Web Analytics Bookbirds: juni 2011

tisdag 28 juni 2011

20 fragments of a ravenous youth

Fenfang är en modig och sorglös tonåring från en stad som inte finns på någon karta över Kina och där ingenting någonsin förändras. Sjutton år gammal packar hon ner sina ägodelar i en väska, skriver en lapp till sina föräldrar och tar sig medelst tåg -resan tar tre dygn- till Beijing.

Boken ger oss 20 små berättelser om Fenfangs liv i huvudstaden. Hon arbetar som statist, med roller som Kvinna nr 300 och Kvinna som leder en cykel. Hon studerar. Hon blir kär, flyttar ihop, flyttar isär. Hon skriver manus och hoppas slå igenom i filmbranschen. Hon gör, kort sagt, som hon vill, utan att låta sig nedslås av varken kackerlackor eller ofrivilliga besök på polisstationen.

Enligt omslaget bedömde Daily Telegraph boken som "A pure and bracing blast of universal youth." Kan det vara sant? Fenfangs ungdom har visserligen några likheter med min egen, men många är de inte. Däremot är det nog riktigt att det gör mindre roll än man skulle kunna tro att handlingen utspelar sig i Kina.

Till en början är jag avundsjuk på hur väl Xiaolu Guo bemästrar det engelska språket. Sedan visar det sig att 20 fragments of a ravenous youth faktiskt är tidigare än Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, och att den inte är skriven på engelska utan är en engelsk omarbetning av hennes första roman, där hon också fått hjälp av två översättare. Plötsligt är jag inte längre så säker på att Guo och översättarna gjort ett bra jobb; det är meningen att Fenfang ska prata på ett rått, ovårdat sätt. Det uppfattar jag inte riktigt att hon gör. Men hon har i alla fall en egen röst.

Fragmenten är nogsamt namngivna, numrerade och försedda med en liten bild. Ibland är de korta, ibland något längre. Miljön och humöret förändras men huvudpersonerna är desamma. Resultatet är kort, snyggt och handlar om viljan att slå sig fram. Eller om livet i Beijing. Eller kanske om kärlek. Jag blir inte riktigt klok på det. Men det är i alla fall rätt fint.

För den som likt mig själv inte verkar kunna lita på sina engelskkunskaper: ravenous rovgirig, utsvulten, glupsk (ne.se). Boken har ännu inte översatts till svenska, däremot finns den på danska.

torsdag 23 juni 2011

Pottermore



!!!

p.s.
Anna på Reading this world har mer information [länk]

pp.s.
pressrelease

tisdag 21 juni 2011

Döda vita män

"Många av mina bästa vänner är döda vita män. Jag tänker själv bli en död vit man när jag blir stor. Det är i motsats till vad många tror inget skamligt med det."

Så börjar Johan Hakelius sin Döda vita män (2009), som blev resultatet av det stipendium han tilldelats för att skriva en bok om England på temat "Skarpsinnig och underhållande journalistik - skenbar orimlighet eller möjlighet i en tid av humordeficit?"

En snäv uppgift kan tyckas men Hakelius, som verkar vara genuint intresserad av brittiska kulturpersonligheter (författare, journalister, adelsmän, politiker...) från 1900-talet tar sig an den med bravur.

Den minsta gemensamma nämnaren för porträtten som ingår i boken är just att de behandlar döda vita män. Dessutom finns länkar mellan mer eller mindre allihop - antingen hade de samma älskarinna, eller också gifte sig den ene med den andres barn, eller också stämde den ene den andre för förtal, och så vidare och så vidare.

Döda vita män låter kanske inte som världens mest underhållande ämne. Det är det inte heller. Bitvis, särskilt i mittenpartiet, blir texten lite träig och nedtyngd av stora mängder fakta. Men det ska inte stickas under stol med att boken faktiskt är roligare än den låter. Vissa av de personer som tas upp hade så spännande och intressanta liv, idéer och tankar att deras porträtt automatiskt blir trevliga att läsa.

Då och då lyckas Hakelius också inlemma lite av sin humor i texten på ett kanske omotiverat men ändå lyckat vis, till exempel i följande liknelse: "Lees-Milne är ointresserad av politiker. Hans intressse för politik är av ungefär samma art som det en vandrare i lågskor har för lerpölar: det gäller mestadels hur man på bästa sätt kan undvika geggan och, när det misslyckas, svära eder över att den poänglösa geggan finns."

Detta ointresse för politik gäller inte författaren själv som, bortsett från att ha porträtterat flera män med politiskt intresse i sin bok även lär ha setts på diverse moderata sammankomster i samband med det föregående valet. Kanske är det fördomsfullt av mig att förknippa moderaterna med överklass, men Hakelius skriver som en överklassherre; precist, och flera gånger med något ålderdomliga eller förnäma ord och uttryck vars betydelse jag inte känner mig helt säker på. I min värld är en sådan ordrikedom ett stort plus.

För den som så tycker att det känns misogynistiskt eller åtminstone ojämlikt att bara ta upp just döda vita män bör även påpekas att Hakelius skrivit en uppföljare som heter Ladies, och som behandlar kvinnorna som rörde sig i samma cirklar som dessa döda vita män.

tisdag 14 juni 2011

The catcher in the rye

Vad jag förstått är JD Salingers The Catcher in the Rye något av en klassiker eller åtminstone en bok som många älskar alternativt älskar att hata. Den har legat om inte oläst, för dess slitna utseende vittnar om flera omilda genomläsningar, så orörd på mitt nattduksbord ganska länge nu, men en kväll strax innan min avfärd från Frankrike uttryckte en pytteliten men mycket trevlig fransman sin kärlek till boken samt manade mig att läsa den. Visserligen var det samma fransman som tyckte att filmen Tree of Life (...gäsp) var helt fantastisk, men boken fick följa med till mitt sommarboende i alla fall.


