En tegelsten märkt Michail Bulgakov kan framkalla en del känslor. Först kommer kanske osäkerhetskänslorna. Rysk klassiker, fixar jag att läsa en sådan? Och hopplösheten; den är ju jättetjock, och säkert jobbig. Sedan nyfikenheten: varför har denna bok levt vidare? Vad döljer sig bakom det snygga röda omslaget med den svarta katten på? Till slut, när man börjat läsa: fascinationen och läsglädjen.
Innanför pärmarna finns den absurda berättelsen om hur Satan och hans medhjälpare kommer till Moskva och ställer till med en massa hyss, men även berättelsen om mannen som kallas Mästaren, en censurerad, olycklig författare samt hans älskade Margarita och även hans roman om Pontius Pilatus - kapitlen som innehåller den tänkta romanen är helt klart de mest svårtuggade partierna i romanen eftersom att de innehåller flera gamla och ovanliga ord, men de är likväl intressanta.
Eftersom jag inte vet så mycket om det gamla Sovjet och hur det var där missar jag satiren som lär genomsyra detta litterära verk. Likväl läser jag ändå, och har stor behållning av det. Bulgakov har skrivit en modern skröna och berättar med en sådan självklarhet, en sådan lätthet, att det är en fröjd att suga åt sig, och att kastas omkring mellan galna poeter, talande katter, mystiska trolleritrick och skräckinjagande baler.
Så kommer då det som vi alla (eller åtminstone jag) väntat på ett tag nu:
Den här boken ÄGER. Var så god och läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar