Web Analytics Bookbirds: november 2009

söndag 29 november 2009

Katharina Blums förlorade heder

Det tjugosjuåriga, mycket välartade och hårt arbetande hembiträdet Katharina Blum träffar under en maskeradbal en man som hon blir våldsamt förälskad i. De dansar med varandra hela kvällen och han följer med henne hem. Morgonen därpå är mannen försvunnen och polisen knackar på dörren.

Mannen i fråga visade sig vara den efterlysta brottslingen Ludwig Götten. Katharina tas in för förhör, men även om dessa är krävande och jobbiga för Katharina poliserna gör allt för att försöka hitta ett samband mellan henne och Ludwig är det till slut skvallertidningen ZEITUNGs förfärliga skriverier som får Katharina ur balans.


När boken börjar har hon redan erkänt till mordet på den journalist som stod bakom de inte direkt smickrande artiklarna om henne. Vi följer med tillbaka och får följa händelseförloppet från början till slut.

Jag valde i ärlighetens namn mest boken därför att författaren Heinrich Böll hade ett så lustigt namn. Jag förväntade mig något Ruth Rendell-aktigt där man får följa hur en mördares sinne urartar fram till själva brottet. Det var det väl inte direkt. Men det är en spännande och lättläst bok, skriven på ett lite hattigt, tankspritt sätt, om hur kärlek och media kan påverka en människa.

Boken, som utgavs 1974, har undertiteln Hur våld kan uppstå och vart det kan leda, och den väcker hos läsaren frågor som: Hur långt ska egentligen media tillåtas gå? Var går gränsen mellan yttrandefrihet och kränkning? Katharina Blums förlorade heder vill inte ge några lätta svar, men jag skulle tro att den är ett utmärkt diskussionsunderlag.

fredag 27 november 2009

* 7

November är alldeles för grå för hjärtats bästa.
Därför har jag tagit fram sju fina boktitlar som vi kan ta ett andetag i.



1. Kärlekens historia Nicole Krauss

2. Extremely loud and incredibly close Jonathan Safran Foer

3. Flickan som uppfann livet Johanna Nilsson

4. Tillsammans är man mindre ensam Anna Gavalda

5. Du eller aldrig Malin Kivelä

6. Sång från hjärtats bakgård Anna Jörgensdotter

7. Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket Gunnar Ardelius



Bubblare:
Får i mig mer liv än jag är van vid (Johanna Mo), Drömmar för dårar (Faïza Guéne), Tre sekunder himmel (Sigitas Parulskis), After the wreck I picked myself up, spread my wings and flew away (Joyce Carol Oates)

Tryck på bilderna för att komma till bildkälla

söndag 22 november 2009

Antéchrista

(Varning: möjligen är mina franskkunskaper något för risiga för att jag egentligen ska kunna smälta skönlitterär text på detta språk. Jag reserverar mig för alla eventuella missförstånd)

Den lilla bruna boken Antéchrista av Amélie Nothomb (Le livre de poche, 2003) ser inte mycket ut för världen. Men den är sprängfylld av känslor, främst ångest, ilska och osäkerhet.

Blanche Hast är en sextonårig flicka som just börjat på universitetet i sin hemstad Bryssel. Hon är ensambarn och ganska tillbakadragen och detta har fått till följd att hon aldrig haft någon riktig vän. Döm om hennes förvåning när klassens populäraste flicka, Christa, kommer fram och pratar med henne. Blache ser uppfyllelsen av sin dröm om att vara en del av klassen inom räckhåll och bjuder Christa att sova över hos sig. Christa accepterar inbjudan eftersom att hon bor så långt från Bryssel, men samtidigt får hon det att verka som att det i själva verket är hon som gör Blanche en tjänst.