Det är december (I boken alltså. Jag vet att det egentligen är juni), bara några dagar innan jullovet ska börja, och sjuttonåriga Holden Caulfield har just blivit utsparkad från ännu en internatskola på grund av usla skolresultat, närmare bestämt underkänt i fyra av fem ämnen. Han står inte ut med att stanna på skolan, som är full av 'phonies' (konstlade/falska personer) utan bestämmer sig för att åka tillbaka till sin hemstad New York.

Istället för att åka hem till sina föräldrar, som fortfarande är lyckligt ovetande om sonens relegering och väntar honom hem först tre dagar senare, tar han in på ett sunkigt hotell. Han ringer upp gamla bekanta, frågar taxichaufförer vart änderna tar vägen om vintern, röker, strosar omkring i staden, dricker sig redlös, filosoferar över livet och är ganska nere i största allmänhet.

Redan efter en halv sida har Holden, som agerar både huvudperson och berättare, hunnit använda orden crap, hell, stuff och goddam. Han förklarar själv sitt språkbruk såhär: "I also say 'boy' quite a lot. Partly because I have a lousy vocabulary and partly because I act quite young for my age sometime" men jag skulle snarare säga att det är en markering både från författaren och berättarjagets sida: varning varning, jag är rebellisk! Vilket jag antar att åtminstone författaren också var, när han år 1951 skrev en bok genomgående på något jag tror är New York-slang.

Jag tycker faktiskt att språket är mer spännande än själva handlingen i romanen. Visserligen känner jag mig ofta lite dum när böcker inte gör något intryck på mig, särskilt om det handlar om kända sådana, men rent spontant känner jag att boken varken var bra eller dålig. Den är intressant, främst tack vare Holdens tankar och funderingar, som för övrigt lika ofta känns träffande som helt åt skogen. Kanske har boken störst behållning för de som gillar att analysera karaktärers psyke; vad är det för fel med Holden, varför har han blivit familjens svarta får?

"After they left, I started getting sorry that I'd only given them ten bucks for their collection. But the thing was, I'd made that date to go to a matinée with old Sally Hayes, and I needed to keep a little dough for the tickets and stuff. I was sorry anyway, though. Goddam money. It always ends up making you blue as hell."

fredag 10 juni 2011









tisdag 7 juni 2011

Supermat

Supermat är skriven av Helena Nyblom, legitimerad läkare, medicine doktor samt retuscherad hurtbulle på bokens omslag. Den handlar inte helt oväntat om naturliga sätt att förbättra sin hälsa genom att äta vissa extra nyttiga födoämnen.

Efter en kort inledning om matens inverkan på våra kroppar och vårt åldrande, med förklaringar av begrepp som fria radikaler, fytokemikalier och GI fungerar boken lite som en uppslagsbok där 18 särskilt nyttiga livsmedel presenteras i bokstavsordning. Utöver beskrivningar av hur just denna mat gynnar oss finns tips på enkla sätt att få i sig vart och ett av livsmedlen samt rekommendationer och recept.

Uppslagsboksformatet är ganska lyckat även om det leder till att viss information repeteras både tre och fyra gånger. Skulle inte texten få oss på bättre mattankar är många av bilderna så vackra och tilltalande att de gör en sugen att ändra lite på sina kostvanor. Jag är dock något skeptisk till recepten, vissa verkar goda men många är ganska dyra och jag undrar om det verkligen är Nyblom själv som komponerat dem.

Den stora behållningen med den här boken är att man slipper det mesta av pekpinnarna och förbuden, genom att den lägger ett tydligt fokus på vad vi faktiskt ska äta snarare än på vad vi ska undvika. I en tid då det ofta fokuseras på kaloriantal och varningar mot enskilda substanser verkar begreppet näring inte längre användas särskilt ofta. Dock kan jag tänka mig att en person som äter enligt författarinnans rekommendationer sällan har utrymme för övrigt ätande då den sammanfattande lista jag gjorde över hur ofta man ska äta allt från blåbär (dagligen) till lax (minst tre gånger i veckan) blev mycket omfattande.

Bokens innehåll känns inte helt uppdaterat vilket är föga förvånande med tanke på att den kom ut 2007. Bara bilden i det här inlägget är faktiskt över två år gammal, så länge har jag låtit boken samla damm i bokhyllan, så jag har väl bara mig själv att skylla. Jag råder andra som har den hemma att ta fram den och bläddra en stund, men för den som vill ha senaste nytt från den vetenskapliga grenen av kostläran rekommenderar jag något lite nyare.

torsdag 2 juni 2011

Norwegian wood

norwegian wood

"Det är därför jag skriver det här. Jag är den sortens människa som måste formulera världen på papper för att kunna förstå den."

Jag tänker på snöfall och syréner,
känner smaken av ett aprilregn. Det är sista maj.
Någon öppnar en dörr i hjärtat och går ut.

*

Andra (mer utförligt) om Norwegian wood, Haruki Murakami: