Web Analytics Bookbirds: 2011

lördag 31 december 2011

Inför 2012


Det är kanske första gången som jag är lugn inför ett nyår och som jag faktiskt ser fram emot, trots att nästa år på inga sätt är mer förutsägbar än de tidigare. Jag vet inte, det känns tryggare nu. Det här året har varit okej. Omtumlande, precis som föregående år, och fylld av överraskningar, resa till Frankrike, milslånga brev, flytt, dans, bokmässa &allthatjazz.

Nästa år ska jag låta läsandet ta sin tid och försöka rita fram en karta med nästan enbart (just nu oupptäckta) favoritplatser. Några dagböcker och brevsamlingar har jag tänkt mig. Hungerspelstrilogin. Avsluta serien om de olycksaliga syskonen Baudelaire. John Greens nyaste också, såklart. Kanske en och annan Strindberg.

År 2011s bästa läsupplevelser:
Den du söker finns inte här, Mia Öström
Fara vill, Elin Ruuth
Game over, Viktor Johansson
Great house, Nicole Krauss
Hon går genom tavlan ut, ur bilden, Johanna Nilsson
Kom, Mara Lee
Lighthousekeeping, Jeanette Winterson
Looking for Alaska, John Green
Paper towns, John Green
PS. Lycka till ikväll, Håkan Hellström
The arrival, Shaun Tan
The little prince, Antoine de Saint-Exupéry
The world and other places, Jeanette Winterson

onsdag 28 december 2011

Extremely loud and incredibly close

Extremely lound and incredibly close handlar om Oskar. Oskar Schell är nio år gammal och är bland annat uppfinnare, vegan och amatörastrolog.

Den handlar också om hans mor, som träffar Ron fast Oskar tycker att hon kanske inte borde.

Om hans farmor, som älskar honom så mycket att hon hoppas att han aldrig kommer att älska någon lika mycket.

Om hans farfar, som förlorat talförmågan, och tvingas kommunicera genom att skriva i någon av sina otaliga dagböcker.

Om hans pappa, som befann sig på World Trade Center den 11 september 2001.


Det handlar om sorg, det handlar om smärta, det handlar om att hjälpa och se varandra, det handlar om att gå vidare. Det handlar om kärlek. Samtidigt, och detta är viktigt, blir det aldrig pretentiöst. Det känns aldrig krystat. Det känns aldrig fånigt. Det känns bara riktigt, och skärande, och fint.

Författarens namn (som ni skulle ha sett på den något tveksamma bilden här intill, om jag inte råkat täcka över det) är Jonathan Safran Foer. Utöver att producera en extremt bra bok så som böcker brukar vara, alltså rent textmässigt, har han lagt energi på det visuella. Här och där finns bilder eller andra avvikande inslag. Saker som Oskar stöter på. Sidor ur den stumme farfaderns dagböcker. Bilder ur Oskars saker som hänt mig-bok. Långt ifrån att ge en klipp- och klistrat-känsla till boken samlar de ihop och ger något lite extra till helheten. Man vet aldrig vad som ska dyka upp, varken i berättelsen eller i textmassan.

Det här är det finaste jag läst på länge. Hade jag varit en sådan som strök under fina partier i böcker, hade nästan hela boken varit understruken. Hade jag varit en sådan som satte post-its på fina ställen skulle mitt pocketexemplar ha sett ut som en tentamensgodkänd kursbok kvällen före tentan. Hade jag, min vana trogen, skrivit av det som fick mitt hjärta att slå en liten volt, hade det slutat med att jag skrivit av hela boken. Mycket bättre betyg kan man nog inte få.

"A lot of the time I'd get that feeling like I was in the middle of a huge black ocean, or in a deep space, but not in the fascinating way. It's just that everything was incredibly far away from me. It was worst at night. I started inventing things, and then I couldn't stop, like beavers, which I know about. People think they cut down trees so they can build dams, but in reality it's because their teeth never stop growing, and if they didn't constantly file them down by cutting through all these trees, their teeth would start to grow into their own faces, which would kill them. That's how my brain was."

lördag 24 december 2011

Från: en skrivboks gömda

London, November 3rd, 2011
"Vad det än är som drar ur säkringen, som slungar dig över ditt eget livs gränser ut i en kortvarig och fulländad skönhet, om så bara för ett ögonblick, så är det tillräckligt."

"Vad dödar kärleken? Endast detta: vanvård."

"Stella vände sig mot mig och knycklade ihop mitt hjärta i sin hand.
'Blir du ofta förälskad?'
Ja, ofta. I en utsikt, i en bok, i en hund, en katt, i siffror, i vänner, i fullkomliga främlingar, i ingenting alls."
- Vintergatan går genom magen, Jeanette Winterson


"Okej, vi kan tolka, vi kan säga att det fanns en frånvaro och att den hade ihjäl henne, kan säga ärrvävnad man inte blir av med. Men man kan lika gärna tänka sig att det finns bara en historia per liv och att den biten som handlade om att älska intill utplåning var hans och att det gör man inte mer än en gång.
Förutsatt att man ens överlever."

"Hon blir inte förälskad längre, hud som hud, hon blundar. Ett tryck som har lossnat över bröstet men i utbyte likgiltighet, ska man säga något om det. Hon tappar ett namn en gång, det är obehagligt, hon ser på honom och minns inte vem han är och det kommer tillbaka efter några sekunder men ändå. Att han existerar så lite."
- Svårläst, Åsa Ericsdotter

"'If no one cares for you, care for no one in return.'"

"'Perhaps you are meant to be alone,' it murmured. 'Your father said you are beautiful. Most beautiful things are alone, in one way or another.'"
- The ghost's child, Sonya Hartnett


"Hon tyckte alltid synd om författarna som låg bakom de tankar som aldrig blev lästa. När hon inte hade något annat att göra hände det att hon låg och grät för deras skull."
- De i Utkanten älskade, Johanna Nilsson

"'När vet man att det är slut?'
'Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig.'"

"Min smak har blivit förändrad. Kärlekssångerna på radio har börjat beskriva hur allting verkligen är. Jag är inte säker på att jag klarar av att vara lycklig, det känns som om jag är gjord av trolldeg. Jag vill inte vara kär på det sättet, som alla andra tråkmånsar. Vår kärlek är annorlunda. Den handlar om oss."
- Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, Gunnar Ardelius


(epilog)

Det här är vår relation
Det här är du och jag
och världen jag ska visa dej

Det här är inte madonnan
Inte horan
Inte gallret och spisen och dom glansiga bilderna

Det här är något nytt
som inte ens den största skräcken
ska kunna förstöra
- Sånger från hjärtats bakgård, Anna Jörgensdotter


--
Tryck på bilder för källa

torsdag 15 december 2011

The world and other places


Jeanette Winterson, min bästa ordtämjerska, hur jag alltid förundras över hur du får mitt hjärta att spinna av välbehag. Jag hade kunnat dra hela harangen om det tidlösa, känslan av viktlöshet och samtidigt nämna något om att noveller aldrig har fastnat på mig, (för att de inte är så långa, men så många att man blir mätt efter ett tag). Jag har nog skrivit förut att Winterson smakar bäst på engelska och med alla de här novellerna blir det som att få en hel buffé serverad med alla sorters kakor. Jag ska ge er två smakprov:

She said, 'I am poor but even the poorest inherit something, their daddy's eyes, their mother's courage. I inherited the dreams.' (Atlantic crossing) 

It was night. It was winter. The snow began to fall. On the coach it had been September; warm beginning-golden, a second flush of roses, apples on the trees. I must have mislaid October as I have mislaid so much of my life. October was gold and gopper and brass and then November came and locked awat the gold in lead chests. I always forget, when something is here, that it won't always be here. Take it now or lose it. Risk everything. (Adventure of a lifetime)

fredag 9 december 2011

Boken om Blanche och Marie

Det här är vad som händer med texter som glöms bort i sanden och slukas av vågorna: 
de flesta försvinner från horisonten. Men några spolas upp på stranden, av tiden tärda och av vattnet oläsliga. Det här är en sådan text som jag inte riktigt vet om jag ska restaurera eller bara låta den vara. I vilket fall som helst vill jag på förhand ursäkta om det förekommer information som inte överensstämmer med det som står i boken.  

Sand fastnar längst in mellan sidorna, när jag tar med Blanche och Marie till stranden. Ett tag tar jag med mig den överallt. Det verkar inte som om jag kan slita mig ifrån historien om nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent, tillika "hysterikornas drottning",  Blanche Wittman, men om sanningen ska fram, så är det mer för att jag inte vill att orden ska ta slut. Så jag bär med mig den, bläddrar i den då och då, men läser inget.

Berättaren är en välkänd person, han som hoppar från berättelse till berättelse. Den namnlöse som fortfarande undrar över Pasqual Pinons öde och som fortfarande minns isgraven. Den här gången har han letat och hittat Wittmans ord, skrivböckerna (en gul, svart och röd) i vilka hon har skrivit ner hennes tankar om kärlek. Denna krydda, kärleken, mer som en huvudingrediens än salt och peppar.

Och så klart det här: fru Curies väg från forskning, till framgång, till förfall. Radiumet som förstör mer än ett giftermål. Namn som Strindberg och Freud, kommer och går. Tiden är vid slutet av 1800-talet. Platsen Paris, Frankrike.

Det är intressant och lite grann som att lyssna till någon som berättar en historia med ömma ord. Sedan vänder det helt plötsligt: den röda boken, Blanche Wittmans egna röst, tar vid. Någonting händer; någonting faller ihop. Kanske är det sandslottet som jag under tiden har byggt upp. Jag vet inte, hinner inte reflektera över det heller. Sommaren är kort, som man säger och innerst inne vet är sant.

Det märks att Per Olov Enquist har undersökt material som han har kommit över och på sitt vis gjort om till sin egen historia, flätat med sina ord. Jag har en teori om att ju fler böcker av Enquist man läser, desto bättre kommer de att uppfattas, på grund av igenkännandet och de återkommande scenerna, samtidigt som jag kan tänka mig att det blir tråkigt och enformigt. Och har man otur börjar man med att läsa den bästa och får de andra att framstå som sämre. Jag hoppas att det inte har hänt mig och jag hoppas att det inte händer er. Jag kan inte säga att det här var bland de bästa (Enquist-)upplevelserna någonsin, även om jag blev väldigt glad när Pinon nämndes, men på grund av för lite utforskande ändå hamnar på en topp tre (av tre)-lista. På Wikipedia går det att läsa att Boken om Blanche och Marie är "P. O. Enquists kanske mest fantasifulla roman".

onsdag 23 november 2011

*


Hej, har ni sett min fågelvän?

Det senaste livstecknet är ett handskrivet brev, daterat 111112. Förmodligen kommer hon att kunna lokaliseras på ett universitetsområde på västkusten, med näsan i en matematikbok.
Alla vittnesmål av betydelse tages tacksamt emot. Belöning för upphittande utlovas!
maila: bookbirds(a)hotmail.com

tisdag 15 november 2011

Will Grayson, Will Grayson


“i will admit there’s a certain degree of giving a fuck that goes into not giving a fuck. by saying you don’t care if the world falls apart, in some small way you’re saying you want it to stay together, on your terms.”

Två världar drabbar samman, när will grayson och Will Grayson hamnar på samma ställe av en slump. Den förste, en instabil, och sarkastisk ensamvarg; den andre, en med en undertryckt ilska över att inte vara någon. Och efter mötet blir ingenting sig likt. Det är inte förrän då som det först börjar bli intressant, denna historia signerad John Green (Var är Alaska?) och David Levithan (Ibland bara måste man), som på svenska finns under titeln Den andre Will Grayson.

De skriver kapitlena växelvis och det är väldigt lätt att skilja dem åt, inte bara genom stil, utan också genom hur den ene (Levithan) inte alls använder sig av versaler, förutom vid ytterst nödvändiga tillfällen. Jag, som sedan tidigare var en ganska van John Green-läsare, kände genast igen tonen hos honom, medan det här var min första David Levithan-samarbetar-med-någon-annan- och, överhuvudtaget, första Levithan-roman, så var jag ganska förbryllad över hur den andre Will Grayson betedde sig. Denne will grayson är en lite deprimerad kille, utan någon nära vän. Bortsett från Isaac, en person som han lärt känna på internet, vars nickname, förresten, är boundbydad, har han ingen som han känner att han kan prata med om alla känslor han har inombords, om kärleken till Isaac. Inte ens för Maura, som han typ är vän med, för att båda är utanför och delar samma mörka syn på världen.

Den andre Will Grayson, den som John Green har skrivit om, tar lång tid på sig med att komma underfund med hur han känner för Jane och hamnar ofta i skuggan bakom hans vän Tiny Cooper, denna överdimensionellt homosexuella karaktär som hela han är en vackert dekorerad julgran, inklusive stjärna, och som dessutom ska sätta upp en musikal - the story of his life.

Det finns ett par saker som man bör känna till om Tiny Cooper:
1) He may be the world’s gayest person who is really, really large och 2) Tiny. Cooper. Hates. Over. The. Rainbow. 

Jag älskar Tiny Cooper, jag älskar hela hans sätt att vara, inte bara på grund av det här:


Jag älskar Tinys stora hjärta. Och ja, det är han som gör historien. Hade världen varit en annan, hade undertiteln varit "A tribute to Tiny Cooper. And a tiny bit to love.", för att den borde vara det. Tiny Cooper förändrar allas liv. Han fullkomligen dundrar in, utan att knacka på och går aldrig därifrån.

Men den handlar inte bara om homosexualitet vid ung ålder, kärlek kärlek kärlek och hur det känns att möta sin namne på en, minst sagt, annorlunda plats, utan mest av allt även, som i många ungdomsromaner, vänskap. Och om att utvecklas. De här karaktärerna krossar barriärer, för att komma fram och igenom. Det är innerligt, det känns ända in i hjärtat och det händer oväntade saker hela tiden, vilket är några av orsakerna till varför jag tycker att Will Grayson, Will Grayson är en av de bättre ungdomsromaner, som jag har läst det senaste halvåret, trots att den inte har ett traumatiskt slut. Men det är okej, jag behöver inte slås till spillror, för att jag ska tycka att en bok är bra. Ibland är det mycket bättre att inte.

Det finns de som säger att John Greens huvudkaraktärer är likadana, att han skildrar samma "nördiga, vältaliga pojke som tycker om en smart, attraktiv och smått pretentiös flicka" (min översättning), och jag kan hålla med, men tycker inte att det blir monotont och jag blir inte frustrerad över att hans Will inte är så handlingskraftig som man hade kunnat önska, av identifieringsskäl. Varför skulle jag, när jag hellre önskar att det fanns fler av Tiny Cooper i världen och att min namne, som jag hoppas träffa, är minst en femtedel lika bra som de båda Will Grayson är tillsammans. Kärleken blir aldrig överflödig. Aldrig. "You completely unscatter me."

onsdag 2 november 2011

P.s.


tonight it's all in black and white.
(tryck på bilder för källa)


Det första kapitlet av John Greens kommande bok, The fault in our stars, finns ute på internet!
TRYCK FÖR ATT LÄSA / LYSSNA 


torsdag 27 oktober 2011

Looking for Alaska och Paper towns

I mer än en månad har jag frågat mig själv hur jag ska börja skriva om en bok som bokstavligen har förstört mig. Nu, fem böcker (kurslitteratur inte inräknade), x antal filmer och fler cykelturer hem i den iskalla natten senare, har jag fortfarande inte hämtat mig. Mina anteckningar är oläsbara. Ni får ursäkta, det slog ner en asteroid i mig och jag har inte gråtit så här mycket sedan Halvblodsprinsen (hälsar "Fangirl i hemlighet").

I sjätte klass lärde jag mig att alla sagor började med "Det var en gång" och att jag från den dagen var för gammal för sådana lekar. Istället skulle vi skriva noveller och mina var fyllda med evig vänskap, olycklig kärlek och the soundtrack of my life. Men det här är inga högstadiefasoner. Looking for Alaska är på dödligt allvar en av de bästa böckerna som jag har läst de senaste fyra* åren.

Det finns flera anledningar till varför jag för ovanlighetens skull skriver om Looking for Alaska och Paper towns, båda skrivna av John Green, i samma inlägg. En av förklaringarna till varför jag har valt att göra ett av två, är för att jag är rädd för att det annars kan bli för repetitivt med mina ovationer till nyss nämnda författare, med risk för att inlägget istället kommer att bli dubbelt så långt. Så från och med nu skriver jag bara från hjärtat. Bära eller brista, jag struntar egentligen i vilket. Observera att småspoilers kan förekomma, vilket betyder att fortsatt läsning sker på egen risk.

Klara - färdiga -


Looking for Alaska (på svenska, Var är Alaska?) berättas av sextonåriga Miles Halter som är en helt okej, lite blygsam pojke, bortsett från att han samlar på kända människors sista ord vid livet. François Rabelais sista ord sägs vara "I go to seek a Great Perhaps", efter vilka Miles tänker följa, genom att lämna sitt monotont tråkiga liv i Florida, för att börja på en internatskola i Alabama. Där träffar han, bland andra, Chip, the Colonel, Martin, "a dirt-poor genius scholarship student with a Napoleon complex" och tillika Miles rumskamrat. Miles, som i sitt förra liv saknade vänner och alla erfarenheter en tonåring bör ha, upptäcker nu livets både fram- och baksidor. Hur det är att ha bästa vänner, framför allt, som är lojala och som vägleder en genom första stadiet av rökning, parförhållanden och alkoholintag, för att man är ny och pålitlig. Och sedan hur det är att vara kär i någon som redan har en pojkvän. Alaska Young, heter hon och lyser upp hela texten varje gång hon kommer in i bilden.

I Paper towns (svensk översättning saknas) är det ett idogt pusselläggande i centrum, när Quentin (Q) Jacobsens granne, Margo Roth Spiegelman, spårlöst försvinner. Q har känt Margo sedan de var två år, men med åren har de vuxit ifrån varandra och hamnat i olika grupper. Precis som Alaska Young, är Margo en stark karaktär som lyser upp, hon är viljestark och får Q att göra saker han aldrig skulle ha gjort innan. Natten innan Margo försvinner, kryper hon nämligen in genom Qs fönster och övertygar honom att gå på äventyr med henne eftersom hon 1) inte kan använda sin bil, 2) behöver assistans och 3) väljer honom. Q blir besatt av att hitta henne, eftersom hennes föräldrar sa att hon brukade lämna ledtrådar efter sig, varje gång hon försvann.

Det finns några likheter, Looking for Alaska (LfA) och Paper towns (Pt) emellan.

Den första: att de båda utmärks av ett tydligt före och ett efteråt. I LfA är det så tydligt att det är som en tickande bomb som räknas ner, hela vägen är kantad av varningsskyltar på vilka det går att läsa "One Hundred and Twenty-eight Days Before" ända ner till noll, till dagarna efter. Det är med skräckblandad förtjusning som jag fortsätter, utan att veta vad som finns framför mig. I Pt blir det en märkbar förändring när Margo försvinner, hela skolans hierarki vänds upp och ner som om det var hon som höll i trådarna hela tiden.

Den andra: att de båda berättarrösterna innehas av en insiktsfull och eftertänksam manlig karaktär och att handlingen efter hand börjar kretsa runt en motpol, som planeter runt varsin sol, som inte är helt givna. Både Margo och Alaska är gåtor, båda bär på mörka hemligheter, ett djup som man kan ramla ner i om man inte är försiktig. Margo, vid första anblicken impulsiv, men ser man närmre är hon välplanerad. Och Alaska, man tror att hon är stark, men i hennes bärande väggar finns små hål som kan få hela huset att rasa.Speciellt i Pt tas ämnet om människans mångfacetterade natur, att vi är prismor/kalejdoskop snarare än ensidiga. Varje vändning, en ny bild. Och frågorna som Q ställer, är frågor som vi borde ställa alla, till och med de vi tror oss känna. Vem är Margo? Har Q någonsin sett den riktiga Margo? Vilken Margo känner Q? Det är som att veckla ut en pappersboll som någon har lämnat efter sig för att antingen 1) bli återfunnen, 2) hitta tillbaka eller 3) inget av alternativen. Och på pappret står det en ledtråd som tar dig ett steg fram, men det känns som två steg bak.

Den tredje: John Green betonar vikten av vänskap, en sådan vänskap som man bara kan läsa om i böcker. När Chip tar med Alaska och Miles hem till sig på thanksgiving. När Radar, Ben och Lacey följer med Q, för att leta efter Margo. När Chip och Alaska blir förbannade på de rika ungarna för att Miles hade kunnat drunkna. Sådana saker.