Innan Blanche vet ordet av är Christa permanent inhyst hos henne och åker bara hem på helgerna. Blanches föräldrar är förtjusta över att dottern äntligen fått en vän och dessutom älskar de Christa som är vackrare, charmigare och mycket mer levande än deras egen dotter. Men i Blanches rum visar Christa upp en helt annan sida av sig själv: Antéchrista.

Christa utnyttjar Blanche på alla tänkbara sätt. Stackars våp-Blanche vet inte vad hon ska göra. Hur ska hon bli av med Christa, som har stulit hennes privatliv och trampar på allt som är viktigt för henne, när hennes föräldrar alltid tar vänninans parti? Vill hon ens bli av med Christa? Hon är trots allt det närmaste en väninna Blanche kommit och det är tack vare henne hon får sin första kyss. Och vem är egentligen den riktiga Christa Bildung - Christa eller Antéchrista?

Det mest slående draget i boken är beskrivningarna av Blanches motstridiga känslor. Jag blir ganska irriterad på henne - varför låter hon sig trampas på gång på gång? Varför kan hon inte bara göra något? Men Blanche känns åtminstone lite verklig, till skillnad från Christa och M och Mme Hast. Jag menar, vilka föräldrar tar egentligen en annan flickas parti mot sin egen dotter? Vart tog den blinda föräldrakärleken vägen?

Om det finns ett budskap i boken gick det mig totalt förbi. Jag hade hoppats på att slutsatsen skulle bli att man måste stå upp för sig själv och inte låta någon utnyttja en, men icke sa nicke. I övrigt är historien, kronologiskt förpackad och klädd i en relativt förståelig språkdräkt, ganska lättillgänglig. En något spännande, smått provocerande och allra mest trevlig bok.

Boken finns också översatt till svenska; då heter den Antichrista.

onsdag 18 november 2009

Jag smyger förbi en yxa

Kanske finns det fler ord för Beate Grimsruds prisbelönade debutroman Jag smyger förbi en yxa, men jag kan bara komma på ett ord: märklig. Därför att det är en märklig barndomsskildring som inte liknar någonting annat som jag har läst.


Det är 70-tal och sjubarnsfamiljen som vi får följa lever under svåra omständigheter, de går till exempel till en soptipp och letar efter saker som de kan ta med sig hem och använda och de har aldrig varit utomlands. Pappan är alkoholist och mamman vet vi ingenting om, men på något sätt överlever de ändå.

Vi får följa livet genom åttaåriga Lydias ögon, också när man inte gör det så känns det som om man gör det ändå, och hennes livssyn är faktiskt märklig. Man får inte riktigt veta när verkligheten övergår till fantasi och till en början kan det vara fantastiskt men sen blir det irriterande.

Lydia har en stark personlighet och känns väldigt självsäker, hon vågar göra saker mot andra som man själv kanske bara fantiserar om. Men det är just det att man inte vet om hon verkligen gör det eller om hon bara tänker att hon gör det, som gör att man inte är säker på om det verkligen händer. Det känns för ostrukturerat.

Det är inte bara Lydias värld som man inte får något grepp om utan också om tiden, därför att tiden går och helt plötsligt är det nyår. Och historien blir bara märkligare och märkligare, men jag kan inte förneka att boken har sina bra stunder, då viker jag automatiskt in ett litet taxöra i det ena hörnet så att jag kan hitta tillbaka.

Jag kan på sätt och vis förstå förtjusningen för boken eftersom Lydias fantasi är så överväldigande att den slukar en. Jag får en hatkänsla blandat med kärlek, samtidigt som jag vill att boken ska ta slut så fort som möjligt, vill jag också att boken ska fortsätta.

