Web Analytics Bookbirds: 2012

onsdag 26 december 2012

Ebba och Didrik

Eftersom böckerna "Ebba" och "Didrik" är baserade på tv-serien och inte tvärtom, som det vanligare brukar vara, är det nästan ganska exakt som att se serien. Den största skillnaden mellan text/rörlig bild är att det författaren vill säga under scener utan öppen dialog förstärks i texten mer än på tv. Genom de beskrivande orden ser man bland annat att allt inte står rätt till mellan föräldrarna, trots att ingenting sägs.

I min upplaga har man slagit de båda delarna samman, inom en och samma pärm, och tur är väl det, för då kan man direkt hoppa till nästa, när den första blivit utläst.

Den första delen fokuserar på Didrik, en drömsk tolvåring, vars största önskan är att bli nästa Stevie Wonder. Han spelar och sjunger 'I love you, I love you, I love you, not just philosophically' och komponerar egna låtar, trots att han inte kan läsa noter, även om han tar pianolektioner, vilket gör hans pappa galen. Didrik blir kär i Yrla, som räddar honom på stranden. Yrla är en världskänd pianist som under sommaren bor hos Teofil och om Didrik vore lika gammal som Yrla hade de kunnat vara kära i varandra.

Mt. Tabor

Den andra delen fokuserar på Ebba, Didriks lillasyster, som ofta pratar i versaler med fler än ett utropstecken efteråt och som har sina egna problem. Ebbas bästa kompis Philip är en fantastisk skattsamlare och stigfinnare, men en dag förändras allting och Ebba ser på honom med andras ögon. Ingenting är sig likt efter det. Dessutom dyker Philip inte upp som han lovat och är försvunnen i flera dagar. Efter ett möte på killarnas toalett blir Ebba vän med Mårten, en bortskämd rikemansunge med uppenbar attraktion bland de populära tjejerna, och Ebba, som tidigare varit avskydd, blir plötsligt älskad och avundsvärd. Hon börjar ljuga, både för Philip och sina föräldrar. Ingenting känns bra.

Det genomgående temat i båda delarna är kärleken, hur den uppstår och tar slut, hur den krossar hjärtan och  lagar dem. I Didriks fall är det en ond cirkel av olycklighet. Ruben är kär i Tova som lyser upp som en sol när hon ser Didrik som är för liten för att vara ihop med Yrla som väntar på någon som aldrig kommer. Den enda som inte är olycklig tycks vara släktforskaren Teofil. Hos Ebba är det snarare det klassiska triangeldramat om vem hon ska välja, Philip eller Mårten, den riktiga vänskapen eller den falska.

Något som är skönt i "Ebba" och "Didrik" är att föräldrarna tillåts vara ledsna, otrogna och sårade. De har nästan lika stor betydelse som huvudkaraktärerna, trots att de bara finns i bakgrunden. Det här är den bittra vardagsrealismen som, trots mer än tjugo år på nacken, känns tidlös. Ingenting varar för evigt.

Min favorit bland alla karaktärer är den inte-erkända operasångaren Kaj Husell (i serien spelad av Helge Skoog), som sedd med dagens ögon kan undras vara sinnessjuk eller ej. Han står på stranden och övar på arior, för han får inte göra det hemma av sin fru som slutligen hotar med att lämna honom om han inte slutar. Han låter sig inte slås ned av att behöva anpassa sig inom konventionella ramar, för han har en passion, en dröm, som han värdesätter högre än alla normer. Han ska ju sjunga på operan i Sydney! Allt som fattas är en inbjudan från dem. Att leva ett liv utan passion är inget liv, enligt herr Husell. 'Kärleken,' säger han till Didrik, 'är livets högsta konst och största utmaning!'

Även om ingenting varar för evigt, ska man inte glömma att "Ebba" och "Didrik", skrivna av Christina Herrström som också stod för manus för tv-serien, främst är avsedd att läsas av unga ögon. Dramaturgin är därför klassisk. Efter en konfliktlösning står en pappa ute i regnet och ber om att få komma tillbaka, att den här gången ska han stanna, och en Ebba berättar för Philip att pappan verkligen menade det.

Untitled

tisdag 20 november 2012

Alkemisten

Moraliskt och filosofiskt, lyssna till sitt hjärta, följa sina drömmar, yada yada yada. För att vara ungefär så kort och koncis som jag känner mig just nu: överskattat.
Om det sedan beror på att personer i min närhet är av den uppfattningen att Paolo Coelho ändå inte är något att ha vet jag inte.

(Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag kommit på massor av saker som jag vill göra sedan jag läste denna korta och inte alls svårlästa roman. Kanske finns det en korrelation. Kanske inte.)

fredag 9 november 2012

mellan vakna och somna

Vad ska jag säga, som inte redan sagts? Något om drömmen som inte är en lögn, eller hur var det? Här loggar jag in efter vad som känns som hundra år och hittar utkast från sömnlösa nätter om hur jag allt mer kommer ifrån läsandet som det en gång var, hur jag kommer ifrån läsandet överhuvudtaget och om hur jag ersätter den fiktiva världen med någonting som jag lika lite inte kan snudda vid, även om jag är mitt uppe i den. Jag talar om natten, de där nätterna som jag önskar aldrig skulle ta slut och de där nätterna som jag glömmer bort redan dagen efter, för att ingen orkar dokumentera dem. Jag lever såklart på dagen också. Jag leker kurragömma på solrosfältet och förbannar samtliga skoluppgifter. Min tidsuppfattning blir bara mer och mer diffus och/eller försvunnen. Jag hinner inte. Det är knappt att jag ens reflekterar över att oktober övergår till november, annat än att mitt första försök till ett NaNoWriMo-år kommer att börja. Jag tjuvstartar givetvis, men är redan körd efter två dagar. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste ut en bok. Det här är inte slutet. Jag kan naturligtvis inte tala för min bästa och eviga blåmes, men jag har en stark förhoppning om att jag någon gång ska kunna kombinera de bästa av världar på ett mer balanserat vis. L., min fantastiska lärare på gymnasiet, sade att man får komma vilse, man måste inte läsa hela tiden, för man hittar alltid tillbaka på något sätt. Det är nästan alltid sunt att gå vilse, någon gång, då och då.

Jag saknar er. Jag saknar det här, men just nu har jag ingenting mer att tillägga. 

Fortsättning följer

söndag 2 september 2012

Om sommaren, ömsom

Juni doftade regnvåt asfalt och smakade färska jordgubbar med grädde och socker. Med fågelhjärtats ena hand i min trotsade vi ovädersvarningarna, sprang ner till kanalen, matade änderna och kom hem alldeles blöta. Andra dagar såg jag landskap passera genom fönstret, från hållplats till hållplats, ingen aning om det var för farandets (att ständigt vara på väg, aldrig stå still) eller resandets (att växa av att hitta sig själv på okänd mark och finna vägen tillbaka) skull. Ur någon annans perspektiv skulle det sägas att återvändandet var nödvändigt, även om en hellre önskade att kunna resa bort från sig själv. 
     "Är det inte konstigt," undrade du, "att av dina favoritplatser i världen, är de där människor skiljs åt och återses som du älskar mest?" 
     Jag visste att du fann min värld så frånvarande (fiktionär) att det inte gick att föra ihop med tanken på att jag kunde tycka om att vistas på ställen där jag riskerade komma i kontakt med en verklighet bortom min. Men jag log bara, kanske skrattade jag till och med, och skakade på huvudet. 

UTLÄST (JUNI)
Harry Potter & Halvblodsprinsen, J. K. Rowling / Z, Vigdís Grímsdóttir / Vindens skugga, Carlos Ruiz Zafón / En dåre fri,  Beate Grimsrud (som La Bibliofille skrev bra om här) En världsomsegling under havet (förkortad ungdomsversion), Jules Verne / No och jag, Delphine de Vigan / Stuck, Oliver Jeffers / Tree of codes, Jonathan Safran Foer / Nick & Norah's infinite playlist, Rachel Cohn & David Levithan
/

travel
Juli förtäljde en annan historia av osammanhängande meningar. Den handlade om tystnaden som uppstår när alla samtalsämnen tar slut, om att ge Gregory Porter stående ovationer i Pildammsparken på min födelsedag, att samla snäckor från Sibiriens sandstrand och om att lyssna på samma spellista repeterade gånger flera veckor i rad.
      Jag tog tåget till Jönköping och stannade för en handfull dagar. När jag kom hem ville det inte sluta regna.
     Anteckning, daterad juli 18: Det händer ibland att jag undrar var sagorna tog vägen, de som endast var fiktioner och tagna ur intet annat än drömmar, som hade de tagits ifrån mig. Jag vet bättre egentligen, längst inuti vet jag varför de försvann och varför ingenting kan leva om ingenting finns att leva på.

UTLÄST (JULI)
Solanin, Inio Asano / Valda verk av T.S. Spivet, Reif Larsen / Egna världar, Maria Gripe / Tree of codes, Jonathan Safran Foer / Diva, Monika Fagerholm / Night, Elie Wiesel / Pan, Knut Hamsun / Sen tar vi Berlin, Moa-Lina Croall / Jag är ditt fan in i döden, Coco Moodysson

/
Untitled
AUGUSTIS ANTÅGANDE ALLVARSAMHETER AVBRÖT ACCELERERINGEN AD ASTRA.
     Sedan: inget mer.

UTLÄST (AUGUSTI)
Delirium, Lauren Oliver / Vinter är allt jag vet, Helena Looft / Dödssjukdomen, Marguerite Duras / Fartyget Night, Marguerite Duras

/

torsdag 23 augusti 2012

söndag 19 augusti 2012

torsdag 16 augusti 2012

Du har tappat ditt ord

Du har tappat ditt ord och din papperslapp/du barfotabarn i livet börjar en av få dikter jag kan utantill.
Inte visste jag när jag satt där på en skrivarkurs för flera år sedan och präntade in de få, rimmade raderna i huvudet (eller, som man skulle ha sagt på engelska, i hjärtat) att Nils Ferlins dikt skulle komma att beteckna den känsla jag känner precis just nu.

Att göra val, stora eller små, har aldrig varit min starka sida. För lite drygt ett år sedan valde jag att ge mitt liv en riktning som leder bort från det språkliga och litterära. Det visade sig passa mig som hand i handske.

Samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av att jag förlorar något på vägen. När orden inte längre flödar naturligt genom hjärnbarken via händerna ut på tangenternas blankslitna yta, då undrar jag hur lång tid det kommer att ta innan jag hittar tillbaka till böckernas, ordens och poesins värld. Jag hoppas att den dagen kommer. Tills dess kan jag inte göra annat än att försöka förtränga att Ferlin avslutar sin dikt med de föga uppmuntrande orden Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort/du barfotabarn i livet.

Vinter är allt jag vet

Untitled
Rubriken hade kunnat vara titeln på mitt tonårshjärtas självbiografi, men är istället namnet på Helena Loofts tredje roman som handlar om Claras evinnerliga försök att få allt att passa ihop. Hon är illustratör, gift med Sebastian och ängslig. Tillsammans med Sebastian bor hon i en risig lägenhet med växter och tavlor. I badrummet börjar det spricka på golvet och väggarna, och när jag tänker att det måste betyda någonting mer, ser jag tvetydigheten i allt annat. I möglet som Ray och Clara odlar i hemlighet på städjobbet, i faktan om de utdöda mammutarna, i tankarna om Gud och kärleken och livet och döden. Jag tänker att allt kan ledas till Clara och Sebastian, för hon säger någonstans att hon berättar det här, pusslar ihop Guds kastade fragment, för att få honom att stanna. Språket är lättläst men svårtydd. Ibland är det genialiskt och träffsäkert, andra gånger är det som att vissa textpassager är överflödiga. Men det är som med livet: att allt har en plats, även sådant som inte går att förstå.

söndag 12 augusti 2012

✩ ❀ ❄ ♦ ♘ ☂ ✂

Untitled
Hej, Internet. Det känns som att det är dags att vi börjar lära känna varandra, så här efter några år villandes och trillandes i skymundan. Jag kan börja.

Jag är en ovig ordakrobat av kaotisk karaktär med affektioner för allitterationer. När jag var yngre trodde jag att jag kunde rädda Laika från ensamheten. Ibland skriver jag om böcker på en annan sida för ungdomar, men för det mesta läser jag biblioteksrelaterade ämnen på universitet. Om jag får välja vill jag i framtiden helst bli antingen lejontämjare eller eldslukare, dessutom vara trevligare och mer sammanhängande än vad jag är nu.

Mina favoritblommor: magnolia, orkidé och vallmo. Favoritfärg: glitter. Favoritplatser: bibliotek och festival. Andra saker jag tycker om: brev, cykelturer, dialekter,  Ponton och vår.

Jag är fascinerad av många saker, bland annat av symmetri, paradoxkollisioner, konstruktioner (biologiskt, geologiskt, lingvistiskt etc.), djuphavsliv och dirigentskap.

Listan över mina sju mest spelade artister/band på Spotify de tre senaste månaderna ser ut som följer: 7. David & the Citizens, 6. Lars Winnerbäck, 5. The National, 4. Marble Sounds, 3. Love Antell, 2. Kent, och 1. Linnea Henriksson (hämtad från last.fm). Annars lyssnar jag mest på Sveriges radio och spellistor på 8tracks och youtube.

På min flickr samlar jag mina favoritbilder, till exempel på hav. Här är tre stycken:
Untitled
Untitled
Untitled

Okej, nu är det din tur. Jag har egentligen tusen frågor, men det jag mest av allt undrar är:
Vem är du? Vilka är dina favoritljud? Och hur slutar den bästa historien?  

fredag 10 augusti 2012

Sen tar vi Berlin

golden youth 
Lou lämnade Småland för den skånska huvudstaden för att få sina musikerdrömmar uppfyllda. Men Malmö  har inte gett henne mer än ett otillfredsställande liv på repeat och det går ingenstans med bandet. Det har blivit omöjligt för henne att stanna där, att stanna någonstans i Sverige överhuvudtaget. Efter att ha pratat med sin allra bästa vän, Julia, bestämmer hon sig för att ge sig av. Hon säger upp sin lägenhet och sig på Posten, tar en kort paus hemma hos föräldrarna, kramar lilla prinsessan hej då och packar bilen med nödvändigheter innan hon drar iväg. Julia som var olycklig på sin utbildning följer också med och de bosätter sig i ett kvinnokollektiv i ett ockuperat hus någonstans i Berlin - alla ungdomars drömmars stad - och planen är att införliva Leonard Cohens låt som går "FIRST WE TAKE MANHATTAN - THEN WE TAKE BERLIN", fast omvänt. Eller så stannar de i Berlin, för: Baby, Darling, Love, es ist sehr schön/wunderbar/unwirklich & nichts schmerzt. Sarah med den intensiva blicken finns där och fastän hon inte vet om det, så blir Lou upp över öronen kär.

Moa-Lina Croalls debutroman gör drömmar och förhoppningar till verklighet, men allt är inte rosenblad lagda längs en esplanad som det vid regnbågens slut finns en öppen famn att ramla in i. Lou har till exempel inte så bra självförtroende som jag kan ha målat upp, inte så modig på riktigt. När hon mår dåligt dränker hon hellre bekymren med alkohol än pratar om det. Även när Lous musikkarriär (väldigt hastigt) verkar ta fart är det någonting som saknas i livet. En famn att ramla in i kanske. Det händer saker på andra fronter, sanningar som stiger upp till ytan och vänskap som kolliderar, nej -

Och jag håller andan, hela tiden håller jag andan och hoppas att den här historien som Croall har byggt upp med stor potential att vara något stort ska räta ut sig, bli något större än vad som redan varit. Jag vet inte om jag har så mycket över för tillbakablickarna, som inte verkar visa något annat än att en människa kan bättra sig, växa upp och att kärleken övervinner allt och det är kanske det viktigaste av allt, men det räcker inte, når inte ända fram. Det är lite som att Lous hopplöshet i början - "Det är klart att det någonstans finns en längtan, men det är fan inte värt det om allt sen försvinner" - stannar kvar ända fram till slutet, som en eftersmak som inte går att skölja bort, hur det än går sedan.

lördag 4 augusti 2012

Delirium

Det är amerikansk ungdomslitteratur i svensk översättning, likt Delirium skriven av Lauren Oliver, som innehåller både flera spänningsmoment och förbjuden kärlek, som tar mig tillbaka till en tid då jag var medlem i en tjejbokklubb, som en gång i månaden skickade ett paket som innehöll minst en bok och en massa annat krafs som jag gav bort till min lillasyster. Lägg därtill i handlingen en kvinnlig huvudperson med halvbra självförtroende som blir kär i en kille som hon tycker spelar i samma liga som hennes bästa kompis (i.e. snyggare, bättre, mer utåtriktad etc) och du får synopsen till böckerna jag fick hemskickade och älskade - och Delirium.

Det var knappt att jag hann reflektera över vad det var specifikt med Delirium som tog tag i mig och drog med mig, annat än av nostalgi, för att jag läste i den tills mina ögonlock var för tunga och återupptog läsningen så fort jag vaknade. Det enda jag hann göra var att komma på mig själv med att ha saknat det här: sträckläsningen, spänningen. Jag hann inte ens bli irriterad över (flera) tryckfel eller att det här var en översättning av något som jag hade kunnat läsa i original, som jag så ofta förespråkar att man ska göra - om man kan.

För att återanknyta till "förbjuden kärlek" som jag skrev början, så är det något som är elementärt i den här boken. Det här handlar inte om kärlek mellan, säg, en pappas nya flickväns son och huvudpersonen i fråga, som var en vanlig företeelse i tidigarenämnda tjejbokklubbsböcker, utan om alla sorters kärlek. I Lauren Olivers dystopi, förlagd i Portland/USA, har kärlek sedan cirkus ett halvsekel tillbaka betraktats som en sjukdom, allvarlig sådan som helt och hållet rubbar nervsystemet, och forskningen har kommit så långt att man har börjat "bota" människor, än så länge bara de som har fyllt arton. Forskningen är dock inte så långt framskriden att Amor Deliria Nervosa är helt utrotad. I vissa fall har behandlade människor inte svarat på botemedlet eller så har människor vägrat att genomgå behandlingen och dessa, speciellt de sistnämnda, försöker regeringen att dölja, eftersom de är regeringens största misstag. Det är knappt någon som pratar öppet om "de ogiltiga" längre. De finns inte, punkt.

Regeringen har också satt restriktioner och vidtagit förebyggande åtgärder för att inga tonårshjärtan ska drabbas av delirian, till exempel är fysisk kontakt mellan obotade av olika kön förbjudet och grupper av volontärer går runt och håller staden "säker". (Självklart) är det en regering som även reglerar över de heterosexuella äktenskap som de själva skapar. Innan människorna blir botade, det vill säga så fort som möjligt när de passerat åldersgränsen, blir de utvärderade och efteråt får en lista över "passande" framtida partners som de får välja mellan. Att Oliver inte någon gång nämner samkönade äktenskap/förhållanden, undrar jag om det är ett medvetet eller omedvetet val.

Vår hjältinna, Magdalena, kallas Lena, ser fram emot att bli botad, att bli stabil och få en framtid tilldelad sig av regeringen. Hon har bott hos sina släktingar ända sedan hennes föräldrar dog. Hennes pappa av cancer. Hennes mamma, säger de, dog av hjärtsorg och det vill hon inte ska hända henne själv, för att det har jagat henne sedan hon var liten, som ett spöke hon inte kan skaka av sig. Det är en släkt Hon är rädd för att hon ska ha "smittan" i sitt blod. Lenas äldre syster, Rachel, har redan genomgått behandlingen och säger sig vara lyckligare nu. Det är på grund av kärlek som det tidigare samhället hade så många skilsmässor och relationsproblem, det är åtminstone vad som har sagts och sägs, men det är bättre nu och kommer att bli ännu bättre efter en tid. Eller? Vad hände egentligen med ordspråket "Amor vincit omnia"?

Delirium är den första delen i en trilogi. Oliver tar fram trådar jag trodde var tappade, leker skickligt med tanken på en framtid som har potential att bli verklighet och avslutar allting med ett hejdundrande crescendo som är så medryckande att jag inte märker att jag hoppar över två sidor förrän jag har läst klart. De enda svagheterna som jag kan se, så här när stormen har lagt sig, är att vissa vändningar kanske gick för snabbt och att Lenas bästa vän, Hana, hade kunnat få mer plats. Men försmäkta icke! Enligt goodreads har Oliver skrivit en novell från just Hanas perspektiv och den finns tillgänglig som e-bok. Mer information finnes HÄR.

