Web Analytics Bookbirds: juni 2009

tisdag 30 juni 2009

Innan du somnar

Mer än en behaglig läsupplevelse - detta, kära fågelvänner, är snudd på utsökt.
Boken, som berättas av norskan Karin Blom, handlar om dennes familj och något underliga förhållande till män. Familjen är nog så spännande; där finns syster Julie med de stora, klumpiga fötterna, mannen Aleksander och sonen Sander. Där finns den elaka moster Selma som egentligen är syster till Karins mormor, June. Där finns morfar Rikard som kunde sy dräkter som ingen annan. Och sist, men inte minst, mamma Anni som är oemotståndlig. Karin, hennes män och släkt är nog egentligen ganska vanliga. När man skrapar ytan kommer allt det där excentriska och märkliga fram. Anni är något i hästväg, Julie känns tillbakahållen och verklig. Vad Karin gäller är det uppenbart att hon, trots att hon har en faibless för att vända och vrida på verkligheten, inte är någon femfemma, utan lika klar i huvudet som vem som helst.

Detta måste påpekas eftersom Karins berättarstil är en aning opålitlig. Mitt i en träffande men subjektiv beskrivning av något kan man glida in i hennes fantasi där alternativa, färgsprakande händelser äger rum. Ibland är gränsen tydlig, som när Karin plötsligt reser sig upp på sin systers bröllop och har en privat diskussion med prästen, eller när hennes pojkvän plötsligt förvandlas till en fisk. Andra gånger har man en irriterande känsla av att man släppt marken och svävat in i Karins tankegångar, men det finns inga påtagliga bevis för det. Jag tycker om det, särskilt känslan av att hon inte berättar för någon annans skull. Hon gör det för att det faller sig så, för sitt eget nöjes skull. Jag antar att man kan överföra det till författarinnan Linn Ullmann.

Någon kronologi finns det inte att tala om i denna bok. Jag skulle vilja se den svensklärare eller skrivarkursledare som försökte rita en dramaturgikurva över Innan du somnar; den skulle nog bli ganska rörig. Det märks inte så mycket när man läser, man hänger med utan svårigheter. Men när jag bläddrade i boken efter avslutad läsning upptäckte jag att det var mycket svårt att hitta de ställen jag fäst mig vid igen. Det är svårt att ta de små pärlorna ur sammanhanget utan att förstöra alltihop.

Det enda jag vill klaga på är slutet. Det känns inte så naturligt. Men kanske är det en följd av den otydliga kronologin att det inte blir något naturligt slut. Och det har visst sin poäng. Det är öppet så att det räcker och blir över.

Absolut något fint att läsa innan man somnar.

måndag 29 juni 2009

Älskarinnorna

När förlaget Brombergs väljer att ge ut en serie nobelklassiker så ges Elfriede Jelineks bok från 1975, Älskarinnorna, ut som sjunde bok.

Nu tror ni säkert att följande text om boken är skriven med kritiska ögon bara för att

1) boken är skriven av Elfriede Jelinek, som ju är känd för sina provocerande samhällskritiska texter, och
2) för att boken handlar om två kvinnor som måste jobba hårt för att kunna bli någon genom en annan man.
Och 3) för att hela boken genomsyras av en väldigt synlig pessimism som den här:

"paula skulle säkert utnyttja erichs arbetskraft för sina egna smutsiga syften, ett litet hus, ett litet barn, ett par små barn och en bil. den fördel paula skulle få genom erich kan aldrig uppväga det stryk som erich ger paula. stryk kan aldrig uppväga pengar. pengar väger tyngre än stryk.
paula däremot har bara kärlek och sig själv att ge bort.
det är för lite."

Men, boken handlar också om kärlek mellan människor. Paula och Brigitte kommer från olika ställen men söker efter samma öde. Att bli älskad och att älska. Att gifta sig, skaffa familj och bygga upp någonting eget.

