Du & du & du

Per Nilsson är en författare som lyssnar, betraktar och berättar. Hans språk är mjukt, inte någonstans är det vasst och farligt. Som läsare följer man bara med och vaggas in i en hård värld som inte känns skrämmande, inte någon gång.

Anon är tolv år. Han tror att man kan dö av vågor som man utsätts för varje dag, därför bär han alltid stövlar. Röda är de. Han äter inte heller potatisar eller rotfrukter och han har sina anledningar. Anon är döpt efter en anonym diktare, hans mamma trodde Anon var ett namn men det var bara en förkortning och hon hade redan bestämt sig för Anon så det blev Anon. Han är annorlunda, och det vet han om - han tror att hans far är gud.

Nils är tjugo. Han har sina bokhyllor fyllda med böcker skrivna av bl a Walt Whitman, Jack Kerouac, Henry David Thoreau och Gary Snyder. Nils är inte bara en matematiker som tänker - han gör också. Hans vän, Hannes, hjälper honom att övernatta i en likkista på en begravningsbyrå och han hjälper honom att bli levande begravd mitt ute i en skog. För att dö och återuppstå som en ny person.

Den som ska sammanföra dessa två personer är Sara, eller Zarah som hon hellre vill kallas. Hon som har en pojkvän som inte har något jobb men som stjäl och tjänar svarta pengar. Victor heter han, men han är ganska obetydlig.

Deras liv går parallellt med varandra, överlappas ibland, men mest går de isär. Innan de möts.

Ibland dyker Per Nilsson upp. Författaren till boken Du & du & du. Mellan raderna i kursiv stil. Han verkar alltid vilja vävas in i sina historier. Bli odödlig genom sina karaktärers liv. Och han lyckas ju. För mig är han en av de författare som gjorde störst intryck på mig när jag levde mellan ett vägskäl från att vara barn till att bli vuxen, förresten står jag nog där fortfarande. Därför tror jag att boken fortfarande fungerar för mig, men också därför att boken, i ett långsamt tempo, tar upp viktiga frågor. Frågor som: finns gud? finns det ett liv efter detta? finns ödet? Men utan att finna några riktiga svar.

Först lever man, sen dör man. Det finns inget att vara rädd för.

2 kommentarer:

  1. Den här boken tyckte jag också mycket om när jag läste den. Men jag minns nästan ingenting av handlingen upptäcker jag nu när jag läser sammanfattningen här. Konstigt det där, att man ibland bara minns att en bok var bra, men inte varför. Eller (som sagt) ens vad den handlar om.

    SvaraRadera
  2. Varfär tänker Anon att hans far är en gud?

    SvaraRadera