Den fjärde, är kanske inte en likhet i sig, utan något jag personligen tycker: att både LfA och Pt är guldgruvor med citat, både geniala one-liners och vackra. John Green är själv en guldgruva när det gäller citation, han kommer alltid med intelligenta meningar och det finns en tumblr som ägnar sig åt att hipsterfiera Greens alla bra citat, både från hans romaner och de han har uttalat. (x)

Den femte och sista likheten: alla litterära hänvisningar. Alaskas rum är full av böcker som hon har köpt på loppisar, hon läser delar från Kurt Vonneguts Cat's cradle för Miles och en gång citerar hon Simón Bólivar, från Gabriel Garcia Marquezs bok The general in his labyrinth, ett citat som kommer att betyda mycket i romanen ramöver. Miles läser bara biografier, för att leta efter de sista orden. I Pt får Walt Whitmans Leaves of grass en avgörande betydelse, efter Margos plötsliga försvinnande.

Varför jag tycker att romanerna är utomordentligt bra, är kanske uppenbart vid det här laget, men framförallt att båda är klassificerade som böcker för ungdomar och att man kan läsa in ett annat djup i dem, om man önskar, speciellt Paper towns. John Green har ett språk som ligger nära en tonårspojkes, det är stundtals hjärtskärande, men har alltid nära till skratt. På ena sidan kan jag ligga i fosterställning och gråta hejdlöst, för att på nästa skratta mig till tårar.

Mycket kan sägas om honom. Green har ett hemligt recept på att vara världskänd och anonym på samma gång. För svenska ögon är han nog mest känd som en av författarna till Den andre Will Grayson, som han skrev tillsammans med David Levithan, samt Var är Alaska?


Jag kan med säkerhet säga att ingen i min klass hade hört talas om John Green (nå, nu är alla födda under tidiga nittiotalet eller tidigare), och det är nog få som känner till hur stor han är, medan han har en hel fanbase, från hela världen, som till exempel citerar honom jämt och skriver låtar baserade på hans romaner. Tillsammans med sin bror, Hank Green, skapade han begreppen nerdfighter och nerdfighteria, som andra, med internets goda hjälp, har skapat en slags community runt, där man kan känna samhörighet med andra, kanske inte likasinnade, men minst lika fantastiska. De ger mig hopp om mänskligheten, det är så fint att ord inte räcker till.

Slutligen;

“True love will triumph in the end - which may or may not be a lie, but if it is a lie, it's the most beautiful lie we have.”

*Jag säger fyra år och inte hela mitt liv eller något liknande, eftersom det inte var förrän då som jag började skriva ner alla titlar som jag har läst. Mitt minne sträcker sig inte längre bak, knappt ens det i många fall.

Ps.

Just nu är John Green aktuell med en ny ungdomsroman, som har fått titeln The fault in our stars, efter ett citat av Shakespeare, och han har utlovat att hela första utgåvan ska vara signerad.

Sidan som används frekvent i Paper towns, i letandet efter Margo, Omnictionary, har skapats i efterhand och innehåller främst saker som rör nerdfighteria och John och Hank Greens liv. På Omnictionary kan man bland annat läsa vad en pappersstad är.

Pps.
Relevanta länkar, för mer information och källhänvsningar finns i texten.

De irrelevanta kommer här:
John Greens hemsida
John och Hank Greens youtube-kanal
Awesome people hanging out together
Eldorado med Kjell Alinge

söndag 23 oktober 2011

Torsdagsäventyr i september





Och jag fick väl ett okej första intryck, men var för dåligt förberedd. Jag och mina kamrater gick mest runt i cirklar, hängde lite hos Babel och fotograferade Jan Guillo, som var villig att posera trots att vi inte bad om några autografer eller ens stod kö. En timme innan bussen skulle ta oss hem igen, träffade jag blåmesen och vi gick på bibliotek, så klart. 






fredag 30 september 2011

en stadig puls över broar, genom städer, och för din skull, så reser vi igen


Tal om bättring. Jag känner hur jag staplar ord på ord för att fortfarande verka förståndig, stadig. Undrar hur mycket jag kan pressa in i huvudet och försöka få det att stanna; snälla, cirkus, stanna. Samma Kent-skiva på repeat. Idag: en väska packad med kläder, Wrestlarna och den där boken på danska. Den här gången inte för att fly, utan för att åka hem/bort och vara på bibliotek hela dagarna.

I väntan på en försenad nästan-obligatorisk bokmässrapport, några länkar:
Viktor Johansson i en kort intervju med Babel
Lars Winnerbäck gästar Tack för musiken
Mysterious Letters
The Make Believe Sea
Print is not dead

onsdag 21 september 2011

once you knew a girl and you named her Lover and danced with her in kitchens through the greenest summer



Sommareldens falnande glöd - hey, wait, mister. Hey. Wait - än blommar prästkragar och maskrosor. Det har blivit september och jag samlar björklövskonfetti att pressa i böcker och äter havregrynsgröt till frukost varje dag. Sedan sist vi sågs har jag bl. a. skrikit mig hes till The Arks sista spelning i Malmö någonsin, flyttat till en av Europas grönaste städer, fått ont i magen av Melancholia och cyklat i ösregn. Imorgon ska jag på bokmässa och återse bästa blåmesen. Jag vet inte riktigt när jag återvänder igen, men det ordnar sig. Det finns så mycket att berätta. I love you.

tisdag 23 augusti 2011


Går vilse i korridorer, bland spårvagnar och hemtentor.
Hoppas komma hel ut på andra sidan...
Och att bokhögarna ger sig till tåls ytterligare ett tag.

torsdag 18 augusti 2011

Den du söker finns inte här

Hundöron full. I slutet samlar jag ihop de gnistrande orden i en liten ask, och hade jag kunnat skulle jag tvinna ihop dem till en glittrande lyckotråd att sy in i Valeries klänningar.

Det är som att hoppa över vattenpölar, faktiskt, mellanrummet mellan styckena är större än vad som synes verkar vara (extra långt), för att göra utrymmet extra stort när inte ens huset som förr var så stort, nu känns så trångt att berättarjaget måste gömma sig under trappan för att få vara ensam.
Som hade Mia Öström silat bort allt onödigt och bara behållit det viktiga, för till och med birollerna har fått sina namn nerslipade till endast enstaka bokstäver - resultatet: fragmentariskt, styltat, svårt att läsa mellan rader, någon skulle säga poetiskt. Men även för ett otränat öga är det uppenbart att det är avvikelserna från mönstret som är det viktigaste; den sjuke och trasige pojken Joseph som behöver all omvårdnad i världen och ett du som har ställt en världsavgörande fråga och bara väntar på svar. Och tyvärr måste du vänta lite till för vi har ett barnkalas att ordna och dockor att fixa och tårtor att baka och barnen kommer att få ont i magen, för att de inte är vana vid så mycket mat, och det kommer att vara samma sak nästa år, med nya barn och nya tårtor. Alla sjuka behöver uppmärksamhet, varför förstår inte mor och far och alla doktorer det? Självklart måste hon återvända varje gång de skickar bort henne.

Allting måste ha en kärna. I den här en återkommande mening: "En man föds till världen, en kvinna till familjen." Men om hon vill gå motströms, vara en lax på väg hem för att leka (akta sig för hungriga björnar och hålla ut i torkan)?

Flo, berättarjaget som hade kunnat vara jag, men är istället Florence Nightingale är bekymmersam och har hela huvudet full av oro och uråldriga botemedel på exempelvis gonorré (kvicksilver), lunginflammation (blysocker i kombination med opium) och smärta (kvicksilverklorid och stryknin). Hon undrar vad som händer med en människa om det som håller ihop henne går sönder, vad händer om klänningen och korsetten slits sönder och allting ramlar ut? Skulle du laga henne, med varsamma händer laga henne? Om hon valde dig.

tisdag 16 augusti 2011

Dolken från Tunis

Originalets titel: The Murder of Roger Ackroyd

Dolken från Tunis är en mästerlig pusseldeckare författad av deckardrottningen Agatha Christie. Hennes märklige lille detektiv, Poirot, har precis flyttat till en engelsk håla för att vila upp sig. Snart leder dock händelser i nejden till att han tvingas återuppta sitt arbete. Roger Ackroyd hittas mördad i sitt arbetsrum, som var låst från insidan, efter att någon ringt till läkaren tillika bokens berättare, Dr Sheppard.

Alla personer som rört sig i huset - godset Fernly -är plötsligt misstänkta; Mr Ackroyd var en förmögen man och alla har även hemligheter som skulle kunna ge dem motiv för brottet. Man tycker att man misstänker alla, men i slutet är det ändå den allra minst tänkbara personen som visar sig vara skyldig.

Pusseldeckare bygger på en spännande intrig och ett elaborerat brott som detektiven och samtidigt läsaren försöker finna lösningen till. Att intrigen sätts främst kan leda till att karaktärerna blir ganska platta och stereotypa. Så även här, persongalleriet är visserligen mycket intressant men det är svårt att få någon egentlig inblick hos de människor som beskrivs. Den rättfärdige Dr Sheppard, hans skvallertant till syster och betjänten Raymond blir exempel på detta.

Detta är dock på intet sätt ett skäl till att inte läsa boken, som är både genomtänkt, intressant och spännande. Kanske blir fåtöljsdetektion inte bättre än såhär.

tisdag 9 augusti 2011

Studieteknikhandboken

Hösten närmar sig obönhörligt, nu är det snart slut på sol och semester och dags att återgå till vardagslunken. Vissa av oss ska tillbaka in i klassrum och föreläsningssalar, varför en kort presentation av den här boken känns opportun. Den som numera endast tänker på studier i samband med återbetalning av ett visst lån bör minnas att man ändå kan lära sig något nytt varje dag.

Studieteknikhandboken ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen. En blå och ganska tunn bok med textstorlek à la barnbok och den hoppfulla frasen "Plugga mindre - Lyckas bättre!" tryckt på framsidan. Boken är indelad i nio kapitel i vilka man kan lära sig mer om hjärnan och lärandet liksom få nya tankeverktyg och metoder för att minnas.

Eller ja, nya och nya. Kellquist och Lundins bok har ett tiotal år på nacken och innehåller inga banbrytande fakta. Att genomtänkt repetition förlänger kunskapens livslängd eller att en funktionell plan över hur studierna ska gå till kan göra pluggandet mer effektivt vet de flesta studenter. Inte heller sticker boken under stol med att även om det finns vissa genvägar krävs ett gediget arbete för att ta till sig ny kunskap. Hur mycket man än skulle önska det finns ingen mirakelmetod.

Jag har tidigare läst minst två böcker om samma ämne (varför är oklart eftersom jag tror att var och en lär sig bäst på sitt sätt, men det är väl av samma anledning som jag läser enstaka självhjälpsböcker. Jag hoppas få någon Insikt med stort I) och till Studieteknikhandbokens fördel kan sägas att den är lätt- och snabbläst, att övningar och exempel är tydliga och lättförståeliga och att pekpinnarna är få.

Behovet för den här boken - och för andra, liknande - är tveksamt. Vill du bryta gamla mönster kan den här boken kanske vara dig till hjälp. Förvänta dig bara inte att över en natt bli ett fullfjädrat geni eller, för den delen, en superdisciplinerad student.

tisdag 2 augusti 2011

City of thieves

Välkommen till Leningrad. Andra världskriget är i full gång och på ett tak sitter sjuttonåriga Lev och hans vänner och spanar efter bränder, när de får se en ihjälfrusen tysk soldat som med sin fallskärm sakta dalar ned mot deras gata.

Lev åker fast för plundring men blir till sin förvåning inte knäppt på direkten, utan transporteras istället till stadens ökända fängelse. Där får han dela cell med den tre år äldre Kolya, en desertör som påstår att han bara återvänt till staden för att hålla en tes om en viss Ushakov.

Följande morgon får de nyfunna vännerna beskedet att deras liv hänger på ett dussin ägg som ska skaffas fram senast föjande torsdag. eftersom en mäktig generals dotter ska gifta sig, och att vara utan tårta betyder otur. Därför behövs ägg. Men var ska de hitta sådana i Piter, som är belägrat sedan månader tillbaka och där invånarna numera livnär sig på ransoneringsbröd som inte smakar bröd och biblioteksgodis (det proteinhaltiga limmet som böcker binds in med), i denna enligt nazisterna 'tjuvarnas och maskarnas stad'?

City of thieves
, skriven av den amerikanske manusförfattaren David Benioff (som ser ut som en riktig smöris) bygger enligt förordet på dennes morfars berättelser från krigets Sovjetunion. Det är en riktig äventyrsroman i krigsmiljö, men under Lev och Kolyas resa finns inte bara krig och belägring utan också kamratskap, generositet, schack, feghet, kärlek och en del intressanta funderingar. Lev, som på intet sätt är någon krigsivrare eller född mördare, är en intressant huvudperson, särskilt då han sätts i kontrast till den mycket utåtriktade och orättvist charmige Kolya.

Trovärdigheten är svår att bedöma, särskilt för mig som i sanning inte är någon expert på historiska romaner eller krigsskildringar. Vissa saker verkar troliga, andra verkar smått osannolika men vem vet? All is fair in love and war...

Den här boken är svår att lägga ifrån sig. Den går snabbt att läsa och är således lämplig både för den som inte läser mycket eller har ont om tid likväl som avkoppling för storläsaren. Möjligen skulle min mesvän tycka att den var alltför lätt, men de personer i min bekantskapskrets som läst boken har bara haft gott att säga därom. Jag tror nog att min bror skulle kunna tycka riktigt bra om den. Jag tror jag ska övertala honom att läsa den bara för att ta reda på det.

torsdag 28 juli 2011

P.s.



*

Hipsterfierade citat från Looking for Alaska, Emma och The perks of being a wallflower,
alla  redigerade av Rosianna. Fler går att finna här.

tisdag 26 juli 2011

Utrop

Hon arbetar för SNCF, Frankrikes motsvarighet till SJ. Med sin röst guidar hon Gare du Nords vilsna resenärer till rätt spår, meddelar förseningar, ankomster, avgångar. Men det är bara framför sin mikrofon som hon känner sig säker. Hon irrar genom sin vardag och det enda hon vill ha är honom.

Men han har redan sin ängel, flickvännen tillika sambon som passande nog heter Ange och som är så mycket bättre än hon någonsin kommer att bli. Det hindrar henne inte från att längta, och av någon underlig anledning verkar han inte helt oberörd...

Céline Curiols namnlösa huvudperson är parisiska, runt 30 år gammal, smått neurotisk och saknar självbevarelsedrift. Med hjälp av en hyggligt utförd medvetandeström får läsaren del av det som rör sig inom henne medan hon rör sig i sin ganska snäva vardag. Läsaren är också ensam om att få veta något om personens inre, för hon anförtror sig inte åt någon. Hon verkar inte ha några vänner och när hon är med honom tycker hon inte att hon har något som är värt att berätta; hon föredrar att lyssna.

Huvudpersonens ömhetstörst verkar lysa igenom, och diverse män omkring henne försöker mer eller mindre framgångsrikt att utnyttja just den svagheten. Kvinnorna - hans bekanta, arbetskollegorna - ger upp efter ett par misslyckade försök att prata med henne. Kanske tycker de inte att hon är tillräckligt intressant.

Faktum är att hon inte är så spännande, att hon inte gör något särskilt och att hennes tankar inte är särdeles originella. Men av någon anledning känner jag mig inte helt oberörd...

söndag 24 juli 2011

Polen berättar: Navelsträngen i jorden

Bokförlaget Tranan har en serie där de samlar noveller från hela världen, av varierande längd och kvalitet. Bland annat har de redan besökt Vietnam, Iran och Sydafrika. De här från  Polen är utvalda av redaktörerna Irene Grönberg och Stefan Ingvarsson.

Vad jag har förstått försöker de (den samtida polska litteraturen) se hur långt de kan gå, ta reda på var gränserna i det nya landet är dragna. De här tar upp tidigare förbjudna ämnen och fyller igen luckor i historien som har gått förlorade (rekonstruktioner eller bara romantisering eller är det samma sak?). Och någonting om att vända tillbaka till sina rötter, fly in i det förflutna som inte ser ut som det gjorde då.

Noveller är egentligen inte min grej, även om det kanske är det mest optimala formatet (kort, koncist) som inte tar så mycket tid. Avverka en eller fem på bussen till skolan och en under reklampausen, några stycken innan du somnar. Det är ju så lätt.
Nu är det bästa med antalogier & what-nots att det inte är ett tvång att läsa alla och inte heller i den ordning som de är lagda. Plocka russinen ur kakan och ingen skulle märka.

Och ändå tröttnar jag ganska fort på noveller, sexton stycken på en gång är för mycket för mig, trots slalomläsning. Det är lite synd, eftersom jag tror att några av dem som jag inte fann speciellt intressanta (mer märkliga) kan ha varit väldigt bra. Under andra omständigheter.

Det fanns några noveller som stod ut i mängden och som jag tyckte var fascinerande bra, mycket troligt de som jag förstod innebörden av och som inte lämnade mig med hundra frågetecken. Men den novell som berör mig mest är den första, jävul (Wojciech Kuczok) som är en enda mening, men uppdelad, om att arvet inte går att komma ifrån.

tisdag 19 juli 2011

Tant Julia och författaren

Mario Vargas Llosa har skrivit denna roliga bok som verkar ha kraftiga självbiografiska inslag. Nu kanske du tycker att 'rolig bok' är ett väldigt tomt uttryck, eller att det inte är ett epitet som passar en nobelpristagare. Men se där har du fel. Tant Julia och författaren är faktiskt både lättläst och humoristisk. Och sedan struntar jag i att min klassificering av boken som just rolig nedsänker mig till 'ståplatspublik' i Aftonbladets ögon.*


Handlingen kretsar kring de två centrala inslag i juridikstudentens/radiojournalistens/novellskribentens Mario "Varguitas" liv, nämligen den bolivianska kvinnan som han kallar Tant Julia, då hon är syster till hans morbrors fru eller något ditåt, och som kommer till Peru för att söka sig en ny man efter sin skillsmässa, och så författaren, den likaledes bolivianske Pedro Camacho som skriver radiopjäser som han träffar genom sitt arbete.

Trots att Mario är blott 18 år och alltså ännu inte myndig i lagens ögon blir han förälskad i den mer än tio år äldre Tant Julia. Han börjar som hennes mer eller mindre ofrivilliga biosällskap, men snart utvecklas det hela till en romans som det omaka paret tvingas hålla hemligt för att inte riskera att ställa till med skandal i släkten.

Insprängt i denna kärleksberättelse är utdrag ur Pedro Camachos mycket underhållande radioföljetonger med de mest fantastiska inslag (typ som har det gemensamt att huvudpersonerna nästan uteslutande är "i blomman av sin ålder: femtioårsåldern", samt är "rättskaffenheten och godheten själv", i god fysisk form och har vissa rent fysiska attribut typ genomträngande blick.

Jag började strax oroa mig över att jag inte kunde hålla koll på alla spanska namn, och minnas vem som var läkare, vem som var råttutrotare och vem som sålde läkemedel. Jag kände mig som min lilla farmor som tyckte att det var jobbigt att hålla ordning på allt för många utländska namn - nog var det lättare med de svenska, allt. Men inte ens i min ensamma läsning är jag ensam om problemet, för den hårt arbetande och omåttligt populäre Pedro Camacho får snart själv svårigheter med att hålla ordning på alla sina karaktärer, det börjar snart spåra ur, frågetecken (bokstavliga och bildliga) dyker upp i texterna.

Sammantaget blir boken spännande (ska Mario och Julia få varandra till slut? Hur ska det gå med Marios juridikstudier, som han inte är ett dugg intresserad av? Och ska han få sparken från jobbet på radionyheterna på grund av sin kollegas vurm för att ägna sändningarna enbart åt olyckor?), rolig (främst genom radioföljetongerna som verkligen är något i hästväg) och charmig. En pärla!

*Saxat från bokens baksida: "Om än något 'lättviktigare' har den samma grundhemlighet: att på Shakespeare-dramats vis kunna upplevas på olika nivåer, från melodram för ståplatspubliken till symbolism för läktarnas konnässörer." - Aftonbladet

Vlogbrothers' book club, The great Gatsby (chapter 1)


På listan över saker att göra när alla planerade sommarböcker tagit slut:
"Läsa The great Gatsby (F. Scott Fitzgerald), se alla videor som John Green lägger upp på youtube, kapitel för kapitel, och läsa vad som skrivits i 'The official thread for discussing The great Gatsby'"

söndag 17 juli 2011

Game over

Efter en evighetsvinterlång väntan (att jag kan ha glömt bort den mellan Fursten och det kommunistiska manifestet, på vårkanten och ända fram till sommaren, lämnar vi osagt) är det ett utflyktsnött, lite äventyrstrött exemplar som jag lämnar tillbaka. Det bara stod där en dag, lika självklar som en fyr att vägleda en hem i mörkret, och naturligtvis var jag tvungen att ändra min kurs då, ta en omväg.

