Web Analytics Bookbirds: 2010

torsdag 30 december 2010

Stjärtmes 2010


Det här inlägget skulle ha innehållit en årslista, om jag inte hade känt mig så fruktansvärt banal och malplacerad. Let's face it, år 2010 har inte varit mitt litteraturår; jag fann inte lusten att vilja läsa mer, trots att jag faktiskt läste några bra.

Här är sju av dem:

Nedstörtad ängel av Per-Olov Enquist
Eterneller av Viktor Johansson
Boktjuven av Markus Zusak
Darling River av Sara Stridsberg
Aniara av Harry Martinson
Floder av Jevgenij Grisjkovets
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

Nej, en lista, likt förra årets skulle inte ha gjort rättvisa. Det har varit alldeles för känslosamt, omtumlande och tusen gånger över förväntan, så jag lämnar det här.

Nästa gång vi ses har jag börjat använda min nya kalender.
Gott nytt år!

måndag 20 december 2010

Floder

På teckningar, från mina yngre dagar, placerade jag alltid solen i en av de övre kanterna på pappret. Alltid hade den ögon, näsa och mun och ibland, vid ett fåtal gånger, också solglasögon. Jag ritade även hus. Trots att jag vid den tiden bodde i ett flervåningshus så ritade jag alltid hus. Stugor. Röda, med svart tak och skorsten som det kom grå, bubblande rök ur. När jag blev riktigt avancerad lade jag ibland till något regnbågsliknande i andra hörnet på himlen och en väldigt häftig bil.

Det är märkligt det här med böcker, att de får oss att känna saker och känna efter.

Floder av Jevgenij Grisjkovets är en "essäistisk" roman, en sorts självbiografi, där berättaren återvänder till sin hemstad i Sibirien, för att hitta definitionen av en sibirier (i ärlighetens namn är det långt mycket mer än så). Han varvar sina egna minnen med sin farfars och det går långsamt, det krävs en sakta läsning för att ta in alla orden.

Vad vet vi egentligen om Sibirien? Eller snarare: vad tror vi att vi vet om ett landområde i öst? Var börjar och slutar det? Björnar, den transsibiriska järnvägen och vodka, fattigdom, kyla och glesbygd - eller?
Under berättarens uppväxt såg han endast en vild björn. Han blev respekterad för att han var en sibirier, när han reste söderut med sina föräldrar på somrarna. De kunde inte förstå hur han överlevde kylan där. Han, å andra sidan, förstod inte vad det var som var kallt - minus fyrtio grader är väl inte så kallt?

Jag beundrar Grisjkovets skarpa öga; han lyckas beskriva hur dimensioner förändras med tiden - en stor barndomsstad blir mindre när man är äldre. Han lyckas framkalla minnen som jag förlagt i högen av självklarheter. Grisjkovets ritade också sin sol med ögon, näsa och mun, och hus fastän han bodde i ett flervåningshus.

Jag tycker också om Grisjkovets sätt att beskriva hur en utlänning beter sig första gången den kommer till Sibirien, att kylan alltid överraskar dem, trots att de var förberedda på det. Och sedan mätandet av geografiska avstånd i hur lång tid det tar för tåget att nå nästa station, istället för kilometer. Just tiden har en väldigt speciell roll. Det är som att vara under vatten; det finns ingen egentlig ordning, eller så kanske det gör det, men det känns inte så.

Det börjar med en förkunnelse, "... Det enda man vet är att författaren hade tänkt sig ett synnerligen omfångsrikt verk, men ändå inte presterade mer än en längre berättelse...", fortsätter med berättarens egna minnen och upplevelser, stannar till vid den allmänna sibiriern och avslutas med en existentiell fråga - ett avskalande som tar sig in i läsarens hjärna. Berättarjaget blir ens eget jag. Inget som jag äger är mitt och vad blir då kvar?

Jag hade kunnat skriva mycket mer, men av rädsla att avslöja för mycket, säger jag inget mer.
Floder lämnade mig ensammare än någon annan bok gjort på väldigt länge, på ett positivt sätt.

lördag 18 december 2010

Födelsedagsfåglar

Det känns som om det var i förrgår som vi arrangerade om blåmesens bokhylla för att kunna ta en bild och använda den som header. Den vi har nu är en klippt version av samma bild, för de som undrar hur den såg ut. Det är otroligt att det redan har gått två år sedan den dagen och förhoppningsvis blir det fler!

Dessutom vill vi passa på att tacka er, våra läsare, för att ni står ut med våra knappt intressanta inlägg och återvänder gång på gång.

Stora kramar,
Stjärtmes och blåmesenObs: inga mesar kom till skada vid skapandet av detta montage

torsdag 16 december 2010

P.s!

För tre år sedan sändes det allra första Musikhjälpen.Ett insamlingsprojekt-samarbete mellan Radiohjälpen, Sveriges Radio och Svt, med ett nytt tema varje år. Tre programledare är inlåsta i en vecka, i år är det för att samla in pengar för att stoppa handeln med barn. De huserar det här året på Gustav Adolfstorg i Malmö. Jag var där igår och önskade en låt, för barn är verkligen inte till salu.

söndag 12 december 2010

La petite robe de Paul

Den franske psykoanalytikern Philippe Grimbert har skrivit ett flertal fackböcker, bland annat en om hur man tar sig upp ur soffan som undertecknad kanske borde ta sig en titt på, samt några romaner. La petit robe de Paul, alltså Pauls lilla klänning, är den första av de sistnämnda och den har inte översatts till svenska. Däremot har han skrivit något biografiaktigt som är översatt till engelska. Tror jag.

Med den tråkiga men eventuellt nödvändiga informationsdelen avklarad går vi vidare till bokens handling. Huvudpersonen i boken är, föga förvånande, Paul. Han är en man i övre medelåldern som genom sitt arbete går en kurs i en annan del av staden han bor i (Paris?). Vi får veta att han tycker om att låtsas att han är infödd på okända platser genom att följa andra gator än turistströmmarna och att han sett fram emot att få bekanta sig med detta nya kvarter.

Dock råkar han redan första dagen på sin kurs gå förbi affären Poèmes skyltfönster där det hänger en ensam vit barnklänning som han blir helt betagen i. Strövtågen på gatorna ställs in till förmån för suktande utanför skyltfönstret under hela veckans lunchraster. Den sista dagen går han in i affären och köper klänningen, storlek 6 år, trots att han inte känner någon flicka i denna ålder som han kan ge klänningen till.

Så långt allt nästan gott och väl; Paul frågar sig naturligtvis vad som fått honom att köpa denna klänning och vad han ska göra med den. Det faller sig så att han gömmer undan den i sin garderob där hans sambo Irène av en slump råkar hitta den nästan direkt. Hon blir förvånad, förtvivlad, bestört; lever hennes man dubbelliv, eller är han kanske pedofil? Deras alltid så goda relation tar sig en rejäl törn samtidigt som händelser ur Irènes tidigare liv börjar ta sig upp till ytan...

Nog är det en psykoanalyst som leker loss i den här romanen alltid. Det känns lite som att Grimbert verkligen njuter av att få hitta på precis vad för morbida saker som helst och sedan föreställa sig konsekvenserna av dessa på ett mänskligt psyke. Händelseförloppet är intensivt, nästan onaturligt snabbt, och med det följer diverse flashbacks för att förklara parets mer eller mindre irrationella handlande.

Inte vet jag om boken egentligen ger mig något och/eller om det finns något budskap eller någon moral i berättelsen om detta oskyldiga barnplagg som framkallar så mycket ont. Möjligen kan man föreställa sig att paret hade varit lyckligare eller åtminstone undvikit en kris om de hade varit lite öppnare mot varandra under sitt långa och lyckliga förhållande. Eller också är det helt enkelt bara en uppvisning av någon sorts kreativitet - en yrkesman som för en gångs skull släpper verkliga problem och hittar på istället. En ganska medioker bok. Punkt och slut.

fredag 10 december 2010

Vous plaisantez, monsieur Tanner

Sist jag var på biblioteket träffade jag på en förtroendeingivande bibliotekarie (som visade sig ha en son som varit utbytesstudent i Lund) som prackade på mig fem böcker som jag antagligen inte kommer att hinna läsa innan lånetiden och terminen tar slut, fast man ska aldrig säga aldrig. Jag bad om böcker som inte var allt för tunglästa och kanske var det därför jag fick den här, vars kapitel är i snitt en sida långa. Det känns lite som en bok för människor som inte tycker om att läsa eller som inte orkar läsa. Smidigt för den som är stressad...

Paul Tanner är en ensamstående man i trettio- fyrtioårsåldern som ärver ett gammalt hus av sin farbror. Han bestämmer sig för att ta tjänstledigt, sälja sitt hus och ge sig på en helrenovering. Alltså ger han sig in i byggbranschen och träffar på ett antal olika specialisthantverkare som alla har sina egenheter: takläggarna Pierre och Pedro som lyssnar på radio på högsta volym, dricker öl och gör mer skada än nytta, Chavolo och Dorado som pratar om sig själva i tredje person, den ryska elektrikern Zeitsev som firar gudstjänst på sin arbetsplats etc. etc.

Boken är lika sprängfylld av underliga personligheter som av byggarbetstermer som jag helt ogenerat struntar i att slå upp. Det är inte utan att man undrar hur det hela hade slutat om Monsieur Tanner själv inte varit på plats för att övervaka arbetet. Hade det slutat med att huset låg i ruiner och bankkontot var tomt?

Denna fundering betonar verklighetskänslan boken inger mig. Det kan tyckas vara en osalig otur att råka på så många besvärliga yrkesmän under en enda renovering, men då och då kommer faktiskt även personer som verkar ha alla hönsen hemma in i historien som motvikt. Det kan tilläggas att min egna oerhört begränsade erfarenhet av hantverkare att de ofta är lite märkliga, samt att minsta särdrag framgår väldigt tydligt då man mer eller mindre tvingas umgås med dem under en längre tid.

Eftersom att det snart är jul kan jag rekommendera den här boken som julklapp till en person som är alltför renoveringsivrig; den borde kunna avskräcka vem som helst... Antagligen finns det också människor som skrattar sig igenom denna bok. Själv nöjer jag mig med att dra på munnen och vara nöjd med att boken snabbt tog slut, så att jag sedan kunde återgå till nödvändigt plugg.

Boken + årets julpynt hemma hos blåmesen.

Jean-Paul Dubois är författare till ett femtontal romaner varav en, Une vie français, prisbelönt och översatt till ett femtontal språk, dock ej svenska.

onsdag 8 december 2010

Status quo




1. blåmesens tentaveckor började iförrgår.

2. Jag har mitt sista chattseminarium idag. Resterande tid av året tänker jag ägna mig åt: 1) uppsatsskrivning, 2) julkortsfixande, 3) vinterns soundtrack och 4) snökaos

3. Bookbirds fyller 2 år snart(!) och då tänkte vi bjuda på frågestund, om det skulle finnas några intresserade. (Annars skippar vi det och låtsas att idén aldrig kommit över oss.)

Okej, hej så länge!

torsdag 2 december 2010

december 1


LÅT HAVET HA SITT BRÅDDJUP. Jag kokar gröt som jag äter ur en tekopp. Lyssnar på p2 hela förmiddagen och sista-minuten-läser Solzjenitsyn. Vet inte om jag längtar efter våren längre. Har slutat skriva listor över böcker jag vill läsa, böcker jag vill bo med, böcker vars ryggar jag vill att mina fingerspetsar ska dansa över. Jag kanske har blivit sjuk.

måndag 29 november 2010

Inte bara ordet



One reason why we should take literature very seriously indeed is that it refreshes and renews our vision of reality; it resurrects not just 'the word', but the world.

Michael O'Toole

(The Routledge companion to Russian literature, Cornwell, Neil (red) (2001); Russian literary theory: From the Formalists to Lotman)

torsdag 25 november 2010

La consolante

Anna Gavalda. I svensk översättning: Lyckan är en sällsam fågel


Charles Balanda: en tunnhårig blivande femtioåring som arbetar för mycket och, om jag ska vara uppriktig, en ganska tråkig huvudperson. Vardagen, fylld av flygresor och delad med en kvinna som han inte älskar längre och hennes Mathilde som han älskar så mycket som någon kan älska sitt barn, får ett abrupt slut när han får ett brev från en före detta vän med beskedet att hans första stora kärlek, nämnde väns mamma (Oidipusvarning?) är död.

Konsekvenserna låter dock vänta på sig; den direkta följen av beskedet blir snarare en ännu intensivare inaktivitet än tidigare. Insikten om vilket meningslöst liv som pågått runt omkring Charles kommer tidigt men det tar desto längre tid för honom att bryta sig ut och starta något nytt.

Den uppmärksamme läsaren har kanske lagt märke till att jag för tillfället genomför ett, hmm, litet projekt, som innebär att jag mest läser franska romaner. Detta går av naturliga skäl, typ att franska inte är mitt modersmål, oerhört långsamt och mången finess går mig förbi då jag kämpar för att hänga med. När början av den här boken var fruktansvärt svårtuggad tänkte jag alltså att det kanske var språkbarriären som ställde till det istället.

Dock känner jag flera som tycker att inledningen på denna roman är seg, och när jag malt mig igenom de första cirka 300 sidorna lossnar det så tillslut och blir Anna Gavalda när hon är som bäst: 100% feelgood. Charles liv får en nytändning och det är bara för läsaren att läsa med. Lite som Mamma Mia! i bokform.

Frågan är dock om det verkligen är värt att ta sig igenom den träiga första halvan av romanen bara för att få flyta med i lyckoruset en allt för kort tid (det hela blir ju inte bättre av att det är omöjligt att lägga boken ifrån sig när man väl kommit in i den, med följden att den tar slut snabbt). Och inte har Gavalda nått upp till sin egen superba TÄMME-kvalitet.

onsdag 24 november 2010

Mästaren och Margarita

Vilken fantastisk uppsättning karaktärer, säger jag bara, och om bildspråket därtill: mmm.

Satan (under namnet Woland) och hans tre kumpaner kommer till Moskva, förklädda såklart. Poeten Bezdomnyj och redaktören Berlioz möter honom personligen i en park (utan att veta om det) och inleder en diskussion om huruvida Jesus existerat eller inte. Bezdomnyj hävdar att han aldrig har funnits, medan främlingen påstår att han var med när Jesus avlivades. Främlingen förutser också Berlioz död. Samma kväll omkommer Berlioz i en spårvagnsolycka, precis som främlingen sagt. Sedan följer en rad oförklarliga händelser ...