Boken fick Sveriges Radios romanpris år 2000.

söndag 15 november 2009

Citat: Malin Kivelä



Jag är ingen expert. Jag vet inte mycket. Om snön läser jag i en bok, idag har jag kommit till sidan 389. Boken är tjock och tung. Bladen vänds långsamt, varje ord tar tid. En gång fanns det en fotograf som hette Wilson Bentley. Han studerade snöflingor i fyrtio års tid, på sin farm, för sig själv. Under den tiden förevigade han 5000 snöflingor, utan att för den skull hitta två identiska. Så står det. Och det är ju alldeles i enlighet med jordens logik, kanske också rymdens, ingenting är någonsin exakt likt någonting annat. Ingenting, levande eller dött, är exakt likt någonting annat.

Från boken Du eller aldrig, som kanske är en av de finaste böckerna om snö, döden och kärleken som har skrivits.

99 filmer du slipper se

Henrik Lange följer upp underbara 80 romaner för dig som har bråttom med två nya, liknande verk; 96 romaner för dig som fortfarande har bråttom samt denna 99 filmer du slipper se.

Idén är enkel för samtliga 3 serieböcker - varje bok/film sammanfattas på ett humoristiskt sätt på en sida delad i fyra serierutor. Jag som inte tycker om att få spoilers i mitt läsande och som därför är kluven till 80 romaner för dig som är bråttom tänkte att denna skulle passa mig bättre i och med att jag inte är lika förtjust i film.

Tyvärr har Lange i denna bok fått hjälp (stjälp?) med texten av någon Thomas Wengelewski. Mindre smart sovrande och mer egna, hårddragna åsikter.

Till höger: exemplet Annie

Ett annat problem är att i princip alla filmer är lastgamla. Jag antar att det är en medveten inriktning på så kallade klassiker men det är lite trögt bitvis. Sammanfattningsvis lagom tungläst för den här tiden på året, men samtidigt mycket sämre än 80 romaner för dig som har bråttom.

fredag 6 november 2009

Gem squash Tokoloshe

"I closed my eyes, not wanting to see how big the world was, how far away from anything familiar this train was taking me. I wanted to be forever surrounded in comforting darkness. In the dark I could pretend that the chugging of the train was the heartbeat of someone I knew, in the dark I could be anywhere, with anyone, because darkness is the same wherever you go."

Utöver detta lilla stycke är det inte mycket jag tycker om i denna bok. Faith växer upp med sin mamma på en farm i Sydafrika. Vädret, det vill säga det obefintliga regnet, har slitit ned farmen och fadern har slutat arbeta där och jobbar istället som kringresande försäljare. När han till slut lämnar familjen för en annan kvinna knuffas Faiths mor över gränsen och hon blir psykiskt sjuk. Faith sköts om av en svart tjänsteflicka, Nomsa, som en av grannarna sänt till gården.

Men en natt går modern återigen över en gräns. Nomsa bärs bort från gården insvept i ett vitt lakan med en stor, röd fläck på. Faith flyttar till moderns gamla vännina i Johannesburg där hon får en adoptivsyster och ett nytt liv. Detta nya liv är inte heller särskilt vackert, och när modern dör får Faith själv psykiska problem. Hon kämpar med insikten att hon är sin mors dotter och att samma galna gener kan finnas hos henne.

Till slut beger hon sig tillbaka till gården, som hon nu ärvt av sin mor. Men på gården finner hon inte bara ett bostadshus i totalt förfall och som de som sköter gården inte vill bo i. Minnen som hon länge förträngt väcks till liv.

Rachel Zadok
deltog med denna bok i någon form av tävling. Jag är inte förvånad över att hon inte vann. Personligen uppskattar jag inte de övernaturliga inslagen i denna bok, och handlingen känns trög och dammig, skitig liksom. Bitvis blir det spännande, särskilt klimax som, på ett mycket stilistiskt medvetet sätt, utspelar sig bland blodet och köttslamsorna på ett slakteri.

För den som är intresserad av tja, psykologi, psykisk sjukdom och som uppskattar en smula magi och märkliga beteenden blir det kanske mer spännande.

torsdag 5 november 2009

De i Utkanten Älskande

Untitled
Untitled

Johanna Nilsson skriver om människor i utkanten, de som är lite utanför och som inte försöker passa in utan snarare försöker hitta sig själv.

Hon skriver om en transa, Sofia, som förut hette Stefan och som kom från en religiös familj men som nuförtiden ber till gud och försöker få djävulen att lämna Sofias kropp. Om Bea som är en proffessionell tjuv och som har snattat och begått inbrott sedan hon var liten. Om Beas pappa som är alkoholist och som för längesedan mist sin fru, Beas mamma, i cancer och som mest av allt i världen önskar Bea ett lyckligt slut.

Hon skriver också om Måns, en gatumusikant som föddes med snedvinklade ben, som har en röst som Chet Baker och som försöker hitta kärleken, men det är svårt när man inte är som normen. Om Jack som är en desperat läkare som vill ha tillbaka sin käresta, som han bedrog med en annan.Och så skriver hon om de som äger kafé Utkanten, Rosa och Viktor, som är föräldrar till Mirja som vill bli modell.

Kaféet utgör en slags central roll i boken. Alla har en koppling till det på något sätt. Antingen är de där varje dag eller så känner de någon som gör det. Några är ensamma, andra är kära men olyckliga. Saker och ting förändras, de finner varandra som om det var slumpen som förde dem samman. Precis som med livet blir det inte alltid som man har tänkt sig. Man blir ledsen och får ont i hjärtat av att läsa om dessa utstötta människor som kämpar för att kunna ta sig fram. Man blundar, håller tummarna och önskar att det ska gå bra.

Precis som med livet får man inte alltid ett lyckligt slut. (Jag höll andan under de allra sista sidorna och den sista meningen är så bra att jag inte har några ord för den.)

När Johanna Nilsson skriver gör hon det med ett vardagligt språk, hon skriver "ja ja" och "nähe" när hon utvecklar sina karaktärer och för dem samman eller skiljer dem åt. Och jag vet inte riktigt, till en början blev jag irriterad när hon lät dem ta över berättarrollen mitt i en mening. När hon tog sig in i deras tankar och skrev jag eller du istället för han eller hon. Men det förstärkte ju bara, insåg jag. Det förstärkte deras karaktär och vi som läsare får lära känna dem lite bättre och inte bara utifrån en tredje person.

Varje gång jag har valt att låna en bok av Johanna Nilsson på biblioteket har jag alltid haft höga förväntningar på den och inte någon gång har hon gjort mig besviken. Den här är ett utmärkt exempel på det.

måndag 2 november 2009

Fjärilen i min hjärna

När man inte längre kan se framåt är att minnas det enda man kan göra. Anders minns. Han minns när hans morfar och pappa dog och han tänker på att han snart ska dö. Han har en tumör i hjärnan som liknar en fjäril, därav titeln. Han reser till Paris, trots läkarnas rekommendationer om att stanna hemma, om något skulle hända. Han har varit i Paris många gånger och har minnen därifrån också. Han kan gatorna som sin egen ficka och vet var han ska gå.

I en svart anteckningsbok skriver han med en allt sämre handstil. Det är tumören som spökar, och den långsamt tynande kroppen. Som snart inte längre är någon kropp.

Med sig har han Solveig. En gång lovade hon att hon skulle ta hand om Anders om han blev sjuk. Det är han nu och hon är med honom. Hon är den enda som fortfarande har kontakt med Anders. De andra har dragit sig undan eller inte fått veta något alls. Man är liksom inte tvungen att berätta allt om sig själv.

När fjärilen är bortopererad får han lungcancer.

Anders Paulrud skriver korta meningar men poetiskt. Det är som att han tar bort det oviktiga och behåller det väsentliga. Det där om väntandet på döden. Och det blir vemodigt. Han skriver om fåglarna i underjorden. Han förnekar inte det faktum att han är sjuk och att han någon dag kommer att dö.

Det är som det som en kär vän till honom sa, "alla ska ju dö."