Jag håller alla tummar jag har för att inte uppföljarna (Pandemonium och Requiem, som släpps på svenska 2013) ska bli ett platt fall á la Suzanne Collins' Hungerspels-dito, vars båda uppföljare jag inte fann ens till hälften lika starka som den första.

söndag 29 juli 2012

Diva

Observation (en nedskriven anteckning att repetera som ett mantra, inledningsvis bärande). Det är inte meningen att det här inlägget ska innehålla några betydande konstruktioner av reflektioner, för andra än mig, eftersom det här endast är ett försök att defragmentera uppkomna tankar från Monika Fagerholms Diva, för att dessa envisas med att springa runt runt runt i mitt huvud, som en dåre. Vet att det enda som hjälper mot tankar är hud, vet också att jag inte kommer att kunna fly i evighet om inte de kommer bort någon annanstans. Vid önskemål om en mer konventionell text kan jag tyvärr inte hänvisa er till någon. 

x

Det tog femton dagar, mer eller mindre, men kändes som en evighet, som om jag inte kom någon vart, utan stampade i samma spår. Tågbiljetter och karamellpapper från alla resor som den fick följa med på började samlas mellan sidorna och ibland funderade jag på att lägga ifrån mig romanen för att den var så intensiv och kändes samtidigt intetsägande. Den artonde skrev jag någonstans att Divas värld var så lockande (explosiv) att jag inte längre ville skilja på faktion/fiktion. Det var en kamp att ta sig igenom, och jag vet ännu inte om det var gav mig något eller inte, annat än en drömvärld att återvända till (se bilaga).

Observation (reflexion). Varför, varför, varför jag inte får ett grepp om Diva, som a) roman och b) romanfigur.
a) För att den, förutom fysiskt, inte har någon riktig början och inte heller uppenbart slut. Som om jag kastats rakt in i och sedan abrupt utslängd.
b) För att hennes icke-linjära berättande, repeterande av vissa fraser, vävande av dagdrömmar i det som är verkligt, är labyrintartad. Framåt eller bakåt, urskiljandet är svåråtkomligt, men vad hade en annan förväntat sig ska komma från en text (hypotetiskt) berättad av en tretton-, snart fjortonåring? Minns mina egna betraktelser i skrivböcker, som snarare var omskrivningar av verkligheten, än något att luta sig tillbaka mot vid erinran. (Läs uttalande av Diva på sida 419: "Hur långa ska sådana här filosofiska passusar vara i en text som handlar om att vara vild i hjärtat och göra ideologi av det?" (min kursivering).)

Observation (avslutande betraktelse). Närmast följande presenteras en teori som ännu är ett embryo, men ändå: den om att läsning många gånger skulle vara en upplevelse men också påverkar mer än sagt psykiskt, om än för en liten tid (alltså ej av bestående karaktär). På grund av att den fortfarande befinner sig på fas ett, det vill säga Hemlig I Väntan På Mer Vetenskapligt Underlag, har den bara varit användbar på undersökande forskande. Steg två vore att fråga liknande efemära och, nå, jag tänker inte erkänna mig själv som instabil, snarare lättpåverkad och ... - Fortgå!

Bevismaterial 1. Hur många gånger har jag inte märkt att läsandet har smittat av sig på skrivandet, som var det en förlängd arm av trycksvärta som sträckt sig från fingerspetsarna och in i hjärnan (självklart inte med vilje!). (Jfr text om Diva m text av Diva/Monika Fagerholm)

Bevismaterial 2, vilket också är det sista som har samlats in när detta skrivs. Hur många gånger har inte berättarjagets egna egenheter har överförts till mig, som vid läsning av Jag smyger förbi en yxa, skriven av Beate Grimsrud, blev jag övertygad om att jag, liksom Lydia, hade sorg i mina armar och var således tvungen att hålla dessa invid sidorna för att inte sprida den till övriga kroppsdelar. Eller som när Stäppvargens tankar infiltrerade mina egna och tog sig i uttryck som våldsamma vulkanutbrott (bildl.).

Slutsats för tillfället = nonexistent.
Untitled
BILAGA 
Orienteringspunkter (att återvända till vid behov). DivaLucia/Phoenix-Marvel Girl/Lillabjörn i Värtbyhamn med omnejd, ålder: tretton, snart fjorton, vägrar: leva livet som en citatförteckning, gillar: leverlåda, är de facto: definitionen på den gränslösa kärleken, är dessutom: ihop med Leo: en aspirerande filmskapare som är GALEN i Maria Schneider. Franses "Frannie" Fagerström tecknar Diva ur alla sorters perspektiv, har underkläder för veckans alla dagar, hatar: cellospel. I ett tidigt skede är Sebbe Nsson kär i Franses, denne S. blir sedan kontrahent i Barnäktenskapet i vilken SannaMaria också kommer att ingå. GARP säger SannaMarias sax. GARP GARP GARP. Pussochkram-fåglar i flock och tipsor, fnitter. Vänd dig om och se Kari, Karis långa hår, Karis sorgliga öde. Daniel, mer än vikarie i moderskapspråk. Den andra definitionen på Divas mamma: ensamhet. Storabjörn som bär Diva i natten. HUNGERN. Mellanbjörn, både hockey"gosse" och ett diktjag. etc., etc. i all oändlighet.

onsdag 25 juli 2012

Mina sju senaste bokmärkta platser

the readers.

1. The Reading List of Your Favorite Fictional Characters
Emily Temple presenterar vad Rory Gilmore från Gilmore Girls, Don Draper från Mad Men, Margot Tenenbaum från The Royal Tenenbaums och sju andra fiktiva karaktärer läser.

2. The Art of Fiction No. 182, Haruki Murakami
John Wray intervjuar Haruki Murakami och pratar om författarskap, Murakamis typiska berättarstil och mycket mer; "When the talk turned to jazz or to running marathons, two of his great passions, he could easily have been mistaken for a man twenty years younger, or even for a fifteen-year-old boy." 

3. Fictitious Dishes
Dinah Fried har införlivat måltider från romaner. Nedan avbildas The Catcher in the Rye och Moby Dick.

4. bomomo
Fascinerande ritprogram som jag ännu inte har kommit underfund med hur det fungerar. (Tryck, dra, släpp - repetera)

5. Waves


6. 30 Books Everyone Should Read Before Their 30th Birthday
"The 30 books listed here are of unparalleled prose, packed with wisdom capable of igniting a new understanding of the world.  Everyone should read these books before their 30th birthday."

7. A Tried and True Map to Paradise
En Rookie-text om att växa upp och att det är okej att inte veta allt; "You don’t get to experience paradise without a lot of hard work—you know that already. What you might not know yet, because you maybe haven’t been there yet, is that once you reach the Promised Land, staying there is impossible."

söndag 22 juli 2012

Valda verk av T.S. Spivet

Untitled
Untitled
Mer än två år hann passera innan jag slutligen gav tid för Reif Larsens omtalade debutroman Valda verk av T.S. Spivet. Den kom att hamna i min ägo efter att jag bytte till mig den mot ett presentkort, vilket gavs mig av lärarna efter tre år av paradis/helvete. Den mer essentiella frågan är om jag inte borde ha införskaffat mig någon klassiker eller någon som jag redan hade läst och visste att jag älskade, istället för att falla handlöst för den annorlunda kompositionen som jag nästan aldrig gör? [Svar: ja]

Tecumseh Sparrow Spivet är [ännu] ett överintellektuellt barn i tolvårsåldern, som sysslar med att göra kartor över allting i sin omgivning på Copper Top Ranch, från systern Graces majsskalning till hur hans olikfärgade anteckningsböcker i hans rum är sorterade. Hans föräldrar verkar vara varandras motsatser och läsaren undrar, liksom T.S., hur de kunde bli kära i varandra. T.S. hade tidigare en yngre bror, Layton, innan denne under stora missöden avled. Under en väldigt lång tid har hans goda vän, dr. Yorn, skickat in T.S.s kartor till diverse vetenskapliga tidskrifter och talat om honom som vore han en gammal professor eller liknande. En dag ringer telefonen. Mannen på andra sidan linjen är från Smithsonian och meddelar att en herr T.S. Spivet, har vunnit ett prestigefullt pris och ska motta detta vid en middag i Washington, D.C., som ligger på andra sidan landet från där tidigarenämnde geni står och är helt mållös. Ska han åka eller ska han inte? Han har inte talat om vad som försiggått för någon och är, som läsaren redan vet, bara tolv år. (Sensmoralen hade kunnat vara att lögnerna förr eller senare hinner ifatt en och att det är därför man alltid ska berätta sanningen, om det inte hade varit för resterande händelser, vilka är alldeles för omfattande för att jag ska kunna berätta om för personer som inte redan har läst.) [Självklart åker han iväg.]

Valda verk av T.S. Spivet är mycket mer än handlingen beskriven ovan, marginalerna fylls ut av parentesberättelser och svårigheten att hänga med gör att jag i fortsättningen ignorerar dessa om de avviker från den stora vägen - något som inte borde vara meningen - och även inuti dyker det upp saker omotiverat och utan några vidare förklaringar. T.S.s berättarröst irriterar mig stundom, den växlar från att vara överlägsen till att låta som en typisk tolvåring med livlig fantasi. Att Larsen inte hade lämnat större utrymme för modern, eller några andra betydande karaktärer än Spivet själv, är för mig en frustrerande gåta, men utgår man från att det verkligen är T.S. Spivets valda verk, är det kanske inte så konstigt om fadern, en tystlåten cowboy-wannabe, är mycket intressantare än moderns egenhet att leta efter en skalbagge vars existens det råder tveksamheter om i forskarvärlden.

Så här i efterhand kan jag säga att hade mitt namn varit Heidi Klum skulle jag ha sagt att "den här boken ger ett intryck av att vara fantastisk", och syfta på illustrationerna i marginalerna, "men synar man den i sömmarna ser man att det hänger alldeles för många lösa trådar för att författaren ska kunna gå vidare till New York Fashion Week eller dylikt, äventyren till trots." 

måndag 16 juli 2012

Tree of codes

Skillnaden mellan skicklighet och genialitet är hårfin när man talar om Jonathan Safran Foer som lika gärna kan vara lika mycket av båda, eftersom den här boken, det här hantverket, är något gediget och genuint. Det är som black out-poetry, men istället för att ha strukit över orden har han valt att skära ut orden,  ofta flera stycken på sidorna och lämnat kvar några omsorgsfullt utvalda för att skapa något nytt ur något redan skapat. Tree of codes, ursprungligen The street of crocodiles, en novell skriven av Bruno Schulz, tar tid att läsa - det är först nu som jag ser hur stor betydelse en texts, eller i det här fallet en hel boks, uppbyggnad har för läsningen - men när man väl har hittat lösningen på hur man ska gå till väga (för min del: en hand bakom varje sida för att se vilka ord och skiljetecken som återstod på varje sida, för andra: ett vitt papper) så går det som en dans. Det är ett vackert skådespel som löser upp alla ovationer, ord överhuvudtaget, som jag inte riktigt vet vad jag ska säga om. Jag kan inte ens berätta vad Tree of codes handlar om för även om jag har läst den två gånger och skrivit ner flera sidor av ord att spara kan jag inte bearbeta informationen. Jag blir medveten om det fantastiska som sägs och tror att någonstans mellan mellanrummen så finns också meningen på livet, men där någonstans tar det stopp. Jag vet inte varför, jag kan bara inte. Endast tanken på arbetet bakom ger mig gåshud. Det här är en av anledningarna till varför den tryckta boken inte kommer att försvinna på länge:


Det minsta jag kan göra är att åtminstone avsluta med två utdrag:
"During one of his wanderings my father stood in the dark, breathing on the waving window curtains, whispering softly: 'I am not mistaken.' In the emptiness of evenings, serious and unequivocal, he would say: 'How beautiful is forgetting! What relief it would befor the world to lose some of its contents!'"

"Only a few people noticed the lack of color, as in black-and-white photographs. This was real rather than metaphorical - a colorless sky, an enormous geometry of emptiness, a watery anonymous gray which did not throw shadows and did not stress anything, a screen placed to hide the true meaning of things, a facade behind which there was an overintense coloring."

PS. / Länkar
1. Book Reports mycket mer informativa inlägg om Tree of codes.
2. Bokförlaget Visual Editions egna bilder före, under och efter arbetet med boken.
3. Jonathan Safran Foer berättar kort hur han tänkte för Guardian.

tisdag 10 juli 2012

Nick & Norah's infinite playlist

Det här är inte en kärleksroman som är menad för den samtida Justin Bieber-generationen, för att vara ärlig vet jag inte om "/ Baby take a chance or you'll never know / I got money in my hands that I'd really like to blow /" var född vid den här bokens utgivning [2006]. Inte desto mer vänder sig Nick & Norah's infinite playlist (på svenska: Nick & Norahs oändliga låtlista) till de hjärtan som slog för de slätstrukna pojkbanden i slutet av nittiotalet, åtminstone inte om man ska utgå ifrån alla musikreferenser som boken innehåller (läs: Abba, The Beatles, The Clash, Michael Jackson, Morrisey, Patti Smith, Wilco, etc).

double empire

Det här samarbetet mellan Rachel Cohn och David Levithan har inte resulterat i en kärleksroman där handlingen är uppbyggd på det klyschiga "pojke-möter-flicka-blir-kär-blir-ihop-&-lever-lyckliga-i-alla-sina-dagar"-viset utan börjar snarare "pojke-ber-flicka-låtsas-vara-hans-flickvän-i-fem-minuter-för-att-göra-sitt-ex-avundsjuk".

Något utförligare förklarat:
Nick, berättad av Levithan, är en high school-pojke, samt basist i queercore bandet The Fuck Offs (tidigare Porn Yesterday, The Black Handkerchiefs, The Vengeful Hairdressers och None Of Your Business). I slutet av en spelning ser Nick sitt ex, Tris (även kallad Evil Ex), stå i publiken. Det har gått tre veckor, två dagar och tjugotre timmar sedan hon gjorde slut med honom och det gör fortfarande ont. Norah, i sin tur berättad av Cohn, är dotter till en skivbolagsdirektör och har också precis avslutat ett förhållande. När Nick och Norahs världar slås samman börjar ett nytt kapitel i deras liv som de sent ska glömma. På bara ett par timmar hinner deras hjärtan gå igenom samtliga faser av känslospektrat, från förvirring till lycka och däremellan ilska, rädsla, ledsamhet och längtan.

Untitled
De är unga. Deras kroppar är fyllda av okontrollerbara nervimpulser. Det är som att åka berg- och dalbana inuti deras huvuden ocensurerat och när det är över, när sista bokstaven på sista sidan har slukats, rusar hjärtat av att ha åkt i för hög hastighet och benen skakar som hade man kolsyra i blodet. 

Jag läste den här efter en rekommendation av en bibliotekarie, som även kom med förmaningen att absolut inte se filmen(!), något jag oturligt redan hade gjort. Lyckligtvis hade inte filmen gjort ett så stort avtryck i mig att jag kom ihåg något alls. Inte som boken, som jag med nöje hade kunnat läsa om nästan direkt efteråt.

lördag 7 juli 2012

Välkommen till den här världen:

Ni vet att jag sa om Elizabeth I att den inte var torr?
Jag är rädd att jag kanske måste ta tillbaka det. I jämförelse med Amanda Svenssons andra roman känns det mesta annat i bokväg unket och mossigt.

Från Malmö kommer GRETA med sin oändliga envishet och all sin vardagsfilosofi och blåser omkull mig totalt. Greta bor i ett konstnärskollektiv där hon har rollen som musa, men även som den enda i hushållet som faktiskt försöker göra något av sitt liv. Hon jobbar som servitris på en asiatisk restaurang i Köpenhamn och när kompisen Miriam får kontrakt på en tvåa där bär det av över bron.

På andra sidan bron finns SIMON som har diagnosen oälskbar, som tänker i diktrader men som låtsas som ingenting och kväver sin sentimentalitet i strikta geometriska former, bara för att bli missförstådd som en trendsättare.

Simons mest långvariga, kanske enda, vän är CLAUS, Claus som uttalar Simons namn Zimon, som en gång räddat honom men som nu verkar vara i behov av räddning själv.

På ett hippt uteställe i Köpenhamns centrum springer två av huvudpersonerna på varandra. Någonting - vad? - tar sin början. Men inte nog med att det kan vara svårt att få två personer att klicka - vad gör man med den tredje, som alls inget har där att göra?

Välkommen till den här världen: är en bok att sluka. Jag struntar i att Svensson tycker om att skriva mej och dej och använda kolon på omotiverade ställen, jag struntar i uttryck som 'cancersjuk fiskfitta' och plötsliga kapitäler; jag börjar rentav tycka om det efter ett tag. Språkets tvära kast gör att man håller sig vaken natten igenom.

Han är hennes Amerika. Det var allt jag kunde tänka. Det är så det ska vara. Man landstiger, och sen vill man ägna resten av sitt liv åt att bygga bo och slakta ursprungsbefolkningen.

En pojke-möter-flicka/ljuv musik/komplikationer-roman som inte påminner om någonting jag läst förut. Kanske har det något att göra med att Amanda Svensson tillhör samma generation som jag, har samma populärkulturella referenser, vad vet jag. Det enda jag vet är att jag är bländad, jag är glad, jag är nöjd med allt utom just: jag vill ha mer. Mer. Mer.

Det som händer när man tränar hårt är att musklerna bryts ner, slits itu, faller sönder. Sen läker de ihop och blir starkare än nånsin. En liten hemlighet: det är applicerbart på allt i hela livet.

onsdag 4 juli 2012

No och jag

Lou Bertignac ser och vet saker om världen som få gör i hennes ålder. Hon är tretton år, har hoppat över två årskurser och beskrivs som bäst i sin klass. Hon är naturligtvis inte bäst i allt, hon är exempelvis ganska dålig på att införliva berättelser med tal, men hon vill inte vara märkvärdig, hellre smälter hon in än sticker ut. Det räcker med att ha en IQ på 160 och föräldrar som för tillfället är ur funktion.

När läsaren första gången stiftar bekantskap med Lou sitter hon i klassrummet och avslöjas av monsieur Marin att inte ha skrivit upp sig på listan över dem som ska hålla föredrag. Lou som ogillar att prata, än mer inför klassen, hade hoppats att slippa, men monsieur Marin ser allt, även när han inte har blicken riktad åt ens håll. Hur som haver, Lou kommer undan med att berätta att hon tänkte hålla föredrag om hemlösa kvinnor och sedan (eller innan?) träffar hon No på Gare d'Austerlitz.

No är arton år och hemlös. De blir snart vänner och när Lou övertygar hennes föräldrar att låta No flytta in hos dem ljusnar allt. Lous mamma som tidigare var ett skal av sitt forna jag öppnar upp sig, även hennes pappas leende syns allt oftare. Lou och No blir bästa vänner. Tillvaron är som sockervadd, dömd att störta. Samtidigt lurar faran i vassen och överallt, som små spår som medvetet lämnats för att påminna om att världen inte är som den ser ut. I Lous tankar återkommer ständigt det faktum att människan kan bygga skyskrapor och åka till månen och ändå tillåta att människor utan någonstans att ta vägen kan existera.

Ju längre in i boken jag kommer, desto osäkrare blir jag på om jag ska fortsätta läsa i mitt halvt fuktskadade biblioteksexemplar. Jag vill stanna där i det söta och mjuka, stanna hos Lucas, som till skillnad från Lou, har gått om två årskurser och som har det finaste leendet, de tryggaste ögonen och som kallar Lou för Smulan. Åh. Stanna karusellen. Jag vill inte vara med om någon vändpunkt i döda vinkeln, vill inte vakna och upptäcka att det är midsommar redan.

Men midsommar kom och gick.

Varje år glömmer jag bort att dagarna från och med midsommar blir kortare, så även detta om det inte hade varit för att en vän smsade mig klockan fyra på midsommardagsmorgon och påminde mig: "Nu blir nätterna längre. Hoppas du har haft en fin dag!"

Men de håller väl ihop, Lou och No, vad som än händer? En annan vän och jag har kommit fram till att par med namn som kan skrivas ihop och låta bra, som om det vore självklart - till exempel, Sanna + André = Sandré och således även Lou + No = Louno - är menade för varandra.

Delphine de Vigan har skrivit en bra debut, så bra att den har vunnit diverse priser i hemlandet Frankrike sedan den gavs ut 2008. Språket är förträffligt, träffande och alltigenom övertygande. Jag känner igen mig så mycket i Lou som person och jag ser bitar av andra i min omgivning i henne. Jag vet inte om det beror på att Lous egenskaper skulle vara generella för alla tjejer i min ålder eller om det bara är så av någon anledning. Och det faktum att mademoiselle L.B. är en överintelligent tonåring är inte irriterande, inte ett enda dugg den här gången heller, för allt jag vill göra är att hålla om henne. Det lilla livet.

lördag 30 juni 2012

Elizabeth I

Det första man behöver veta om den här boken är att det inte är en biografi. I annat fall riskerar man att missa den i tron att den är precis den tunga, torra, sjuhundrasidiga facklitteratur den inte är.

Trots detta innehåller boken ett rågat mått historia. Inte så konstigt med tanke på att Margaret George är historiker och författare, med fiktiva biografier som specialitet - hon har tidigare skrivit om bland annat Elizabeths pappa, kung Henry VIII, samt om en av de som kämpade för att beröva henne tronen - Mary queen of Scots. Dessutom vore det troligtvis ganska svårt att skriva en roman om den legendariska engelska drottningen Elizabeth Tudor utan att involvera delar av Englands och övriga Europas historia.

Den historiska inramningen, liksom miljön, i den här romanen sitter som en smäck. Plötsligt sitter jag inte vid mitt köksbord år 2012 utan navigerar i London med omnejd kring sekelskiftet 1500-1600. Samtidigt är bokens språk tillräckligt modernt för att man ska kunna ta till sig det, kryddat med tidstypiska ord och autentiska verser (av bland annat Shakespeare, som spelar en inte helt oväsentlig roll i berättelsen).