Game over är Viktor Johanssons tredje titel, den som har läst hans tidigare texter vet ungefär vad som väntar. Det är svårt att förklara, för en som inte redan vet. Det finns något typiskt i Viktor Johanssons språk, en ton som inte kan beskrivas, en förmedlad känsla som går genom alla hans texter, som om undergången var nära och inte ens ett Imagine skulle kunna rädda oss. Men, skulle jag vilja säga, i Game Over har Johansson tagit sitt språk till en ny nivå. Det är gränslöst; det finns inget glas som skiljer den här världen ifrån den där bakom. Allt är levande och verkligt, men det är också dödsdömt, förlorat.

Det är som att sitta på kulturhistorian och lyssna på en av styckena till Stravinskijs berömda Eldfågeln och inte kunna skriva i blocket vad man ser framför sig, medan klasskamraterna bredvid frenetiskt fyller den tomma sidan med djur, färger, rörelser och känslor (och inget är nödvändigtvis fel heller). Jag kan ju inte skriva att jag inte ser någonting, men tycker att det är förvånansvärt vackert, eller att jag inte förstår vad det är jag borde se, för det ingår inte i uppgiften. Lite så är det med Game over. Jag känner något som inte syns, ser något som inte finns.

Boken är delad i tre delar, varje del inleds av en kör och varje nytt kapitel börjar oftast med en ledtråd om vad och vilka det handlar om. Det är allt jag kan säga.

Låg och lyssnade
som döva dansar till basen inifrån kroppen,
hela sångtexten samlad till ett mjukt våld över bröstet.
Alla våra hemligheter, dina små rynkor går att gjuta nycklar ur,
vi är så unga.

(s. 94)

p.s. i höst kommer en ny roman signerad Viktor Johansson - Wrestlarna

måndag 11 juli 2011

Le ventre de l'Atlantique

Salie bor i Strasbourg, men hon kommer egentligen från Atlantens mage*, alltså ön Niodor som tillhör Senegal.

Ungdomarna på Niodor drömmer nästan uteslutande om att ta sig till Frankrike, som även efter kolonialismens slut ses som Landet med stort L när det gäller västvärlden. Salies lillebror Madické är inget undantag. Han älskar fotboll, och särskilt den italienske spelaren Paolo Maldini, mer än något annat, och vill till varje pris resa till Frankrike och göra succé i någon av klubbarna där.

Då de tillhör en kultur där man inte hör av sig om det inte hänt något viktigt blir fotbollen länken via vilken Salie och Madické håller kontakten. Öns enda TV är något nyckfull och Salie tvingas då och då agera fotbollskommentator på telefon, medan FranceTelecom lägger beslag på hennes surt förvärvade slantar. Att höra om de mörka och svåra sidorna med livet i Frankrike är brodern däremot inte alls intresserad av.

Fotbollen är ett viktigt motiv i den här boken, och Fatou Diome lyckas göra den intressant även för mig, som är oerhört ointresserad av denna sport. Temat i boken är dock något djupare - det handlar om u-länders bild av västvärlden (ett ställe där även de arbetslösa får lön och där man måste vara en idiot för att misslyckas) och om att lämna platsen där man växte upp och inte längre känna sig hemma vare sig i sitt gamla eller sitt nya hem.

Visst blir man nedstämd av vissa av de livsöden som förtäljs i boken, om olaglig invandring, rasism och kvinnor för vilka framgång mäts i antal söner. Men boken är trots detta varken någon eländesskildring eller någon onödigt hurtig predikan. Snarare är den ett trevligt och välskrivet tidsfördriv som inbjuder till viss reflektion.

*Detta är även den svenska översättningens titel.

tisdag 5 juli 2011

The observations

Jag hade aldrig hört talas om den här boken innan jag fick den i julklapp för två år sedan. Kanske är det därför jag lät den ligga så länge. Det brukar heta att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, men i detta fall hade jag gott kunnat vänta några dagar - veckor - år - liv till...

Boken utspelar sig i Skottland i mitten av 1800-talet, och huvudpersonen tillika berättaren är en husa med det något underliga namnet Bessy. Det finns en förklaring till hur Bessy lärt sig läsa och skriva, men för att riktigt visa att Bessy aldrig fått någon ordentlig undervisning är texten skriven utan hänsyn till reglerna för skiljetecken. För att ge texten en mer autentisk klang, antar jag, men författarinnan Jane Harris verkar ha missat att skiljetecknen finns till för att göra texten lättare att läsa. Utan skiljetecken blir språket alltså inte bara särpräglat utan också tämligen irriterande. Än värre är att hon medvetet låter Bessy böja vissa verb fel. Jag hade hellre sett att språket var i diskrepans med berättaren, för det skär mig i ögonen...

Det kan också vara värt att nämna att Harris trots försök till motsatsen gör sin hjältinna till något av ett offer, samt att handlingen, som till stor del bygger på en dramatisk och ouppklarad händelse i det förflutna, känns om inte orealistisk så fånig och ytlig - lite som de sliskiga romantiska berättelser som L.M. Montgomerys Anne på Grönkulla diktar upp, fast med en något vulgär huvudperson.

Här kommer en introduktion, för den som är intresserad. För The Observations är faktiskt inte särskilt mycket sämre än vilken bok som helst. Dock absolut inte bättre.

Bessy är en cirka 16-årig irländsk flicka som på väg till Edinburgh för att söka ny anställning efter sin tidigare husbondes död råkar få syn på en skylt som visar vägen mot Castle Haivers. För att undkomma en besvärlig pojke som slagit sällskap med henne, och för att se om det i detta slott möjligen kan behövas en ny husa, viker hon in på vägen. Hennes äventyr tar sin början.

Som genom en (o)lycklig slump anländer hon till Castle Haivers, som egentligen bara är en gård, precis när det tidigare hembiträdet är på väg därifrån. Bessy ödslar ingen energi på att fundera över varför den märkliga flickan hon mötte på vägen inte ville stanna kvar, utan frågar helt sonika om hon får stanna kvar. Sålunda hamnar hon i Arabella Reids förvar.

Trots Mrs Reids något besynnerliga uppförande fäster sig Bessy snart väldigt mycket vid henne - ända tills hon snokar i sin missus' skrivbordslåda och hittar en bok med titeln 'The Observations', innehållande början till en studie i tjänstefolk. Bessy blir tvärarg och bestämmer sig för att hämnas, något som leder till konsekvenser hon aldrig kunnat föreställa sig.

tisdag 28 juni 2011

20 fragments of a ravenous youth

Fenfang är en modig och sorglös tonåring från en stad som inte finns på någon karta över Kina och där ingenting någonsin förändras. Sjutton år gammal packar hon ner sina ägodelar i en väska, skriver en lapp till sina föräldrar och tar sig medelst tåg -resan tar tre dygn- till Beijing.

Boken ger oss 20 små berättelser om Fenfangs liv i huvudstaden. Hon arbetar som statist, med roller som Kvinna nr 300 och Kvinna som leder en cykel. Hon studerar. Hon blir kär, flyttar ihop, flyttar isär. Hon skriver manus och hoppas slå igenom i filmbranschen. Hon gör, kort sagt, som hon vill, utan att låta sig nedslås av varken kackerlackor eller ofrivilliga besök på polisstationen.

Enligt omslaget bedömde Daily Telegraph boken som "A pure and bracing blast of universal youth." Kan det vara sant? Fenfangs ungdom har visserligen några likheter med min egen, men många är de inte. Däremot är det nog riktigt att det gör mindre roll än man skulle kunna tro att handlingen utspelar sig i Kina.

Till en början är jag avundsjuk på hur väl Xiaolu Guo bemästrar det engelska språket. Sedan visar det sig att 20 fragments of a ravenous youth faktiskt är tidigare än Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, och att den inte är skriven på engelska utan är en engelsk omarbetning av hennes första roman, där hon också fått hjälp av två översättare. Plötsligt är jag inte längre så säker på att Guo och översättarna gjort ett bra jobb; det är meningen att Fenfang ska prata på ett rått, ovårdat sätt. Det uppfattar jag inte riktigt att hon gör. Men hon har i alla fall en egen röst.

Fragmenten är nogsamt namngivna, numrerade och försedda med en liten bild. Ibland är de korta, ibland något längre. Miljön och humöret förändras men huvudpersonerna är desamma. Resultatet är kort, snyggt och handlar om viljan att slå sig fram. Eller om livet i Beijing. Eller kanske om kärlek. Jag blir inte riktigt klok på det. Men det är i alla fall rätt fint.

För den som likt mig själv inte verkar kunna lita på sina engelskkunskaper: ravenous rovgirig, utsvulten, glupsk (ne.se). Boken har ännu inte översatts till svenska, däremot finns den på danska.

torsdag 23 juni 2011

Pottermore



!!!

p.s.
Anna på Reading this world har mer information [länk]

pp.s.
pressrelease

tisdag 21 juni 2011

Döda vita män

"Många av mina bästa vänner är döda vita män. Jag tänker själv bli en död vit man när jag blir stor. Det är i motsats till vad många tror inget skamligt med det."

Så börjar Johan Hakelius sin Döda vita män (2009), som blev resultatet av det stipendium han tilldelats för att skriva en bok om England på temat "Skarpsinnig och underhållande journalistik - skenbar orimlighet eller möjlighet i en tid av humordeficit?"

En snäv uppgift kan tyckas men Hakelius, som verkar vara genuint intresserad av brittiska kulturpersonligheter (författare, journalister, adelsmän, politiker...) från 1900-talet tar sig an den med bravur.

Den minsta gemensamma nämnaren för porträtten som ingår i boken är just att de behandlar döda vita män. Dessutom finns länkar mellan mer eller mindre allihop - antingen hade de samma älskarinna, eller också gifte sig den ene med den andres barn, eller också stämde den ene den andre för förtal, och så vidare och så vidare.

Döda vita män låter kanske inte som världens mest underhållande ämne. Det är det inte heller. Bitvis, särskilt i mittenpartiet, blir texten lite träig och nedtyngd av stora mängder fakta. Men det ska inte stickas under stol med att boken faktiskt är roligare än den låter. Vissa av de personer som tas upp hade så spännande och intressanta liv, idéer och tankar att deras porträtt automatiskt blir trevliga att läsa.

Då och då lyckas Hakelius också inlemma lite av sin humor i texten på ett kanske omotiverat men ändå lyckat vis, till exempel i följande liknelse: "Lees-Milne är ointresserad av politiker. Hans intressse för politik är av ungefär samma art som det en vandrare i lågskor har för lerpölar: det gäller mestadels hur man på bästa sätt kan undvika geggan och, när det misslyckas, svära eder över att den poänglösa geggan finns."

Detta ointresse för politik gäller inte författaren själv som, bortsett från att ha porträtterat flera män med politiskt intresse i sin bok även lär ha setts på diverse moderata sammankomster i samband med det föregående valet. Kanske är det fördomsfullt av mig att förknippa moderaterna med överklass, men Hakelius skriver som en överklassherre; precist, och flera gånger med något ålderdomliga eller förnäma ord och uttryck vars betydelse jag inte känner mig helt säker på. I min värld är en sådan ordrikedom ett stort plus.

För den som så tycker att det känns misogynistiskt eller åtminstone ojämlikt att bara ta upp just döda vita män bör även påpekas att Hakelius skrivit en uppföljare som heter Ladies, och som behandlar kvinnorna som rörde sig i samma cirklar som dessa döda vita män.

tisdag 14 juni 2011

The catcher in the rye

Vad jag förstått är JD Salingers The Catcher in the Rye något av en klassiker eller åtminstone en bok som många älskar alternativt älskar att hata. Den har legat om inte oläst, för dess slitna utseende vittnar om flera omilda genomläsningar, så orörd på mitt nattduksbord ganska länge nu, men en kväll strax innan min avfärd från Frankrike uttryckte en pytteliten men mycket trevlig fransman sin kärlek till boken samt manade mig att läsa den. Visserligen var det samma fransman som tyckte att filmen Tree of Life (...gäsp) var helt fantastisk, men boken fick följa med till mitt sommarboende i alla fall.


Det är december (I boken alltså. Jag vet att det egentligen är juni), bara några dagar innan jullovet ska börja, och sjuttonåriga Holden Caulfield har just blivit utsparkad från ännu en internatskola på grund av usla skolresultat, närmare bestämt underkänt i fyra av fem ämnen. Han står inte ut med att stanna på skolan, som är full av 'phonies' (konstlade/falska personer) utan bestämmer sig för att åka tillbaka till sin hemstad New York.

Istället för att åka hem till sina föräldrar, som fortfarande är lyckligt ovetande om sonens relegering och väntar honom hem först tre dagar senare, tar han in på ett sunkigt hotell. Han ringer upp gamla bekanta, frågar taxichaufförer vart änderna tar vägen om vintern, röker, strosar omkring i staden, dricker sig redlös, filosoferar över livet och är ganska nere i största allmänhet.

Redan efter en halv sida har Holden, som agerar både huvudperson och berättare, hunnit använda orden crap, hell, stuff och goddam. Han förklarar själv sitt språkbruk såhär: "I also say 'boy' quite a lot. Partly because I have a lousy vocabulary and partly because I act quite young for my age sometime" men jag skulle snarare säga att det är en markering både från författaren och berättarjagets sida: varning varning, jag är rebellisk! Vilket jag antar att åtminstone författaren också var, när han år 1951 skrev en bok genomgående på något jag tror är New York-slang.

Jag tycker faktiskt att språket är mer spännande än själva handlingen i romanen. Visserligen känner jag mig ofta lite dum när böcker inte gör något intryck på mig, särskilt om det handlar om kända sådana, men rent spontant känner jag att boken varken var bra eller dålig. Den är intressant, främst tack vare Holdens tankar och funderingar, som för övrigt lika ofta känns träffande som helt åt skogen. Kanske har boken störst behållning för de som gillar att analysera karaktärers psyke; vad är det för fel med Holden, varför har han blivit familjens svarta får?

"After they left, I started getting sorry that I'd only given them ten bucks for their collection. But the thing was, I'd made that date to go to a matinée with old Sally Hayes, and I needed to keep a little dough for the tickets and stuff. I was sorry anyway, though. Goddam money. It always ends up making you blue as hell."

fredag 10 juni 2011