Boken, som berättas av norskan Karin Blom, handlar om dennes familj och något underliga förhållande till män. Familjen är nog så spännande; där finns syster Julie med de stora, klumpiga fötterna, mannen Aleksander och sonen Sander. Där finns den elaka moster Selma som egentligen är syster till Karins mormor, June. Där finns morfar Rikard som kunde sy dräkter som ingen annan. Och sist, men inte minst, mamma Anni som är oemotståndlig. Karin, hennes män och släkt är nog egentligen ganska vanliga. När man skrapar ytan kommer allt det där excentriska och märkliga fram. Anni är något i hästväg, Julie känns tillbakahållen och verklig. Vad Karin gäller är det uppenbart att hon, trots att hon har en faibless för att vända och vrida på verkligheten, inte är någon femfemma, utan lika klar i huvudet som vem som helst.
Detta måste påpekas eftersom Karins berättarstil är en aning opålitlig. Mitt i en träffande men subjektiv beskrivning av något kan man glida in i hennes fantasi där alternativa, färgsprakande händelser äger rum. Ibland är gränsen tydlig, som när Karin plötsligt reser sig upp på sin systers bröllop och har en privat diskussion med prästen, eller när hennes pojkvän plötsligt förvandlas till en fisk. Andra gånger har man en irriterande känsla av att man släppt marken och svävat in i Karins tankegångar, men det finns inga påtagliga bevis för det. Jag tycker om det, särskilt känslan av att hon inte berättar för någon annans skull. Hon gör det för att det faller sig så, för sitt eget nöjes skull. Jag antar att man kan överföra det till författarinnan Linn Ullmann.
Någon kronologi finns det inte att tala om i denna bok. Jag skulle vilja se den svensklärare eller skrivarkursledare som försökte rita en dramaturgikurva över Innan du somnar; den skulle nog bli ganska rörig. Det märks inte så mycket när man läser, man hänger med utan svårigheter. Men när jag bläddrade i boken efter avslutad läsning upptäckte jag att det var mycket svårt att hitta de ställen jag fäst mig vid igen. Det är svårt att ta de små pärlorna ur sammanhanget utan att förstöra alltihop.
Det enda jag vill klaga på är slutet. Det känns inte så naturligt. Men kanske är det en följd av den otydliga kronologin att det inte blir något naturligt slut. Och det har visst sin poäng. Det är öppet så att det räcker och blir över.
Absolut något fint att läsa innan man somnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar