tilltalade mig. Det har inte vänt uppåt än och det är som om varje bok jag läser är under tvång. Jag hatar det verkligen men jag saknar att kunna försvinna i en drömvärld där vägen redan är upplagd men där jag bestämmer bilderna själv, där jag blir ett med bokens personer och jag kan prata om dem i tredje person singular.

Jag har försökt med alla möjliga saker: från att avstå från läsning under några veckor till att tvinga mig själv att läsa ut en seg bok med ett slut som jag inte längre minns. Det känns otroligt fel det här med att inte ha något sug längre. Det är inte så att jag har ersatt läslusten med någonting annat. Jag gör nästan exakt samma saker som jag gjorde för ett år sedan, det tar emot att erkänna det, det är bara den där läslusten som saknas och jag saknar den så otroligt mycket.

En liten hattaffär på hörnet

En precis lagom söt och lättsmält historia, den perfekta accessoaren på bussen eller tåget. Ellie Matthews mamma har just dött, vilket lämnar dottern till att städa upp och stänga igen hennes gamla hattaffär. Naturligtvis kommer en lätt desperat kund in och innan hon vet ordet av är Ellie inne i hattbranchen igen. Ellies yrkes- och kärleksliv blandas med små, pittoreska berättelser om de personer som köper hennes hattar, och hattarna verkar alltid vara precis vad som krävs för att ordna upp ett liv i spillror.

Realistiskt - nja. Jag kan aldrig säga att jag känt något sug efter att äga en hatt, och jag tvivlar på att det någonsin kommer att infinna sig. Antagligen hade boken tilltalat mig mer om Ellie arbetat med något som jag lättare kunde föreställa mig. Många beskrivningar blir det, mest hattar men också en del om författarinnan Marita Conlon-McKennas älskade Dublin. Jag kan inte motstå den; den är helt enkelt en feelgood-bok ut i fingerspetsarna. Not exactly rocket science, men det är något positivt i den här genren. Det behöver inte vara särskilt smart. Det räcker med mysigt och lättläst.

Den här boken passar i alla lägen, men allra bäst är den nog som uppiggande element under en riktigt dålig dag. Med den och en plåt muffins är det svårt att vara deppig.

torsdag 19 februari 2009

Det här med att det är insidan som räknas, det har vi väl alla fått höra så många gånger att det inte går att räkna längre. Men vissa tycker att man ska ifrågasätta allt och just den klyschan kan jag inte låta bli att undra över. Stämmer det verkligen att det är insidan som räknas? Och om det nu är insidan som räknas, vilken roll spelar då utsidan?

För människor såväl som pryttlar, plattor och böcker är det nämligen inte bara väsentligt utan nödvändigt att med hjälp av sin utsida få någon att över huvud taget intressera sig för att tillgodogöra sig något som ligger djupare ner. Precis som jag försöker låta bli att döma människor utifrån deras utseende eller för den delen, för deras sätt (att döma någon efter sätt är kanske okej, om man nu alls får döma någon, men inte efter fem minuters samtal. Jämför med att döma en bok efter första kapitlet), brukar jag försöka vara neutral vid bokval.

Men det är inte så lätt som man kan tro att välja en bok helt objektivt och strunta i bokens utseende. Vissa dras till nya böcker, andra till vältummade. Vissa gillar färglada, naivistiska framsidor då andra föredrar svartvita fotografier eller bara text. Antagligen oftast ganska omedvetet - man har kommit att förknippa en typ av framsida med en särskild sorts bok som man gillar. Jag vet inte riktigt vilka framsidor jag brukar falla för, men jag är helt säker på att jag inte väljer böcker objektivt. En framsida som skickar ut fel signaler kan helt hindra mig från att läsa boken, om jag inte hört mycket gott om den sedan tidigare.

Som alltid finns två sidor av saken - varje problem kan också vara en möjlighet. Framsidor kan locka till sig en läsare som egentligen skulle uppskatta något annat, och stöta bort någon som skulle kunna älska de tryckta orden innanför just dem pärmarna. Men samtidigt är omslaget ett utrymme för kreativitet, en plats där man kan få illustrera det man skrivit, då romaner idag sällan är illustrerade. Det är synd att författare själva sällan designar sina omslag idag; men det är antagligen för att förlagen inte är intresserade av att författaren får se den exakt den bok han drömt om materialiserad i sin hand, utan av att sälja alstret.

Kanske har ni också märkt att jag nästan alltid skapar en (ofta felaktig) bild av boken redan innan jag börjar läsa? Denna förutfattade mening grundas ibland på bokens omslag. Meningar som "jag trodde /inte/ att boken skulle vara..." är inte på något sätt ovanliga i mina tankar om utlästa böcker. Ibland kan fördomen vara riktigt störande i själva läsupplevelsen.

Ibland skulle det säkert vara nyttigt att försöka välja en bok som man egentligen tycker ser tråkig eller, för den delen, alltför lättsinnig ut. Nästa gång jag är i behov av lektyr kanske jag ska ta med mig en viss mes och låta henne välja böcker åt mig (detta skulle visserligen beröva mig ett av de bästa stadierna i läsningen, att få välja, att stryka med handen över bokhyllans ryggar, dra ut och titta och ställa tillbaka). Jag kan knappast koppla bort mina undermedvetna fördomar, men jag kan ju försöka överlista dem.

fredag 13 februari 2009

Kristin Lavransdotter

Kristin Lavransdotter är en äkta tegelsten. I de tre delarna Brudkronan, Husfrun och Korset, som tillsammans utgör 859 täta sidor, följer vi Kristins hela liv.

Miljön är medeltida; vi befinner oss i 1300-talets Norge. Kristin växer upp med den deprimerade mamman Ragnfrid, den idealiske fadern Lavrans och ett par systrar. Hennes liv är perfekt tills det drabbas av kärleken, som kullkastar allt. Kristin tvingas lämna sitt trygga bo och gå emot sin familj. När hon till slut får sin älskade är äktenskapet inte alltid som hon föreställt sig det.

Ett liv är ganska långt. I boken får man inblick i alla viktiga händelser i Kristins dito, och det är inte konstigt att boken blir lång. Det ska ta tid att ta till sig så mycket. Kristin skildras mycket komplext och realistiskt och hon blir snabbt en vän, som man inte kan lämna. Man måste helt enkelt följa hennes resa genom livet, hennes förvirrade känslor och hennes rädsla för Gud. Känslorna och framförallt kärleken utgör den tidlösa grunden till romanen, och det är dem som får en att uthärda alla små utläggningar om vem som är släkt med vem, vem som slåss om kungamakten, vem som gifter sig högt eller lågt.

Det var denna bok som förärnade Sigrid Undset nobelpriset år 1928, och boken har också utsetts till den bästa kärleksromanen i världslitteraturen (av Sveriges Radios lyssnare 1959). Alf Ahlberg skriver att "Kristin Lavransdotter hör icke till de böcker, som man läser en gång för alla och sedan lägger bort". Johodå, Alf, det är precis vad jag tänker göra.
Men jag ångrar inte att jag läst boken. Det var lärorikt och bitvis intresseväckande. Dessutom är det inte varje dag jag lyckas ta mig igenom en nobelpristagares verk.

söndag 8 februari 2009

Blir du ledsen om jag dör?

Andreas Gustavsson skriver, i sin andra bok, om olycklig kärlek, om hur det känns när den andra parten inte längre vill ha en. Med några få meningar, oftast bara en, på varje sida blir det samtidigt explosivt och skört som det är kortfattat. Väldigt fin.

lördag 7 februari 2009

Skuggan av den randiga vargen

Satchel är 23 år gammal och bor hemma hos sina föräldrar i en liten, trist by. Hans gamla kamrater har redan flyttat, och de jobb han får är i storstaden, men någon konstig instinkt håller honom kvar hos sin något dysfunktionella familj. När han är ute och hugger ved får han syn på en konstig hund, och då han av en slump berättar om den för sin kompis syster Chelsea kommer de något utdött på spåren. Något som, till skillnad från de båda ungdomarna, fortfarande har kvar sin överlevnadsinstinkt.

Det är inte Sonya Hartnetts fel att jag just nu inte var ett dugg sugen på knäppa fadersgestalter, förfall och relativ fattigdom. Det är inte hennes fel att omslaget får romanen att likna en barnbok målgrupp 9-12. Det är inte hennes fel att jag inte kommer i stämning när jag läser I skuggan av den randiga vargen. De relativt få händelserna känns ojämt fördelade i boken, som i övrigt består av en massa beskrivningar. Vissa sitter som en smäck, andra är bara långtråkiga. Jag blir utled på de psykologiska krångligheter som gestaltas, utled på Satchels och Chelseas märkliga personligheter.

Visst kan det vara trevligt att ha läst något av förra årets ALMA-pristagare, men nog måste hon ha skrivit någonting annat, något bättre?

tisdag 3 februari 2009

Drömmar ur snö

En populär 14-årig tjej träffas av ett tåg. Kriminalinspektör Maria Wern anar oråd, och det som såg ut som ett självmord visar sig snart vara en komplicerad mordhistoria. Ledtrådarna är få och polisens resurser begränsade. När resultaten uteblir börjar Kronvikens samhälle att koka av ilska; några tar rättvisan i egna händer. Det börjar bli bråttom med att hitta gärningsmannen, som inte verkar nöja sig med bara ett offer.

Utifrån min ytterst begränsade erfarenhet är det här en typiskt svensk deckare. Dramaturgin är mycket lik den i Camilla Läckbergs böcker, dvs. boken är delad mellan mordutredningen och polisens något krångliga vardagsliv. Antagligen ett grepp för att få hela historien mer realistisk och närmare läsarens egen värd. Mordhistorien har också det nödvändiga djupet, med både enkla och komplicerade motiv och en hel uppsjö av misstänkta.

Det här är Anna Janssons femte bok om Maria Wern, något som inte störde mig ett dugg (jag visste inte ens om det). Det är en spännande berättelse, suget som gör att man inte kan släppa en bok är absolut närvarande, även om det, bekvämt nog, inte är starkare än ens egen vilja. Den del som handlar om skummisar som vill träffa unga tjejer på nätet känns något förlegad, men var antagligen högaktuell då boken kom ut (2004). Den frustrerande omedvetenhet tjejerna i fråga visar är förhoppningsvis inte lika vanlig idag.

Kanske är det meningen att boken ska inspirera till diskussion om rasism och nätsäkerhet. Jag känner mig inte så berörd på det sättet. Men det är en välskriven och spännande deckare, och bör passa de flesta med smak för sådana.

söndag 1 februari 2009

Hål i huvudet

Hål i huvudet var Jenny Jägerfelds debutroman som kom ut 2006, samma år skrev jag upp den på min lista över böcker som jag vill läsa. Det var för tre år sedan. Tre år senare hittade jag den, äntligen?, i ungdomshyllan för äldre ungdomar på mitt bibliotek.

Den handlar om tjugtreåriga Minou som just blivit dumpad via kasettband efter ett fyra år långt förhållande med Isak. För att inte gå ner helt i sin depression flyr hon ensam till Spanien för att komma så långt bort från Stockholm och Sverige som möjligt.

Jag hade glömt varför jag skrev upp den på min lista, jag undrar det fortfarande lite grann, för den fastnade inte riktigt, men så var inte min koncentration riktigt på topp heller. Språket är rappt och påminner lite om Amanda Svenssons Hey Dolly, även huvudpersonerna är lika till sättet.