När vi först träffar Elizabeth och hennes hov har hon redan regerat över England i nästan 30 år. Jungfrudrottningen sitter stadigt på tronen, men det börjar blåsa upp. Spanien skickar om och om igen sina stridsskepp mot det förhatliga protestantiska England och på Irland bjuder invånarna hårt motstånd mot det engelska herraväldet. Vid hovet äger lika dramatiska, om än oftast mindre blodiga, konflikter rum. Det är hovmän som olovandes gifter sig med drottningens maids of honor, det är hovdamer som råkar i drottningens onåd, det är ifrågasättande av kompetens och motiv utan uppehåll.

Den stora behållningen i romanen är dock snarare själva karaktären Elizabeth än det som händer runt henne. Hon beskrivs både genom sina egna tankar och på avstånd av den bortstötta hovdamen Lettice Knollys och de som lever kring henne. Med den humor och det skarpsinne hon visar ger hon till en början ett sympatiskt intryck som i många avseenden har tankar som stämmer överens med rådande normer i tvåtusentalssamhället. I andra avseenden är hon antingen fåfäng, gammeldags, allmänt avig eller ganska velig. Det är en mångfasetterad karaktär som beskrivs på ett trevligt och intresseväckande sätt.

Att Elizabeth I bara täcker de sista 20 åren av jungfrudrottningens tid som regent kan tyckas vara en svaghet, men det är en väldigt vettig begränsning. Redan nu känns romanen på gränsen till för lång och utförlig. En förmildrande omständighet är de precis lagom långa kapitlen och den oemotståndliga lust att läsa mer som dyker upp titt som tätt. Dessutom hade jag blivit gravt besviken om jag inte fått vara med Elizabeth hela vägen fram till slutet.

Helhetsintrycket är att det här är en riktigt trevlig bok som passar utmärkt i hängmattan, eller på någon annan skuggig plats, när man plötsligt får tid över.

söndag 24 juni 2012

Vindens skugga

Vad rädd jag var när det kändes som om hela inledningen andades Alkemisten. Inte för att den på något sätt påminde om en roman skriven av Paulo Coelho, utan för att tonen hos berättaren var så tillgänglig. Som om den talade till ett barn och rösten en gammal mans. Vad glad jag blev sedan över att jag stod ut med den beska smaken, när jag upptäckte att denna roman, denna långlivade karamell undertecknad Carlos Ruiz Zafón, gömde en överraskning i slutet som jag inte hade kunnat förutse.


Vindens skugga är en labyrint som förutom att vara ... Vänta, nu går jag händelserna i förväg, för romanen börjar egentligen med att den tioårige Daniel Sempere blir visad De bortglömda böckernas kammare av sin far. Platsen beskrivs såhär av fadern:
"'Det här stället var gammalt redan för många år sedan, när min pappa tog mig med hit första gången. /.../ När ett bibliotek läggs ner, när en bokhandel slår igen, när böcker faller i glömska, då träder vi, böckernas beskyddare, in och ser till att de hamnar här. Böcker som ingen längre minns, böcker som har gått vilse i tiden, de lever här i väntan på att en dag få hamna i händerna på en ny läsare, en ny själ.'" (s. 9-10, 2007.)
Det är här som vår vän och berättare av historien, tidigarenämnda Daniel, slutligen hittar en bok som blir grundstenen för vad som komma skall. Vad boken hette? Vindens skugga, skriven av Julián Carax. 

Efteråt visar det sig att det exemplaret är unikt. Det är ett bland få som fortfarande existerar, eftersom någon som kallar sig Laín Coubert (efter en djävulsfigur i Vindens skugga) är känd för att förstöra varje bok av Carax som han får tag i. Omständigheterna i Carax och hans romaners liv gör Daniel nyfiken, så pass intresserad att han bestämmer sig för att leta reda på svaren till alla frågor som uppstår: Vem är denne Laín Coubert och vad har han emot Carax? Vad hände egentligen med J. C. efter Vindens skugga?  ...  Ju närmare svaren Daniel kommer, desto längre bort känns dem. Varje funnen detalj är viktig. Vad han inte vet är att han själv blir indragen i en härva som legat under jord allt för länge och nu när den ser solljuset igen är det som att historien upprepar sig.


Barcelona är hos mig fortfarande oupptäckt, trots att handlingen till större delen är lagd där. Även när jag blundar kan jag inte se den framför mig. Jag vet att blåmesen, när hon angrep den här romanen på franska, uppskattade beskrivningarna av staden, men jag såg inga. Förblindad av spänningen som låg i luften möjligen.

Det var tråkigt att inte få veta mer om Daniels far. Bortsett från inledningen så hölls han i resterande delar av boken i bakgrunden. Fermín var roligast av alla, alla gånger. Upplösningen var både sorglig och lycklig på samma gång. Romanen var underhållande för stunden. Den var okej och inte så mycket mer. Visserligen fanns det vissa passager som jag tyckte extra mycket om, små stjärnor i den här ändliga rymden som innehöll visdom om livet och kärleken. Jag skulle rekommendera romanen till någon som har lästorka, för att läshastigheten ökar ju längre in i boken man kommer och ju fler/färre svar man får.

/// Tryck här för att komma till blåmesens inlägg.

onsdag 20 juni 2012

När jag läser igen

Två terminer har gått och det känns som att det har blivit dags att återuppstå, om så bara för den flyktiga men fantastiska period som kallas sommarlov. Hej!

Jag rör mig från jorden
För jag väntar på orden
För jag vet att de finns där
Och jag vet att jag finns där
När jag... läser... igen

söndag 17 juni 2012

Om kalejdoskop / Nedstörtad ängel (redux)

Observera att den korta texten nedan är en som jag hastigt skrev till ett ämne under mitt sista år på gymnasiet i samband med läsningen av Nedstörtad ängel, skriven av P. O. Enquist, och liknar det inlägg som jag lade upp på bookbirds i samma veva. Uppgiften gick ut på att göra en djupdykning i romanen och skriva om någonting som förekommer i den, vad det än kunde vara. Tag därför i beaktning att det är möjligt att det förekommer spoilers, samt skulle vara lättare att förstå om man har läst nämnda titel.





*

Ett kalejdoskop är en liten kikare som, allteftersom det roteras eller omskakas, har förmågan att skapa nya figurer, tack vare pärlor eller små skärvor av glas i olika färger. Dessa formationer består därför av samma egenskaper, placerade på olika ställen på kartan. Man kan säga att alla dessa karaktärer i Nedstörtad ängel både är olika konstellationer och en och samma; allena är de sig själva, de är också varandra i varandra och tillsammans skapar de en helhet.

Ett exempel är Maria och Pinon. De finns i K och hans hustru: i deras ordlösa sång genom telefonledningarna, deras obegripliga kärlek, som först är olycklig, men sedan - det var väl lycka, och i oförmögenheten att skiljas ifrån varandra, när de omfamnar varandra ser de ut som två sammanvuxna träd; i Ruth B. (och Brecht): i döden oskiljaktiga och hur hon bär på hans huvud, inte likt en gruvarbetare bär sin pannlampa, men alltid, alltid, alltid; i pojken:  lakanet över huvudet (Pinons skam) och alla gånger viljan att upphöra, önskandet om ett avslut på det destruktiva tänkandet (eller: viljan att börja existera, att bli sedd, framtagen med hjälp av andetagen (hör hur han, istället för Rod Stewart, sjunger: /Can you hear me? Can you hear me? / through the dark night far away/ I am dying, forever trying / to be with you, who can say/)); i jaget: när han inser vem han är, när isen inte längre är en omöjlig barriär.