Titeln syftar på två av bokens många karaktärer; Mästaren har skrivit manuset till en historia om prokuratorn Pilatus (den är en omskrivning av evangeliernas "Passionshistorien", om Jesus död, lidande och uppståndelse), vilken man också får läsa delar ur; Margarita är kvinnan som är obotligt förälskad i Mästaren och som är villig att ge sin själ åt satan, för att återse sin kärlek.

Det var många författare som blev offer under Sovjetstyrets hårda disciplin. En av dem var Michail Bulgakov. Många av hans texter blev aldrig publicerade och det var inte förrän tjugosex år efter hans död som manuset till Mästaren och Margarita, offentliggjordes, inte ens då i sin fullständiga form.
Det är inte underligt varför det tog så lång tid för att få publicera texten. Samhällskritiken må vara dold och inbäddad, men den finns där, om man tittar noga. (Till exempel det faktum att man anger någon annan för att få förmåner och att ekonomin är stadskontrollerad.)

Vid en första anblick verkar Mästaren och Margarita vara en spänningsroman med övernaturliga inslag och en kärlekshistoria, men den har så många bottnar att en ovan läsare lätt kan missa dem. Jag har redan nämnt några (frågan om tro och kritik mot Sovjet) och då har jag inte ens kommit till Faust...

I början var jag kanske inte lika entusiastisk som blåmesen, men boken är helt klart rafflande och underhållande. Den är definitivt värd all den tid som det tar att reda ut alla namn.

(Tryck här för att komma till blåmesens reaktioner.)

onsdag 17 november 2010

Vintergatan går genom magen


I det här fallet är det inte kvantiteten av uttagna citat som avgör huruvida romanen ska vara en favorit eller inte, om det ens kan finnas sådana fall. Jag tog ut massvis med citat som fyllde flera sidor i min skrivbok, ändå kan jag inte tycka att den i sin helhet är lite mer än okej. Det måste bero på det upprörande, platta slutet. Så dumt.

Annars tycker jag bland annat om att den känns genomtänkt. Till exempel:
Alla kapitel, förutom prologen, har fått namn efter tarotkort, vars respektive betydelser säkert ger berättelsen en helt annan dimension om man tog reda på innebörden av dessa.


Berättelsen har tre huvudpersoner: Alice, Stella och Jove. Det är ett triangeldrama utan dess like; en älskar en annan, samtidigt som två av dem är gifta med varandra.

På baksidetexten (och i prologen) står det att den handlar om "tid, universum, kärleksförhållande och New York. Dårarnas skepp, en jude, en diamant, en dröm. En pojke från arbetarklassen, ett spädbarn, en flod, det subatomära skämtet om den obeständiga materien." Jag vill tillägga att den även handlar om ett universellt identitetssökande, på jakt efter en förklaring till vilka vi är. Kanske är det så att vi letar, för att det saknas någonting någonstans inom oss, någonting som försvann vid Big Bang, när allting delades och hamnade hos någon annan.

Efter två utlästa böcker av Jeanette Winterson får jag känslan av att hon tycker om att blanda ihop två raka motsatser med varandra. I både Tyngd och Vintergatan går genom magen blandas vetenskap med tro och gemensamt har de ett genomgående tema, där frågan om vad som finns inuti oss tas upp. Eftersom Vintergatan går genom magen är ett tidigare verk är också frågeställningen inte lika fullt utvecklad som i den senare Tyngd. Dessa är mina enda referensramar och jag vet inte om frågan har funnits med i Wintersons andra böcker, det är kanske en slump, men det är en intressant iakttagelse.

Och jag vill ha mer av det här:

torsdag 11 november 2010

7



1 jag tycker om undervattensdokumentärer
2 jag är högerhänt
3 mina favorithimlar är septembereftermiddagarnas och vårens
4 fina ord: silhuett och kalejdoskop och de flesta som slutar på -i
5 jag kan nästan hela alfabetet på teckenspråk
6 (du är så) yeah yeah wow wow är en av få låtar som jag kan utantill
7 min bok skulle handla om det här (ungefär):






(apropå det här)

tisdag 9 november 2010

L'homme aux cercles bleus

(svensk översättning saknas)

En mystisk man roar sig med att om nätterna dekorera Paris gator med stora cirklar målade med blå krita och med inskriptionen "Victor, mauvais sort, que fais-tu dehors?" (ung. "Victor, din sate, vad gör du ute?") runt kanten och ett till synes slumpmässigt valt objekt - en cigarettändare, en fickspegel, ett gem - i mitten.

Antihjälten Jean-Baptiste Adamsberg, poliskommisarie som nyligen flyttat till huvudstaden, anar att någonting allvarligt kommer att inträffa i samband med mannen med de blå cirklarna. Och även om han är långsam, ständigt försenad, klädd i trasor och rent allmänt smått osympatisk på ett lite lamt, passivt sätt, får han naturligtvis rätt. En natt hittas en kvinna med avskuren hals i mitten av en cirkel. Undersökningarna intensifieras...

På vägen mot mannen med de blå cirklarna stöter Adamsberg på forskaren Mathilde Forestier som brukar roa sig med att vardagsfilosofera och förfölja folk på stan samt hennes två hyresgäster: den kontaktannonsfixerade Clémence och den blinde, elake och vackre Charles. Utan att riktigt vara medveten om det börjar Adamsberg lägga ett komplicerat pussel för att finna mördaren. Varifrån kommer egentligen den svaga doften av ruttet äpple?

Fred Vargas eller Frédérique Audoin-Rouzeau som hon egentligen heter är en fransk författarinna som har skrivit ett tiotal deckare. Några av de senare finns i svensk översättning.

söndag 7 november 2010

"I've always said about Harry Potter that it's rather like the mafia. Once you're in, you're never out" (Daniel Radcliffe)


Jag läser valda delar ur sista boken om och om igen
och gråter på samma ställen varje gång.

#Väntandet

söndag 24 oktober 2010

Les gens du Balto

I svensk översättning: Sista beställningen på Balto

Faïza Guène blev ganska uppmärksammad när hon släppte sin debutroman Kiffe kiffe demain (Kiffe kiffe i morgon) för sex år sedan. Jag minns inte riktigt varför, men antar att det skulle kunna vara därför att Guène skriver från förorten, om förorten, på förortsslang. Kanske kan man dra en parallell till Jonas Hassen Khemiri, även om varken deras författarskap eller deras böcker riktigt är jämförbara.

Som språkstudent är det kanske inte så intelligent att välja denna bok just med tanke på att språket inte skulle uppskattas av exempelvis en skräckinjagande fransk grammatiklärarinna. Hos mig väcker det dessutom många intressanta frågor om hur den svenska översättningen ser ut. Att översätta är helt fruktansvärt svårt och att översätta 'fel' är om möjligt ännu svårare än att översätta en vanlig text...

Nog om mig, och vidare till boken. Chefen på den lilla baren/tobaksaffären Balto, belägen i en förort till Paris, ligger död i en blodpöl. Berättelsen om de följande dagarnas utredning berättas av Baltos stamkunder, en brokig skara, liksom av Joël själv. En person som ingen egentligen tyckte om. Smidigt nog inträffar mordet samtidigt som det händer ganska mycket ovanliga saker i nämnda stammisars liv.

Personerna känns inte särskilt realistiska i och med att varje karaktär liksom verkar ha dragits till sin spets, nästan lite som en karikatyr av en verklig människa. Inte heller själva intrigen är mycket att hänga i julgranen. Och ändå är romanen underhållande och får en att vilja fortsätta läsa, tills de inte allt för många sidorna är vända och ännu en titel kan skrivas upp på 'läst'-listan.

Osannolikt men charmigt oslipat. Ännu en bok som jag förser med stämpeln Helt OK.

tisdag 12 oktober 2010

Nej, kära blogg, jag har inte glömt dig.



Jag är mitt uppe i den största expeditionen i mitt liv: en litterär tidsresa genom den ryska historien. En gång i veckan diskuterar jag och mina medresenärer texter som vi har dammat av och sedan fortsätter resan framåt. Planen är att vi ska ta oss från det fornöstslaviska arvet och avsluta med post-sovjetisk litteratur. Även om det är krävande så är det på samma gång inspirerande, men trots det så har saknaden efter självvald litteratur ökat och är ständigt växande.

Hej i höstsolen, så länge.

söndag 3 oktober 2010

Je l'aimais

Anna Gavalda. I svensk översättning: Jag älskade honom.

Så tog även denna tunna bok slut. Chloé har just blivit lämnad av sin man och av någon anledning åker hon och hennes två döttrar för sista gången med sin svärfar ut till sommarstället, trots att det är fel årstid för det.

Den svenska titeln är missvisande såtillvida att boken egentligen handlar mindre om Chloé och hennes avslutade relation med Adrien och mer om den berättelse som svärfadern, till synes så kall och oberörd, under en lång och lätt berusad natt, berättar för henne. Berättelsen om hur han, som inte trodde på kärlek, plötsligt drabbades av just den. Berättelsen om Mathilde, kvinnan som han älskade och förlorade.

Hursom är det en söt bok som helt saknar den feelgood-stämning som finns i min älskade TÄMME. Ett bra val för den som vill läsa men som av någon anledning inte riktigt orkar en hel bok.

måndag 20 september 2010

ur Aniara



Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslostöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.

*

söndag 19 september 2010

så många val

Så blev det tredje söndagen i september 2010 och på nytt får myndiga i Sverige boende individer säga sitt om hur världen, eller åtminstone vår del av den, ska se ut.


Men även om det är riksdagsvalet som smäller högst just nu är bokfåglars liv fulla av andra val. Så fulla att vi till och med sprungit iväg och röstat i förväg för att få tid till annat idag. Tyvärr rör mina val just nu inte i någon större utsträckning varken böcker eller bloggande.

Med det sagt; när valet är gjort är det värsta oftast över och någon gång, kanske snart, kommer vi tillbaka med full kraft. Under tiden satsar jag helhjärtat på andra ansträngningar och kopplar då och då av med Je l'aimais av Anna Gavalda. En tunn bok kan tyckas, men ännu är den inte slut...

söndag 12 september 2010



TVÅ HJÄRTANS TACK
till Lisa för att hon har förärat oss en award, med den här motiveringen:

två bokfåglar (Stjärtmes och Blåmes) kvittrar om böcker och
ofta med fina talande bilder, en fröjd för både öga och sinne.

Det är meningen att man, när man har mottagit awarden,
ska skicka den vidare och skriva sju fakta om sig själv.
Tyvärr, befinner vi oss just nu i en tid där vi knappt har någon tid över
för läsning (för personligt bruk) och bloggande,
men vi är oerhört tacksamma och känner oss hedrade.

~

Ett tack tack också till Emma och Ninni,
för att även de har givit oss varsin award!


onsdag 8 september 2010

Den andra tiden


Det förflutna syns som skuggor, en gång i form av blåmärken (jag misstänker våld), en våldsam gråt bakom sovrumsdörren och ibland som en skjorta som måste gömmas under sängen, för att den luktar pappa.

"Ett litet, litet universum." skriver Jonas Brun på sin debutromans baksida. "En miniatyr, ett dockskåp. Jag kallar det för Den andra tiden."

Jag tänker på diabilder, fast rörliga, en slags långsamhet. Fredrik är i lego-åldern, han kan knappast ifrågasätta, han bara iakttar och noterar. Fredrik och hans mamma flyttar in hos mormor över sommaren; de äter gröt till frukost och en gång åker de till Danmark alla tre.

Det är inte så mycket dialog, mer handling. Sommar.

"Det här är berättelsen om vad som händer när något redan har hänt."

onsdag 1 september 2010

Boksommarsummering (juni-augusti)

En oavslutad
Cărtărescu, Orbitór. Vänster vinge

Detta måste vara tredje gången som jag ger upp med den här boken, men det gör inte så mycket. Faktumet kvarstår att jag ändå tycker om
Cărtărescu, trots att jag inte har läst ut en hel roman skriven av honom. Det var något som han sa i ett reportage i Babel. Någonting om fjärilar.

Tretton utlästa
Villius, Nej, det är en snöklump
Hartnett, The ghost's child
Lagerlöf, Kejsarn av Portugallien
Böll, Ungdomens bröd
Roach, Kroppens sällsamma liv efter döden
Ericsdotter, Svårläst
Plath, The bell jar
Ibbotson, The beasts of Clawstone Castle
Scott, Ivanhoe
Carl Larsson, Ett hem åt solsidan
Martinson, Aniara
Pullman, The golden compass
Dahl, Matilda

Kejsarn av Portugallien var min första utlästa Selma Lagerlöfbok. Ungdomens bröd var ett fint äventyr. Med Svårläst fick Åsa Ericsdotter en permanent plats i mitt hjärta och det var ju precis så. Bell jar, bell jar... Jag vet inte riktigt, det är så många känslor inblandade. Istället hänvisar jag till blåmesens inlägg. The beasts of Clawstone Castle hade jag läst för en evighet sedan, fast på svenska, och det märkte jag såklart inte förrän jag redan hade kommit in en bit i boken. Och slutet var för uppenbart. Ivanhoe tog en oändlighet att läsa ut. Det är ingen Tristan och Isolde direkt, fast det hade ni säkert redan listat ut. Aniara, mitt trogna resesällskap, I will treasure you always always always. Om Bookbirds hade en "Önskar att jag hade läst boken innan jag såg filmen"-kategori skulle The golden compass definitivt hamna i den.

X nytillkomna

Kahlo, Att trotsa smärtan
Rhinehart, Tärningsspelaren
Enquist, Nedstörtad ängel
Brun, Det amfibiska hjärtat

bland andra

söndag 29 augusti 2010

Stjärnor utan svindel

Författarinnan tillika överklasskvinnan Sophie, 30+, får sin värld kastad över ända när hon träffar en tjej. Inte vilken tjej som helst utan den lesbiska radikalfeministen Kaja. Ljuv musik uppstår och efter många om och men lämnar Sophie sin man sedan två år tillbaka och flyttar in hos Kaja.

Till att börja med är romanen faktiskt betydligt mer spännande än den kan verka; jag sträckläste första halvan av boken. Mer än av själva intrigen tilltalades jag av hur snyggt texten var skriven rent stilistiskt. Till exempel heter de tre delarna i boken inbrott, uppbrott och utbrott. Både fyndiga och passande namn.

En stor del av tiden befinner man sig inne i Sophies huvud. Hon tänker oerhört mycket och väldigt ofta övergår tänkandet i en sorts predikande som emellanåt är ganska enerverande. Författarinnan Louise Boije af Gennäs påpekar till och med i en del av boken att en författares tankar inte är synonyma med hennes karaktärers, men det är ändå svårt att inte fundera på i hur stor utsträckning boken har lånat inslag av Boije af Gennäs eget liv. Jag vet inte mycket om henne men kan gissa mig till att hon är överklass och författarinna, och dessutom är boken tillägnad hennes dåvarande flickvän, författarinnan och journalisten (även Kaja är journalist) Mian Lodalen.

Om man står ut med Sophies predikande och en del ältande är detta en rätt schysst bok.

söndag 22 augusti 2010

fredag 20 augusti 2010

Mästaren och Margarita

En tegelsten märkt Michail Bulgakov kan framkalla en del känslor. Först kommer kanske osäkerhetskänslorna. Rysk klassiker, fixar jag att läsa en sådan? Och hopplösheten; den är ju jättetjock, och säkert jobbig. Sedan nyfikenheten: varför har denna bok levt vidare? Vad döljer sig bakom det snygga röda omslaget med den svarta katten på? Till slut, när man börjat läsa: fascinationen och läsglädjen.

Innanför pärmarna finns den absurda berättelsen om hur Satan och hans medhjälpare kommer till Moskva och ställer till med en massa hyss, men även berättelsen om mannen som kallas Mästaren, en censurerad, olycklig författare samt hans älskade Margarita och även hans roman om Pontius Pilatus - kapitlen som innehåller den tänkta romanen är helt klart de mest svårtuggade partierna i romanen eftersom att de innehåller flera gamla och ovanliga ord, men de är likväl intressanta.

Eftersom jag inte vet så mycket om det gamla Sovjet och hur det var där missar jag satiren som lär genomsyra detta litterära verk. Likväl läser jag ändå, och har stor behållning av det. Bulgakov har skrivit en modern skröna och berättar med en sådan självklarhet, en sådan lätthet, att det är en fröjd att suga åt sig, och att kastas omkring mellan galna poeter, talande katter, mystiska trolleritrick och skräckinjagande baler.

Så kommer då det som vi alla (eller åtminstone jag) väntat på ett tag nu:
Den här boken ÄGER. Var så god och läs!

onsdag 18 augusti 2010

Ett hem åt solsidan






På lågstadiet hade jag en fröken med grått hår. Hon hade ett häfte med tusen klistermärken och om man hade gjort alla rätt på läxan så fick man ett. Hennes signatur såg ut som ett M med ett horisontellt streck rakt igenom, eftersom hennes initialer var A. A. Hon lärde mig skilja på kastanj och rönn, alla månadernas namn, hur många dagar vilken månad hade och sedermera hur man stavade till namnsdag. Hon tyckte om scarfar och Carl Larsson. Jag minns vagt målningar som vykort, men allra mest hennes leende.

I denna Madeleinekaka finns samlade texter, teckningar och målningar (i form av bilder, givetvis) av konstnären Carl Larsson. Fram tills alldeles nyligen har han bara varit en mycket begåvad konstnär, nu är han också familjefar och författare. Texterna, som mest handlar om hans barn och hans fru Karin, känns ålderdomliga, men i sitt sammanhang och tillsammans med både teckningarna och målningarna, ger en blandad ton av både Madicken och Emil i Lönneberga.

lördag 14 augusti 2010

Svinajakten

Enda anledningen till att jag läste den här boken var att jag fick den gratis. Det är sanningen och vacker är den inte, men det är väl lika bra att erkänna direkt...

På undersköna Österlen utspelar sig denna deckare, som är Anna Bovallers debutbok. Jag dök ned i den eftersom att jag ville ha något lättsmält och det enda jag minns nu, en vecka efter att jag vände den 377:e och sista sidan, är att den var småtrist och fylld av klichéer. I övrigt inga intryck.

Jag vet att jag ger detta råd alldeles för ofta, men... Ta en annan bok, va?

Varför jag alltid vänder böcker ut och in innan jag lämnar tillbaka dem



Jag brukade lägga min månadspeng i (ibland redan utlästa) biblioteksböcker och när jag sedan skulle lämna tillbaka böckerna, glömde jag ibland bort att tömma dem. Inte så himla smart, kanske ni tänker. Och ja, det gjorde jag också, när jag vid ett senare tillfälle, kom ihåg var jag hade förlagt mina sparade pengar.
Så varje gång jag ska lämna tillbaka låneböcker, kollar jag alltid igenom sidorna, trots att jag inte längre får månadspeng, ifall en viktig lapp skulle ha smusslat sig in. För säkerhets skull.

fredag 6 augusti 2010

När Lucy Sullivan skulle gifta sig

Äntligen dags att bryta fastan och slänga sig ned i läsfåtöljen (som i mitt fall råkar vara en allt för skön säng)! Och vilket sätt är väl bättre att bryta en månadslång fasta med än ett par hundra sidor smaskig Marian Keyes?

Lucy övertalas av sina arbetskamrater att följa med till en spåtant, som spår henne att hon ska promenera fram till altaret inom arton månaders tid. Följaktligen blir hon extremt besatt av tanken på att gifta sig. Tyvärr är killen hon träffar ett rötägg. Samtidigt som hennes relation är minst sagt stormig beslutar sig hennes avskyvärda mor för att lämna hennes far. Lucys liv vänds upp- och ner.

Boken är inget mindre än en typisk Keyes-roman. Tjejgäng, relationer, familjedraman och kvinnor som slutligen står på sig och går sin egen väg. Det som gör mig besviken är att intrigen är så genomskinlig. Man kan räkna ut vem som kommer att bli den äkte mannen i ungefär samma mening som denne introduceras, och Lucys problem, psykiska och andra, framstår som oerhört uppenbara för läsaren ungefär 300 sidor innan hon själv lyckas sätta fingret på dem.

Icke desto mindre läser jag troget färdigt boken och blir inte allt för missnöjd trots att jag vet hur allt ska sluta. Det är ju trots allt semester...

Tänkbara alternativ (läs: bättre böcker av samma författare): Vattenmelonen, En oväntad semester, Är det någon där?

lördag 31 juli 2010

P.s.




Fram till augusti 13 går det att se novellfilmen "I rymden finns inga känslor" på svtplay. Den handlar om Simon som har aspergers syndrom och om livet som förstörs när hans brors flickvän gör slut. Om kärlek och magneter. Jag tror att jag har sett den tre gånger redan, minst. I september ska också långfilmen komma ut på bio.



Annars finns den här lilla videon, som handlar om en bok som inte uppskattas lika mycket som den kanske förtjänar.





Slutligen, ännu en fin video; Everything is poetry baby.
Om att lasta skepp och att göra skillnad. Och så om kärlek, såklart.



tisdag 27 juli 2010

Kroppens sällsamma liv efter döden - likets kulturhistoria



Är du trött på förhandspåhittade deckarhistorier, där boven i dramat är den mest uppenbara, på låtsasblod och fiktiva mord? Då kanske Mary Roachs facklitterära bok, om den döda människokroppens historia och framtid, är att föredra, för då får du inte bara bokstavligen ruttnande lik, med tillhörande aptitretare, utan även galghumor på köpet.

De inledande meningarna till bokens första kapitel "Det är hemskt att låta ett huvud gå till spillo, att öva kirurgi på de döda":
"Människans huvud är ungefär lika stort som en stekt kyckling och väger ungefär lika mycket. Jag har aldrig tidigare haft vare sig tillfälle eller anledning att göra denna jämförelse eftersom jag aldrig, förrän just den dagen, har sett ett huvud i en långpanna."

Journalisten, tillika krönikören, Roach kan stoltsera med en flersidig källförteckning och för sitt idoga jobb med fältstudier; hon har varit överallt känns det som, på läkarskolor, krocktestdemonstrationer, förruttnelseobservationer, till och med i Sverige, för att följa en ny ekologisk begravningsform, under ledning av Susanne Wiigh-Mäsak och Promessa Organic AB.

Likets historia är verkligen fascinerande, för den som tilltalas av sådant.
William Harvey, som upptäckte blodomloppet, dissekerade både sin far och syster, i brist på kroppar, medan andra anlitade tjuvar för att kunna "obducera" och lära. Det är inte som idag, eller 2003, det år då boken skrevs, när mycket av undervisningen sker genom "se först, röra sen"-metoden.

Det har inte alltid varit lätt att veta när en kropp är död på riktigt. Innan de moderna stetoskopens urmoder, fanns det en risk för att bli levande begravd, eftersom vissa sjukdomar kan leda till hjärtstopp.

Frågan om var själen skulle vara placerad i kroppen har alltid varit ett omtalat ämne. Genom åren har den varit i levern och hjärtat och finns numera i hjärnan, när aktiviteten i organet inte längre fungerar, är kroppen död.
1907 tillverkade en läkare en speciell våg där han placerade sina döende patienter i, i ett försök att undersöka hur mycket en själ väger. Precis i dödsögonblicket kontrollerade han om vikten förändrades och "enligt hans uträkningar så väger själen drygt 21 gram - ungefär lika mycket som en stortå."

Det finns, onekligen, en underliggande svart humor och det är inget som jag förfäras över, tvärtom, jag tycker att det är skönt att Roach inte förskönar livets oundvikliga slut. Humorn ger läsningen en distans till det allvarliga. Det ger texten en lättsammare ton och blir liksom lättsmält.

"Roachs lediga stil och galghumor ger hennes karaktärer liv. Med andra ord: dödskul."
People

tisdag 13 juli 2010

Vit månad

Sommar och ledighet - tid att ligga och läsa i nya hängmattan, ligga i sängen till klockan ett, svettas på stranden, lyssna på sommarprat, lusläsa tidningen?
Knappast.

Istället pressar jag in program i varje sekund av värmen och ägnar mig åt det som är min största hobby bortsett från litteraturen. Och nu ser det inte bättre ut än att juli blir en helt vit månad - min första nollmånad bokmässigt sett på jag vet inte hur länge. Det känns märkligt men jag hoppas att denna tomma månad ska ge mig en ännu större läslust när tiden väl infinner sig igen.

Oavsett vilket så hoppas jag att ni alla njuter av sommaren på ert eget sätt, med eller utan bok. För som vår kära Tomas Ledin sjunger: sommaren är kort...

fredag 9 juli 2010

julihälsningar



det är varmt i skuggan och ännu varmare i solen. egentligen gör jag nog mindre än vad jag borde, men samtidigt mer än vad jag inte ska. jag saknar bästaste blåmesen, som är ute och härjar i Europas sydligare delar, och väntar på att hon ska komma hem. idag fick jag ett brev från biblioteket, i vilket det stod att jag kunde hämta ut Svårläst av Åsa Ericsdotter. jag hoppas att du mår bra där du är, att du dricker bra, för det är viktigt, och att den här sommaren aldrig tar slut.

soliga vykortshälsningar,
stjärtmes

torsdag 8 juli 2010

De vilseförda

Det här manuset skulle aldrig ha givits ut. Åtminstone inte under titeln "De vilseförda", så att jag skulle ha dragits till den och slösat värdefull tid på en värdelös bok. Ärligt talat.

På originalspråk går den att finna med titeln "Case histories" och en direktöversättning hade varit mer passande, eller något i stil med "Var beredda på förvirring och världens längsta transportsträcka". Begreppet "de vilseförda" används vid ett fåtal gånger, för att beskriva de offer i boken som antingen har försvunnit eller mördats.
Oroa er inte, det är bara tre fall, men persongalleriet är desto större.

Jag vet inte riktigt vad Kate Atkinson försöker göra med den här boken när hon släpper ut privatdetektiven Jackson Brodie i Cambridge för att lösa olösta fall, ett av dem är bland annat Olivia Lands mystiska försvinnande för mer än 30 år sedan. En wannabe-deckare? Knappt. Det här är inga vävda spindelnät, ingen av de olika fallen hänger ihop. En enda stor röra är vad som blir och flera sexuella anspelningar.

Det är inte bara Jackson Brodie som vi får följa, utan även alla hans kunder som har bett honom om hjälp. Vi har: Amelia Land, syster till Olivia, Theo Wyre, vars dotter blev mördad på hans jobb och vid sidan av har vi Caroline, som har en biroll som jag tror är meningen att fylla ut en annan historia. Lägg därtill en handfull andra karaktärer, som mer och mindre har något med fallen att göra, eller inte alls.

Jag väljer ju att läsa ut den ändå, någonstans är det i slutändan mitt fel att jag faktiskt tar mig igenom romanen, som väger blott 282 sidor, trots att jag nästan somnar. Jag vill veta vad som hände med Olivia Land och vem som mördade Laura Wyre.

Det blir för mycket av allting, för många karaktärer och bakgrunds- samt nutidshistorier att hålla reda på, för många bihandlingar och för lite spänning. Med dryga sjuttio sidor kvar är jag nära på att ge upp, när det börjar bli spännande, men då är jag redan för trött.

söndag 4 juli 2010

Sommarläsningshögen



Så här ser den ut, för tillfället.
Från vänster: Kroppens sällsamma liv efter döden (Mary Roach), Orbitór. Vänster vinge (Mircea Cărtărescu), Ungdomens bröd (Heinrich Böll), The bell jar (Sylvia Plath), Ivanhoe (Walter Scott) och De vilseförda (Kate Atkinson)

lördag 26 juni 2010

Glad midsommardag




kärleksfulla hälsningar,
blåmesen och Stjärtmes

torsdag 24 juni 2010

Agatha Christie: deckare för fega

Sommar. Fritt fram för deckarna! Långa, ljusa och ljumma kvällar jagar bort alla rädslor och skumma vrår och även de som normalt är ganska lättskrämda eller åtminstone har livlig fantasi vågar sig på lite skön slaktlitteratur.

Deckare har vad jag förstått blivit en mycket populär genre, inte minst i Sverige där en mängd kända och okända författare arbetar med att knåpa ihop brott och trovärdiga lösningar till desamma. Jag imponeras av alla som har tillräcklig vilja för att bli utgivna, men tyvärr imponeras jag inte lika ofta av själva böckerna. De har ofta någon liten brist som förstör stämningen. Antingen känns brottet inte tillräckligt komplext, eller också känns det alltför komplext. Kanske är motivet till brottet fånigt eller gärningsmannen osannolik. Offret kan också kännas fel. Likaså omgivningen. Och så kan det bli amerikansk tv-thriller à la Sprängaren - då det avverkade dådet inte är tillräckligt intressant.

Men vill man ha något med mycket hjärna och utan övervåld så ska man gå tillbaka ett par decennier och bekanta sig med deckardrottningen Agatha Christie. Hennes böcker må vara ganska tunna och lättlästa, och det är ganska svårt att själv pussla ihop händelseförloppen i dem, men det finns inte mer våld än vad som är absolut nödvändigt och inga blodiga beskrivningar av dem. Lite retrokänsla kommer med på köpet, mig gör det ingenting.

