L'ombre du vent

På svenska heter den här romanen, skriven av Carlos Ruiz Zafón, Vindens skugga. Originalet heter La Sombra del Viento. Då kan man ju fråga sig varför jag, när jag väljer att läsa ett verk skrivet på ett språk som jag inte behärskar, inte väljer en översättning till mitt modersmål.

Svaret är att jag fuskar; när jag är i Frankrike läser jag på franska, punkt. Men när vi förra terminen pratade böcker på en lektion och två personer nämnde den här boken som sin absoluta favorit blev jag ju såklart nyfiken. Efter veckors bevakande av hyllan Z på biblioteket fick jag tag på den, men som tur är visade sig det också att en klasskompis köpt den och kunde låna ut den till mig när jag inte hunnit läsa färdigt innan låntiden gick ut.

En kritisk läsare lägger här märke till att jag håller på att skriva en berättelse om hur och varför jag läst den här boken och inte om själva boken.

Boken handlar om Daniel Sempere, en bokhandlarson från Barcelona. När han är elva år tar hans far med honom till De bortglömda böckernas kyrkogård, som är ett jättelikt och dammigt bibliotek för böcker som ingen längre bryr sig om. Där får han välja en bok att ta med sig och han väljer just L'ombre du vent, skriven av den mystiske Julián Carax. Daniel trollbinds omedelbart av boken och vill ha mer av samma författare. Detta visar sig dock omöjligt eftersom att en mystisk figur finkammar Spanien och Frankrike (där Carax bodde då han skrev sina romaner) och tillskansar sig Carax romaner för att sedan bränna dem. En figur som uppträder under namnet Laín Coubert - samma namn som djävulen själv bär i Daniels favoritbok.

Eftersom handlingen i L'ombre du vent till stor del beror av den fiktiva romanen L'ombre du vent är det lite svårt att kondensera handlingen i den förra utan att det blir rörigt. I romanen är det dock såklart inget problem. När Daniel börjar nysta i historien Carax finner han många oväntade spår och så småningom går det upp för honom att historien håller på att upprepa sig i hans eget liv.

L'ombre du vent (och då pratar jag om Zafóns roman och inte Carax) är ganska spännande, men det är inget exceptionellt. Korsningen klassisk roman-pusseldeckare funkar ganska bra och beskrivningarna av Barcelona är intressanta. Men den är lite för ooriginell för att göra ett intryck på mig. Jag erkänner mig besviken, även om detta nog delvis beror på mina uppskruvade förväntningar och att jag läste den precis efter den underbara Igelkottens elegans.