Paula växte upp på landet och hade familj medans Brigitte kom från stan och inte hade någon. Båda är runt femton år när boken börjar sin handling. Brigittes mamma var bysthållarsömmerska och därför blev Brigitte det också. Paula hade från början en dröm om att utbilda sig till sömmerska men gav upp den när hon blev gravid. Men Brigitte har alltid vetat att hon måste gifta sig med någon som har en framtid för att kunna bli någon. Annars skulle hon för alltid vara ingen (här kan man höra berättarens hånfulla skratt: ha ha ha).

Berättaren berättar i ett enda andetag hur hårt de båda kvinnorna måste kämpa och hånskrattar, med alla andra, när de misslyckas och slår sig och blir slagna om och om igen. Med "ett enda andetag" menar jag att meningarna är långa, ofta alldeles för långa, som om det är meningen att man ska säga alla ord i meningen utan att dra ett nytt andetag innan den är slut. Eller som om berättaren har bråttom, vilket också märks när den går händelserna i förväg.

Från början är det svårt att hänga med, mycket på grund av utformningen utan stor bokstav efter punkt och vid namn och alla dessa kommatecken, men man vänjer sig. Det tillhör charmen med att läsa en ovanlig bok.

En nackdel var att det blev väldigt långrandigt i längden och de 171 sidorna kändes dubbelt så många. Nästan som om man redan visste hur det skulle sluta och att det var okej att lägga undan boken redan efter lite mer än halva.

Sidan Bok.nu kategoriserade boken under bland annat "lesbisk kärlek", men läser man boken vet man att Brigitte älskar Heinz och att Paula älskar, eller ja.., Erich. Det finns ingen lesbisk kärlek här inte. Inte ens när Susi dyker upp. Susi som är den välutbildade, smarta, snygga tjejen som har en far som älskar henne. Susi som är helt olik Paula och Brigitte, hon har inte bråttom men en framtid. Hon väntar på den rätta.

Det är min första läsupplevelse med Elfriede Jelinek som jag faktiskt orkar läsa ut. Jag har tidigare försökt läsa hennes debutbok, Michael, men den var ännu svårare att läsa än den här. Den här boken kändes i slutändan ändå helt okej, eller mer som en befrielse av att ha klarat av den här tunna tegelstenen.

söndag 28 juni 2009

Anslaget

Hittade en söt liten bok på biblioteket och kunde inte låta bli att ta hem. Jag har så svårt att låna lagom på biblioteket. Kanske borde staten öppna en hjälptjänst för biblioteksberoende, med Låna lagom! som slogan...

I alla fall slog jag upp boken och fick detta anslag framför näsan. Det är min absoluta favorit i boken (torr humor? Jag? Nejdå), som innehåller flera liknande anslag. Till vissa av anslagen finns också en sida med inkomna SMS- och röstmeddelanden med reaktioner på texten.

Jag blev misstänksam när alla lappar hade
ungefär samma trista layout, och det visade sig att boken inte alls var en samling upphittade roliga lappar, typ tjuvtittat, som jag först trodde. Boken byggde faktiskt på en retorikstudie, där författaren Kjell Dahlin undersökt vilka reaktioner man kan få på ett konstigt anslag. Tydligen har andra uppskattat boken mer än jag då det redan kommit en uppföljare, denna gång med mejlsvar på annonserna.

Nja, kul är det, men jag tror ändå att Den som inte tar bort luddet ska dö är att föredra, om man är ute efter en bok med roliga lappar.

Notera: numret i annonsen har tillhört författaren till boken men gör det inte längre, så det är ingen idé att svara på annonsen på bilden.

Flyttfågel: Bekantas bekanta

Bekantas bekanta är skriven av Mats Strandberg, som skriver krönikor i Aftonbladet Söndag. Allting i boken utspelar sig på 1990-talet, och det är stundom lite nostalgisk att läsa den. Boken har tre huvudpersoner, Camilla som är drygt trettio år och har jobbat som fotomodell. Hennes livs kärlek, Carlo som hon var otrogen mot skall hon ha tillbaka till varje pris har hon bestämt sig för. Camilla skall också förverkliga sin stora dröm om att bli popstjärna.

Den andra huvudpersonen heter Daniel. Daniel är Camillas allra bästa vän. Han jobbar som dragqueen på en klubb och kallar sig där Malin Melanom. Daniel vill finna en partner, vilket inte är så lätt för honom då han är överviktig och har svårt att få tummen ur.

Daniels syster, Lilly är den tredje huvudpersonen. Hon har just flyttat till Stockholm och har en vision om att bli känd. Lilly flyttar in till Daniel och genast skapar det konflikter mellan henne och Camilla.

Boken är ganska ytlig och man kan inte direkt kalla den lärorik. Det är mycket festande, prat om relationer och konflikter. Samtidigt känns boken en aning osannolik – men det kanske är nödvändigt för att det ska hända något i boken som får en att vilja läsa vidare. För det vill man, trots att huvudpersonerna lever liv jag aldrig kommer vara i närheten av. Men ändå, man känner igen 1990-talet när de pratar om musiken, kläderna, stämningen... Jo, den är värd att läsa. I trädgården, på stranden eller i hängmattan när du vill ta en paus från lite tyngre böcker.

/H

torsdag 25 juni 2009

* P2-fågeln digitaliserad

Hej, ni har väl inte missat att p2s pausfågel numera finns i digitaliserad form och tillgänglig för alla med dator och internet? Man kan alltså lyssna på fågelsång när man vill, så länge man är något civiliserad och har tillgång till internet. Perfekt för stadslevande som vill komma närmre naturen men sitter fast i betongen.

Tidigare var p2-fågeln ett älskvärt inslag i tablån men som togs bort, en besvikelse för många.

Det är inte bara fågelsång som man bjuds på utan också fakta som man kanske inte alls hade någon aning om om fåglarna. Det är ett väldigt bra tidsfördriv för de som inte vet vad de ska göra av sommaren, om jag får säga det själv.

Tryck här för att komma till sidan med fågelsångerna och mycket mer!

Momo eller Kampen om tiden

Människorna i staden tror att de sparar tid genom att göra allting snabbare, men sanningen är att de inte får någon tid över och ingen vet varför. Ingen förutom Momo, sagoromanens hjältinna.

Momo har all tid i världen och när hennes vänner slutar besöka henne och plötsligt får ont om tid till allt annat blir hon misstänksam och tar reda på varför. Det visar sig att det existerar gråa och kalla tidstjuvar som stjäl tiden ifrån människorna! Det hela utvecklar sig till en jakt, där Momo är den som jagas och tidstjuvarna de som jagar - en kamp om människornas tid som sen blir en kamp om hela världens tid.



Jag skulle kunna skriva om allt som jag fullkomligt älskar i boken men det skulle vara att avslöja för mycket för det är ganska många saker - hela boken, om jag ska vara ärlig. Samtidigt som den är en saga så känns den hela tiden aktuell. Bokens budskap frågar läsaren vad den gör av med all tid och om det verkligen är nödvändigt att hela tiden stressa. För vi har all tid i världen, eller iallafall tills vår tid tar slut och vår timblomma inom oss har vissnat.

Michael Ende
förklarar allt på ett väldigt fint och sagolikt sätt hur tiden fungerar med ord och illustrationer. Det är nästan så att man tror att det finns en man i Ingenstanshuset som har koll på allt man gör och som styr över tiden. Och det är nog det som bara en riktigt bra sagoberättare kan göra med en saga.

onsdag 24 juni 2009

Skräp

Mattias Hagberg började en dag fundera på var hans familjs sopor blev av. Han började räkna, föra tabeller, försöka komma underfund med den oändliga mängd sopor som varje svensk lämnar efter sig per år. Små texter skrevs, nya frågor väcktes och följdes upp. Resultatet är en liten och mycket obehaglig reportagebok.

Ordet skräp har kanske få positiva associationer knutna till sig, och man skulle därför kunna tro att en bok i ämnet skulle vara långtråkig, snusförnuftig och antingen simpel eller alltför högtravande. Så är dock inte fallet. Författarens egna små experiment och insikter är färgstarka och uppriktiga, och blir för läsaren både intressanta och underhållande. I jämförelse med dessa partier blir de texter som handlar om avfallshanteringens historia och aktuell politik lite grå och sega, även om de är viktiga för att man ska få en tydlig bild av det ytterst bristfälliga kretslopp som vårt avfall skickas ut i.

Det obehagliga i boken är dess slutsats. Hagberg är noga med att inte moralisera eller försöka pracka på någon sitt eget synsätt, men slutsatsen efter en genomläsning blir i alla fall att vi måste göra något åt skräpet. Och det räcker inte med högteknologiska lösningar, förbränning och återvinning. Vi måste agera i problemets kärna; vi måste se till att mängden avfall minskar. Vi måste slänga mindre, för att tala klarspråk. Och för att kunna uppnå detta måste vi konsumera mindre, speciellt av importerade varor och livsmedel.

Det låter kanske inte så svårt, men det kräver faktiskt att vi ändrar hela vår livsstil för att vi ska kunna gå tillbaka till det småskaliga, ekologiska kretsloppet. Författaren är den första att erkänna att det varken låter enkelt eller lockande. Han kommer inte heller med några konkreta tips till läsaren som blivit engagerad. Många frågor utan svar blir det, men det är ju för att det inte finns några svar. Vi vet inte vad vi ska ta oss till för att se till att den här planeten överlever vår våldsamma framfart på den. Trots denna dystra framtidsutsikt är boken inte deppig, den är konstaterande.

Om du tror att problem lättare löses om tankar väcks och fler börjar fundera, läs den här boken och sprid innehållet vidare.

måndag 22 juni 2009

Utanmyr

Den här boken köpte jag ur en realåda på Åhléns i vintras. Ett gäng mer eller mindre okända böcker i en salig röra, alla försedda med den röda prislappen, förkunnandes 10:00. Och inte kunde jag låta bli. Det är svårt att inte köpa böcker, och det är ännu svårare när man inte ens kan hindra sig själv genom att tänka "usch, dyrt! Lånar istället". Trots att utförsäljningen inte bådade gott hoppades jag ändå att Utanmyr skulle vara en oupptäckt pärla. Det var onödigt gjort.

Sofia Nordin debuterar som vuxenboksförfattare och jag tycker att det känns lite osäkert bitvis. Boken skildrar Johanna som på en fest blir i det närmaste blixtförälskad i Susanna, och följer med henne till det pittoreska kollektivet Utanmyr. Där vänjer hon sig omedelbums vid allas egenheter och allt känns bra och naturligt. Det är gruppens brist på pengar som leder till att de får ta till desperata metoder, som mynnar ut i ett löpsedelsdrama.

Jag förstår mig inte riktigt på boken - den är inte tillräckligt spännande för att fungera som deckare, även om huvudpersonen ofta säger att hon känner sig som en dålig pusseldeckare. Men jag tycker inte heller att den skildrar Johannas insugande i denna sektlika bosättning tillräckligt för att detta ska vara syftet med boken. Återstår då att den vill visa hur löpsedlar blåser upp rena olyckshändelser och gör en höna av en fjäder. Hur ett inte speciellt principfast, lantligt kollektiv kan bli "Mördarkollektivet från Utanmyr".

Språket flyter och jag hänger bara upp mig då författarinnan utelämnar verb i meningar hela tiden. Annars är det okej. Men det här är inte en bok man längtar efter att läsa, inte en bok man blir lycklig eller skrämd eller alls berörd av att läsa, och inte en bok som lämnar avtryck. Bokvärldens motsvarighet till white noise, helt enkelt.

söndag 21 juni 2009

Broder Daniel: When we were winning





what is worthwhile in the world if you can't be with the one you love? what is worthwhile? we'll be forgotten when we're gone

Nej, Broder Daniel, ni kommer inte bli bortglömda.
Inte på lång tid i alla fall, det är ett som är säkert.

torsdag 18 juni 2009

Anne på Grönkulla

Analysera sönder? Jag? Märka ord, meningsbyggnader, översättningsfel? Dissekera känslor, bedöma trovärdighet, värdera intriger? Jämföra med liknande verk? Vara pseudo-littvetare?
Inte jag inte.

Skratta åt lillgamla uttryck, snöpliga olyckor och långa monologer? Trollbindas av beskrivningar? Gråta så att luften helt tar slut när den riktiga olyckan inträffar? Så att ansiktet blir rött och varmt och kudden blöt?
Såklart.

Kärleken är blind.


(Semesterläsning är den allra bästa sortens läsning. Då är det okej att läsa vad som helst, till och med Anne på Grönkulla, Vår vän Anne, Drömmens uppfyllelse, Anne på egen hand, Drömslottet, Regnbågens dal, Lilla Marilla och Grönkullagrannar (mer kända som L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla-serie). Ja, i en följd. Och det är tillåtet att inte alls tänka utan svinga sig mellan kapitlen med det okritiska barnets ögon... Vart tog den förresten vägen, min okritiska barndomstid?)

onsdag 17 juni 2009

Du & du & du

Per Nilsson är en författare som lyssnar, betraktar och berättar. Hans språk är mjukt, inte någonstans är det vasst och farligt. Som läsare följer man bara med och vaggas in i en hård värld som inte känns skrämmande, inte någon gång.

Anon är tolv år. Han tror att man kan dö av vågor som man utsätts för varje dag, därför bär han alltid stövlar. Röda är de. Han äter inte heller potatisar eller rotfrukter och han har sina anledningar. Anon är döpt efter en anonym diktare, hans mamma trodde Anon var ett namn men det var bara en förkortning och hon hade redan bestämt sig för Anon så det blev Anon. Han är annorlunda, och det vet han om - han tror att hans far är gud.

Nils är tjugo. Han har sina bokhyllor fyllda med böcker skrivna av bl a Walt Whitman, Jack Kerouac, Henry David Thoreau och Gary Snyder. Nils är inte bara en matematiker som tänker - han gör också. Hans vän, Hannes, hjälper honom att övernatta i en likkista på en begravningsbyrå och han hjälper honom att bli levande begravd mitt ute i en skog. För att dö och återuppstå som en ny person.

Den som ska sammanföra dessa två personer är Sara, eller Zarah som hon hellre vill kallas. Hon som har en pojkvän som inte har något jobb men som stjäl och tjänar svarta pengar. Victor heter han, men han är ganska obetydlig.

Deras liv går parallellt med varandra, överlappas ibland, men mest går de isär. Innan de möts.

Ibland dyker Per Nilsson upp. Författaren till boken Du & du & du. Mellan raderna i kursiv stil. Han verkar alltid vilja vävas in i sina historier. Bli odödlig genom sina karaktärers liv. Och han lyckas ju. För mig är han en av de författare som gjorde störst intryck på mig när jag levde mellan ett vägskäl från att vara barn till att bli vuxen, förresten står jag nog där fortfarande. Därför tror jag att boken fortfarande fungerar för mig, men också därför att boken, i ett långsamt tempo, tar upp viktiga frågor. Frågor som: finns gud? finns det ett liv efter detta? finns ödet? Men utan att finna några riktiga svar.

Först lever man, sen dör man. Det finns inget att vara rädd för.

söndag 14 juni 2009

Flyttfågel: En tunn bok om att vara tjock

Bookbirds flyttfågel H är tillbaka med ett nytt gästinlägg, den här gången handlar boken om övervikt.

En tunn bok om att vara tjock är skriven av Kråke Lithander som bor utanför Kristianstad och driver ett gårdshotell. I sin bok berättar hon om sin ständiga kamp mot vikten, om farlig jojobantning och modellvärldens press att vara smal. Boken är stundvis en rörande historia om den fjortonåriga tjocka olyckliga flickan som tröstade sig med mat och ville vara en av de populära tjejerna i klassen. Vi får läsa om dråpliga händelser och situationer man hamnar i som gravt överviktig, stolar som går sönder och stoltheten hon tvingas bära.

Vi får läsa om hela Kråkes uppväxt, den är händelserik och väldigt rolig att läsa. Det är dessutom en del fina bilder med i boken och det är lite svårt att ta in att den vackra flickan på bilderna är samma som den gravt överviktiga kvinnan. Kråke har jobbat som modell i Paris, startat ett eget hotell, haft en restaurang och givit ut en matlagningsbok. Jag förstår inte hur hon har hunnit göra så mycket i sitt liv som hon faktiskt har gjort.

Vikten pendlar hela tiden och en dag när hennes dotter ber henne knäppa koftan för att magen inte skall synas får hon nog och ställer sig på vågen som visar den svindlande siffran hundrafyrtio kilo. Kråke sätter igång med en helrenovering av sin kropp, som hon kallar det. Vi får följa hennes resa från hundrafyrtio till åttio kilo.

I slutet av boken finns det fakta om olika operationer och lite annan fakta angående övervikt, som en läkare har svarat på. Summan av kardemumman, jag tyckte detta var en spännande bok och jag beundrar Kråke – hon har hunnit med oerhört mycket och har fått kämpa mycket för det hon har idag. Boken är inte särskilt tjock alls, precis som titeln antyder. Den är lättläst och jag tyckte den var absolut värd den kvällen jag vigde åt att läsa den.

fredag 12 juni 2009

Flickan som uppfann livet


(bildkälla: the drifter and the gypsy)

Flickan heter Fanny och är snart femton år. Hon är någon som man skulle kalla för drömmare. Fannys föräldrar heter Erika och Anders, hon låtsas att de inte är hennes riktiga, att de riktiga väntar på henne någonannanstans. Fanny är osynlig, hon gör sig osynlig och känner sig osynlig. Erika och Anders har inte tid för henne, de är viktiga forskare och måste lämna rapporter. Någon som har tid med henne är Simon, Fannys lillebror. För honom berättar Fanny alla möjliga historier, att det bor ett monster i toaletten är en historia. Och han sväljer dem med hull och hår så att han måste åka till doktorn som konstaterar att han har livlig fantasi.

Fanny räddas av Hea, hennes lärare. Med Hea pratar Fanny om ensamheten. För Hea visar hon sina gömställen. Floden, till exempel. Hea blir kär i Villy, en konstnär som besöker sin mors grav några gånger i veckan. Det vet Fanny om, för att hon har sett honom där. Och han som är Villys far, men ändå inte.

När Hea sedan försvinner och förlorar sig själv blir Fanny rädd och deras förhållande slutar väldigt dramatiskt, men Fannys liv tar en ny vändning.

Det finns få författare som Johanna Nilsson som berör mig så som hon gör. Det är något med hennes karaktärers utsatthet som gör att man vill krama dem och berätta att allt kommer att bli bra. För det gör det, oftast.

Dorothys senaste texistentiella rebus

bifall + andningsorgan + så kallad + ytmått + statlig högskola + betyg
modersmjölk + mittparti av hjul + uttryck för sinnesrörelse + (blomgrupp - infinitivmärke) + grundtal
syre + internetforum + (fredssymbol - hursa?)
c-durskalans tvåa + titt som tätt + röntgen + o + kväve

kinesiskt spel + längdmått + desto + astenisk
het + i i plural + alkoholhaltig dryck + c-durskalans tvåa
nöt + slättmark + (latinamerikansk dans x 0,5) + neodym + kadaver
jordart + tulium + hudsvulst + riktning + (modersmjölk - preposition)

Det vore roligt om någon utöver Doniphan kunde lösa den. Du, typ.

Ur Allt - Martina Lowden

onsdag 10 juni 2009

Brudar

Boken bygger på en bok som bygger på en utställning. Långsökt? Lite. Författarinnan Annica Carlsson Bergdahl har intervjuat en massa tonårstjejer om allt möjligt. Prestationskrav, smink, skola, självskadebeteende, kroppsideal, politik, kärlek, sex.

Det är en mängd olika personligheter som får komma till tals. Tyvärr får de som jag upplever som stereotypa (pojkflickan Linda, invandrartjejen Amal, queertjejen Kajsa, lillgamla Siri) får störst utrymme i boken.

Bilderna, tagna av Jerker Andersson, är fina, men då tjejerna (som inte har med texten att göra) själva fått välja en detalj som de tycker representerar sig själva blir det väldigt mycket piercingar, örhängen, skor, väskor. I ursprungsboken (100 procent tjejer) fanns tydligen bilder, även ansiktsbilder, på de tjejer som medverkat. Jag tycker det är synd att de inte använts igen.

Boken är lättläst och intressant, även om jag inte direkt känner igen mig i beskrivningen av hur det är att vara ung tjej.

måndag 8 juni 2009

Stjärtmes sommarlovsläsning


(bildkälla: weheartit)

Det är bara några dagar kvar nu innan sommarlovet tar vid och då ska jag minsann ta tag i läsningen som har fått ligga på is för de sista inlämningsarbetenas skull.
Inför sommaren har jag redan lånat ett gäng böcker som jag förhoppningsvis läser ut innan de måste lämnas tillbaka:

Charles Bukowski, Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna
Tracy Chevalier, Den blå färgen
Elfride Jelinek, Älskarinnorna
Per Nilsson, Anarkai
Per Nilsson, Du & du & du
Per Nilsson, Ett annat sätt att vara ung
Jean-Paul Sartre, Äcklet
Mary W. Shelley, Frankenstein eller Den moderne Prometeus
Ann Brashares, Systrar i jeans
Michael Ende, Momo eller Kampen om tiden
Lavinia Greenlaw, Musikens betydelse för flickor
Johanna Nilsson, Flickan som uppfann livet
Klas Ekman och Martin Norberg, Broder Daniel: When we were winning

Jag vet inte om det beror på att jag är rädd för att åldras som jag tar mig tillbaka till ungdomens bekymmer och nästan längtar efter att vara ung och dum igen, även om det inte alls var så längesedan som jag var det.

Tre böcker av Per Nilsson och Systrar i jeans av Ann Brashares, som jag läste för alldeles för längesedan, på mitt lånekort måste ändå betyda något. Jag fyller snart år och det känns, lite grann, som om livet kommer att ta slut då. Jag hoppas att det kommer att vara tvärtom.


(bildkälla: JenniPenni)

torsdag 4 juni 2009

Hemsöborna

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."
Strindbergs val av öppningsmening i den här boken tycker jag är fantastiskt, fast antagligen inte på det sätt som avses utan mer ur ett ironiskt perspektiv. Tyvärr tycker jag att det senare går utför...

Den som kom yrvädrandes var Carlsson, den nya drängen på Hemsö. Där bor sedan tidigare Hemsöborna; änkan Flod med sonen Gusten, flickorna Clara och Lotten och två andra tänkta hjälparbetare som snarare slår dank. Med Carlsson kommer visserligen förbättring till den uttjänta gården, åtminstone rent fysiskt. Men Carlssons oändliga egoism stör både mig och händelseförloppet i boken. Han agerar alltid utifrån sin egen vilja och verkar helt sakna empati.

Efter ett tag lyckas han sätta sig i respekt, bli herren på gården, trots sina obefintliga kunskaper om skärgårdsliv. Tyvärr går också änkan Flod och förälskar sig i denna mansgris, något som leder till många motsättnignar och onda känslor. Möjligen finns det en moral i boken i det avseendet att den slutar i ond, bråd död.

Enligt den efterföljande kommentaren (ska en sådan ens behövas, ett litterärt verk ska väl ändå kunna tala för sig själv) är det bästa i boken beskrivningarna, som omtalas som korta och färgstarka. Själv säger jag bara ssssssssnark! Boken är okej där det händer saker, men i beskrivningarna kopplar jag bort. Möjligen är det det ålderdomliga språket som sätter käppar i läshjulet.

Jag kan inte riktigt se den här boken som underhållningslitteratur, även om det nog är det den är tänkt till. Nejdu, Strindberg, jag är inte såld på dig, trots att du är en av vårt lands stora författare. Det krävs mer. Eller kanske snarare mindre av det som dödar min läslust.

måndag 1 juni 2009

Drömmar för dårar

Alhéme är 24 år, invandrare i en förort i Frankrike och som försöker få livet att gå ihop. Varken hennes kärleksliv, arbetssituation eller familjeliv är okej. Hennes lillebror Foued befinner sig i den åldern som är som jobbigast och hennes pappa är inte helt klar i huvudet sen han föll från en ställning på jobbet. Var tredje månad måste hon dessutom köa i timmar utanför prefekturen för att få sina papper stämplade så att hon kan gå runt utan att behöva betala böter just för att hon saknar en stämpel.

Hennes vänner, Nawel och Linda, har allt som Alhéme inte har verkar det som. De har jobb, pojkvänner och pengar. Men de försöker ändå hjälpa Alhéme, de ordnar blinddejter åt henne och tar med henne ut på upptåg som innehåller alkohol och dans.

Det är många saker som är tunga i den här boken som är något tunn. Faïza Guène har ett skickligt språk som är komiskt, kvickt och kärleksfullt samtidigt som hon skildrar en ung kvinnas liv som befinner sig i en för tidig fyrtioårskris.

Min favoritkaraktär är ändå Tantie Mariatou som är som en mor för Alhéme. Hon flätar hennes hår och ger henne goda råd när hon vänder sig till henne. Hon kommer alltid med kloka ord vilket gör att man önskar att man hade en mor som henne. Som förstår och kommer ihåg hur det är att vara ung.

Boken handlar inte bara om att försöka ta sig fram i livet i Frankrikes förorter som en invandrare när man är ung och nästan föräldralös, Alhémes mamma dog när Alhéme var ung och Alhémes pappa kan knappt ta hand om sig själv. Den handlar också om att försöka hitta hem. Alhéme och Feoud bodde i Algeriet innan de kom till Frankrike. Där växte Alhéme upp och minns ibland små scener därifrån. Ända sen hon och Feoud åkte har hon aldrig åkt tillbaka. Men boken är också en kommentar om hur jobbigt det är att behöva stå i kö i flera timmar tillsammans med hundratals andra invandrare bara för att få en stämpel, och ibland måste man komma dit nästa dag bara för att man inte fick en den dagen, och om hur jobbigt det är att passa in.

Även om man inte bor i Frankrike och är 24 år och känner sig misslyckad så känner man igen sig i situationer som Faïza Guène skriver om. Till exempel det där med att vara olyckligt kär och att gå ner sig, förlora sig själv till depressionen och så kommer det en dag när allting är borta och nästan som vanligt.

Den är i sig en lättviktig bok som är lätt att ta med sig överallt och som man läsa i när som helst men man lär sig saker också, framförallt genom Tantie Mouriatis visdomsord som jag älskar. Ett exempel är det krävs två händer för en applåd, ett annat är det är ingen idé att springa om man vill fånga en gepard. Och så har boken ett budskap som är värt att ta till sig: det är okej att drömma drömmar för dårar.