Så du som är feg, och som vill tillbringa några lata dagar i solen, ta med dig Agatha till hängmattan. Och se om dina små grå jobbar lika effektivt som Hercule Poirots eller någon annan av de superbegåvade karaktärer som du träffar på.

torsdag 17 juni 2010

Mig äger ingen

Åh, jag vet att den här boken gavs ut med dunder och brak för över två år sedan. Men, som det utslitna uttrycket lyder: bättre sent än aldrig.

Leif Andersson. 'Sveriges främsta härdarmästare' på Asea i Västerås. Författarinnan Åsa Linderborgs kärleksfulle far. Samt ett ganska ensamt och nedsupet exemplar av arten homo sapiens sapiens. Ett hem med spetsgardiner och välputsade fönster men utan lakan i sängarna och handdukar på toaletten.

Det är svårt att säga något om en bok som alla redan haft en åsikt om. Jag är inte direkt besviken men inte heller imponerad av Linderborgs debut. Ärligt talat trodde jag att den skulle handla mer om henne, det så kallade maskrosbarnet. Och jag är lite lättad över att den inte gjorde det. Om det är något som denna bok är helt befriad ifrån så är det självgodhet. Möjligen även självförebråelse. Åsa Linderborg nöjer sig med att konstatera, att minnas.

Nog blir det ganska bra i slutet ändå. Men vill man ha något litterärt/"svårt" blir det svårt att ta detta till sig.

söndag 13 juni 2010

The ghost's child

År 2008 vann Sonya Hartnett Almapriset och gav under samma år ut romanen The ghost's child (på svenska: Pojken i soffan, 2008), som handlar om några av de viktigaste sakerna här i livet: kärlek och friheten att få göra det man själv önskar.

En pojke väntar vid Matildas dörr och hon bjuder in honom, för att han ska få värma sig. Det slutar med att Matilda och den okände pojken dricker te tillsammans, med hennes hund Peake, och hon berättar sin livshistoria.Hon var ensam när hon var mindre, då kallad Maddy, som enda barnet till en oerhört konservativ mamma och en mycket hårt arbetande pappa. När
Maddy snart är vuxen, åker hon och hennes pappa ut på en jorden runt-resa, för att ta reda på vad som är det vackraste i världen, vilket blir den röda tråden genom resten av boken; hon träffar en ung man, som hon kallar Feather, de blir kära i
varandra, men han gör henne ledsen och lycklig på samma gång. Feather längtar alltid efter något bortom horisonten, han går inte att förändra, för hur mycket Maddy än vill att han ska stanna, måste han iväg. Och det är bara början. Börja läs och var med om en underlig resa, innehållande både pratande fiskar och hisnande upplevelser.

Jag har märkt att jag faller pladask, för vemodiga historier, likt denna, och att jag finner dem vackra. Det är något med Sonya Hartnett som gör att det inte blir läskigt någon gång, och jag vill hemskt gärna läsa något mer av henne. Jag tror att hon är väldigt klok, hennes ord är det åtminstone.

fredag 4 juni 2010

I det här trädet

Det är så här en bra bok ska vara, tänker jag när jag precis har avslutat en roman, skriven av Sveriges två bättre ungdomsförfattare, vars ord har sammanflätats, under titeln I det här trädet. En bok om ensamhet, som får mig att känna mig mindre ensam - precis så.

Den handlar om fågelflickan Siri och vilsenpojken Jakob, vars vägar cirkulerar varandra och ibland korsas. De ser varandra på håll och tänker ibland på varandra, men inga ord byts mellan dem.

Jakobs familj lever i tystnad, där ingen riktigt vet vad den andre gör, men det är Siris historia som berör mig mest; hennes pappa är alkoholist och gång på gång gör henne besviken, och hennes mamma vet inte riktigt hur man är som förälder. Siri som kämpar med att vara stark och säger att hon inte ska tycka synd om sig själv, är den udda i klassen och arg på allt och alla.

Både Per Nilsson och Katarina Kieri har prisats för sitt författarskap och då är det kanske inte så konstigt att ett samarbete mellan de två resulterar i en både sorglig och lycklig bok på samma gång, som blir min nya favorit.

onsdag 2 juni 2010

Stjärtmes maj

Så här, på ett ungefär:




+ de allra sista proven, festival (Mew, Thåström, bob hund och the Hives, m.fl. och belgiska våfflor(!!!)), ont i halsen/hjärtat/fötterna, lösta korsord, feberdrömmar och berg- och dalbanor. Det är skönt att den är slut.

onsdag 26 maj 2010

Tess of the D'Urbervilles

Sugen på misery-lit? Denna artonhundratalsklassiker serverar dig några timmars intensiv olycka och elände i en snygg förpackning. För glad? Eller ledsen och vill ha något värre att jämföra dig med? Jag antar att det finns många anledningar till att älska eländesskildringar. Just nu kan jag inte komma på en enda som gör det värt ansträngningen.

Tess är en ung, söt och utfattig lantlolla på engelska landsbygden. Hennes far får reda på att de egentligen tillhör den uråldriga, adliga släkten D'Urberville och skickar henne för att försöka utnyttja några som de tror är släktingar till dem. Så är dock inte fallet, familjen som Tess hamnar hos är bara wannabes som tagit namnet för att de tyckte att det var fint. Det ena leder till det andra, när Tess återvänder hon hem är hon både olycklig och gravid.

Lagom tills hon fattat tycke för sitt barn dör detta och hon ger sig av för att arbeta som mjölkpiga. Träffar rik, snygg, ung man som tappat sin tro och bestämt sig för att bli bonde istället för präst. Försöker värja sig och hävda att hon inte är bra nog för honom, men går till slut med på att gifta sig med honom. Bara för att upptäcka att han efter att han fått en uppdatering om hennes bakgrund inte längre vill ha med henne att göra, utan drar till Brasilien för att odla. Och så kommer fadern till det döda barnet tillbaka och vill rätta till sitt misstag...

En väldig soppa blir det, och det enda som får en att härda ut är hoppet om det lyckliga slut som aldrig kommer. Och så, naturligtvis, det ålderdomligt vackra språk med träffande beskrivningar som Thomas Hardy valt att bädda in eländet i. Olycklig läsning utlovas!

onsdag 19 maj 2010

L'étranger

blåmesen is back in blue! Har jag nu, visserligen på grund av tvång, lyckats ta mig igenom en Camus på franska, så är jag förstås tvungen att skryta lite om det.

Monsieur Meursault är en algerisk man i trettioårsåldern med förvånansvärt svag viljestyrka. Vi träffar honom precis när han fått beskedet att hans mor dött och får följa med honom på likvaka och begravning. Hela tiden verkar han underligt bedövad och på något vis inte närvarande.

Efter begravningen åker han tillbaka till sin hemstad och allt återgår till det normala. Han åker till stranden och badar, går till jobbet på kontoret, iakttar sina grannar och träffar Marie, som han inte vill kalla sin älskarinna.

Problemet är bara att Meursault inte verkar bry sig om någonting - han är ständigt frånvarande. När Marie frågar om han älskar henne svarar han att han inte vet, men att det inte verkar så, utan att ha förståelse för att hon reagerar negativt på det. Han hjälper sin granne, som säger sig vara butiksägare men i själva verket är hallick, att straffa sin före detta flickvän som grannen säger sig ha blivit lurad på pengar av. Hela tiden utan att egentligen bry sig. Han bara går med på allt; oerhört frustrerande för läsaren (eller åtminstone för mig).

Sedan spårar någonting ur, Meursault skjuter en arab med fem skott och döms till döden. Fortfarande utan några motiv eller några känslor. Sannerligen en främling för världen och, tycker jag, för hela mänskligheten. Jag antar att Camus tänkte sig boken mer eller mindre som en argumentation för existentialismen, med Meursault som exempel på den inautentiska människan; den som inte insett att varje människa aktivt måste skapa sitt eget liv då det inte finns någon högre makt eller mening med det.

Slutsatsen blir tyvärr att jag inte tycker om den här boken över huvud taget. Språket flyter på fint, men det finns liksom ingen handling, och jag irriterar mig oavbrutet på den viljelöse man som låter livet glida ur sitt grepp. Jag får väl konstatera att det där med finkultur inte är någonting för mig.

söndag 16 maj 2010

Boktjuven

(tryck här för att komma till blåmesens recension)



Jesus, Maria och Josef, jag har inte gråtit så här mycket, sedan jag läste Fenixorden och Halvblodsprinsen för första gången.

Vi kan väl säga att jag tyckte om den, så att vi får det överstökat; ja, jag sällar mig till lovorden och hyllningarna (och ja, jag hade ganska höga förhoppningar på den, p g a den goda kritiken som boken har fått, men jag försökte hålla dem låga, för att inte bli besviken, om jag skulle ha motsatta åsikter).
Visst är det jobbigt att läsa om alla rosor en bok får, så att man själv knappt vågar läsa den själv? För tänk om den inte är bra, tänk om det bara är slöseri med tid och tänk om man inte själv skulle förstå vad det är andra ser i boken?

Men:
Jag älskar hur Markus Zusak väver in det vardagsfina i det tragiska, det är något enastående i språket, i både tonfall och målandet av miljöer och karaktärer, och hur han får fram ordens och böckernas viktiga betydelse.

Boktjuven är Liesel Memingers historia, återberättad av Döden själv. Den tar sin början i ett Tyskland, innan andra världskrigets utbrott. Liesels bror dör på ett tåg och hennes mamma gör så att Liesel hamnar hos ett par fosterföräldrar, på Himmel Strasse i München. Den första bok hon stjäl, tar hon i samband med sin brors begravning. Det är en dödgrävares handbok.
Hennes fostermamma är Rosa Hubermann, som är mycket mjukare inombords än vad hon ger sken av. Den dragspelande målaren och tillika Rosa Hubermanns man, Hans, blir således Liesels fosterpappa. De har tidigare barnen Hans junior och Trudy, som kommer på besök vid högtiderna. Det är Hans som lär Liesel att läsa och som sitter uppe med henne, när hon vaknar av mardrömmar, och som alltid säger de rätta orden.

När man pratar om andra världskriget tenderar man att bara prata om tre grupper: 1) Hitler och nazisterna, 2) de allierade och 3) judarna.
De mindre, de som varken är det ena, det andra eller det tredje, de talar man inte om förrän första året på gymnasiet (för min del). Ni vet, de små, hemliga motståndsrörelserna (till exempel Vita rosen). Familjen Hubermann tillhörde de få, i det lilla samhället, som avskydde Führern. Hans Hubermann vägrade gå med i partiet, trots att livet för dem skulle bli mycket lättare om han var det.

Redan från och med sin första skoldag blir Rudy Liesels bästa vän och vapendragare (senare även: första kärlek). Det finns ytterligare två personer, vars betydelse för både handlingen och Liesel är stor. Den förste är Max, den andra är borgmästarens fru.

Att det är döden som berättar, gör det mindre skrämmande. Döden är så omtänksam om sin läsare att den även säger vad som kommer att hända i förväg, genom små kommentarer. Trots att jag vet vilka som kommer att misslyckas med att överleva, utlöses ändå ett mindre Niagarafall vid avskeden. Jag blir som paralyserad och alla bokstäver blir suddiga, och jag tänker: "vad bra att jag har p3 i bakgrunden och inte Det är så jag säger det, för då hade jag inte vetat vad jag skulle ta mig åt".

Efteråt känner jag mig lättad, mina ögon är alldeles rödgråtna och min näsa rinner, men det var det värt.

torsdag 13 maj 2010

Darling River

Mitt under den mest olämpliga perioden kastar jag in mig i Darling River och dörren efter mig stängs nästan direkt när jag har påbörjat första kapitlet. Jag kommer inte ut. Vägen är enkelriktad. Den enda utgången är den vid slutet av regnbågen. Och inte heller vill jag därifrån. Till exempel:

- jag drömmer att jag läser Darling River, när jag har somnat i soffan, och när jag vaknar blir jag förvånad över att boken inte ligger bredvid mig, som om jag skulle ha somnat läsandes,

- för varje framsteg jag tar, håller jag i den allt mer krampaktigt och önskar att den aldrig ska ta slut,

- jag bär med den överallt, även när jag har avslutat den drar jag ut på tiden, jag vill inte lämna tillbaka den så tidigt, inte riktigt än, jag vill kunna lukta på sidorna lite till.

Jag väljer att läsa Darling River utan att ha läst ut Nabokovs Lolita, för det är inte Stridsbergs Doloresvariationer jag vill ha (åtminstone inte endast), utan Stridsberg och hennes ord, vilka jag älskar ända sedan jag läste Drömfakulteten. Och jag slukar allt i en väldig fart, mellan snabbspolingarna av scenerna är det ett fåtal fragment som jag hinner se ordentligt. Jag ser: de sönderskjutna klänningarna, de arktiskt blå ögonen, vetenskapsmannens aphona och hur Lo sakta förvandlas till en grotesk flicka, med bruna tänder och smutsigt hår.

Det är äckligt och avskyvärt, men på samma gång vackert och ett tag önskar jag att det fanns fler som Stridsberg, vars nät jag älskar att fångas i. Men så tänker jag att om det fanns fler som Sara Stridsberg skulle jag inte längta lika mycket efter hennes ord och jag är så himla glad att det inte är så.

måndag 26 april 2010

fredag 23 april 2010

Inför "Valda verk av T. S. Spivet"

För inte så längesedan köpte jag en bok.



Googlar man, så kan man läsa det här:
T.S. Spivet är ett tolvårigt underbarn som är besatt av att rita kartor och diagram över allting i sin omgivning. Han bor på en ödsligt belägen ranch i Montana tillsammans med sin minst sagt ovanliga familj. ...

T.S. Spivet försöker skapa ordning i sin kaotiska värld genom att i oräkneliga, färgkodade anteckningsböcker avbilda alltifrån landskapet runt ranchen, familjens vanor och beteenden till djur och växter i omgivningen. Han är en naturbegåvning och hans illustrationer är så vackra att de uppmärksammas av det prestigefyllda Smithsonian Institute i Washington. Fast när de ringer med de glada nyheterna att han har vunnit ett stort vetenskapligt pris har de ingen aning om att han bara är tolv år gammal?


Så börjar T.S. Spivets äventyr. Utan att säga något till sina föräldrar beger han sig till Washington för att ta emot priset. Men när han väl kommer dit, efter att ha tjuvåkt på godståg över större delen av den amerikanska kontinenten, upptäcker han att framgången har en baksida. Berömmelsen och äran hade låtit så lockande, men är det verkligen vad han vill ha? Och kan kartor och listor förklara världen? Eller har de bara varit en flykt från verkligheten?





Jag har själv inte hunnit läsa den än, men jag har lånat ett exemplar på engelska från skolbiblioteket, så jag hoppas att jag hinner läsa den snart, för jag tror att det kommer att bli en av årets läs-höjdpunkter.

Mer om det senare.