I drömmen behövde de inte läsa stjärnor för att hitta hem, där fanns ingenting farligt. I drömmen var de en och samma, där var Ruth, pojken, K och hans hustru, Pasqual, Maria och jaget en organism, en människa.

tisdag 12 juni 2012

Kryptan

Det här är ett utkast från den 8 november 2011 som har glömts bort och inte förrän nu återfunnits.




Hade det inte varit så att denna, till utseendet, tegelsten demokratiskt röstats fram till att vara ett nybildat sällskaps första diskussionsmaterial, skulle jag aldrig ha lagt märke till den. Ärligt talat, hade jag kunnat stå ut med att inte veta om dess existens ett litet tag till (läs: resten av mitt liv). Kryptan, skriven av Kate Mosse, är dessutom en fristående uppföljare i en Languedoc-trilogi.

Den här historien kan delas in i två: den ena utspelar sig i slutet av 1800-talet och skildrar syskonen Anatole och Léonies visit i södra Frankrike hos deras ingifta moster. I den andra får vi följa den amerikanska Meredith Martin, mer än ett sekel senare, i hennes jakt på mer fakta om Claude Debussy, för en bok hon skriver på. Föga anar väl läsaren att någonting kommer att binda ihop dessa två, för att på något sätt ge en mening med att berätta om två olika tidsperioder. Jag kan lika gärna berätta vad det är nu, för det står ändå på baksidetexten (som för övrigt lovar mycket, men håller lite!). Okej: (Léonie hittar en tarotkortlek i en gömd och glömd krypta "som påstås kunna styra över livet och döden", en kopia av den här kortleken hamnar sedan i Merediths händer, och på den vägen är det.)

Det finns en liten bihandling i båda historier, och det är väl de som mest av allt liknar varandra - för att dra en slags parallell. Det finns alltid en bov i ett triangeldrama, det råkar i den här berättelsen vara två stycken som inkluderar två män som är besatta: den ena av hämnd och den andra av pengar. Vänta, låter det krångligt? Jag vill inte avslöja för mycket, om du, mot förmodan, skulle vilja läsa boken. Så här mycket kan jag säga: Ja, triangeldrama. Nej, ganska lamt. Jag hade hoppats på mer.

Det är framför allt tre saker som jag vill klaga lite extra på, som hade kunnat sammanfattas med
"Kate Mosse måste lära sig att veta när det blir för mycket".

1) Tjockleken
Det är inte så mycket att själva sidantalet (659) irriterar mig, utan mer det faktum att Kate Mosse hade kunnat bortse från mer än cirkus hundra sidor, vilket hade gjort att handlingen blivit mer koncentrerad och, tja, jag vet inte, mer spännande? Mosse envisas med att försöka återge hela bilden av hela historien, det vill säga från alla möjliga vinklar - nej, okej, det var en överdrift, men inte en fullständig lögn heller. Att Mosse även hade kunnat välja att fokusera på endast en handling (eller en tidsperiod), verkar inte vara ett alternativ, eftersom hon använde sig av det här "stilgreppet" även i första boken, Labyrinten, enligt personen som valde ut böckerna vi skulle rösta om, och kommer säkert att ha gjort till den tredje.

2) Detaljrikedomen
"Han satt utsträckt i en av de tre låga fåtöljerna, som var placerade runt ett litet bord och hade på sig ungefär samma kläder som tidigare på dagen, blå jeans och vit T-shirt med enda skillnaden att han hade bytt den blå tröjan mot en ljusbrun. Medan hon iakttog honom lyfta han handen och förde undan det oregerliga håret från ansiktet." (s. 419, 2009)
Nå, nu var det inte alla i gruppen som hade problem med att Mosse ville berätta om allt i minsta detalj. De flesta, inklusive jag själv, hoppade över de flesta passagerna och riskerade att hoppa över de allra viktigaste och mest spännande detaljerna. Det är väldigt uttröttande att läsa om precis allting, hela tiden och .. ja, läs punkt 1.

3. Franskan
Säkert är det för att betona det faktum att handlingen är placerad i södra Frankrike, som Mosse väljer att ständigt skriva enstaka ord eller meningar på franska och sedan att översätta dem till svenska. Till exempel:
a) "Hon höjde armen. 'Porteus s'il vous plaît', ropade hon. Bärare hitåt."
b) "'Anatole, nous sommes là. Lève-toi.' Vi är framme. Res dig upp.
c) "'Måste ha slumrat till', sa han, och strök sina långa, vita fingrar över sitt svarta pomaderade hår. 'Desole.' Förlåt mig.
...

Jag menar, kom igen,  någon enstaka gång är väl okej, men efter ett tjugotal gånger kan vi dra slutsatsen att Mosse har gjort sin hemläxa. Très bien. Mycket bra.

Nu ska jag inte vara bitter över att ha varit tvungen att läsa ut en bok, som inte levde upp till mina förväntningar och som mest kändes som utdragen tortyr. Det är det här som är en del av tjusningen, med att läsa samma bok och sedan diskutera den, att man ibland upptäcker nya världar, som man aldrig skulle ha gått in i annars. Jag hoppas att vi någon gång kommer att hitta en gemensam nämnare (någon annan än J. K. Rowling), som James Frey är för bokcirkus.

fredag 8 juni 2012

Världens väldighet

Det var längesedan, om någonsin, som en inledning gav mitt hjärta så mycket hicka att jag var tvungen att lägga ifrån mig den påbörjade romanen för att andas, innan jag kunde fortsätta. Det är svårt att sätta ord på exakt vad med boken som jag tycker om, när allt jag vill göra är att vila i tanken på dess karaktärers öden och hur glad jag är över att titeln inte bara hamnade på en oändlig att-läsa-lista mentalt, utan att jag faktiskt tog tag i den när jag samtidigt hämtade ut Eld på biblioteket, trots sina 400+ sidor och Elds lika många.

Colum McCanns roman (originaltitel: Let the great world spin) tar sin början i ett besynnerligt scenario. Det är New York. Året är 1974, det är en augustimorgon och du tänker kanske "so far so good", men står du precis vid tvillingtornen den morgonen och tittar upp mot himlen kommer du att få se det omöjliga och hjärtat kommer att stanna, men det du ser är på riktigt, det händer och det hände verkligen att någon klev ut i luften och gick på lina mellan tidigarenämnda byggnader. Men det är inte bara du som stannar till - hela staden gör det, och det är med skräckblandad förtjusning som affärsmän, korvförsäljare och taxichaufförer stannar. De vet inte vad de hoppas på mest: att lindansaren ska falla eller att han ska klara sig. Och så finns det förstås de som fortsätter som om ingenting händer, deras inrutade liv som inte får avbrytas på grund av att en pajas utför en påstådd självmordsaktion bara för att söka uppmärksamhet.

Några lär vi känna mer ingående; Cieran, till exempel som har rest från Irland till New York för att besöka sin bror Corrigan som i sin tur har blivit en munk av något slag, Tillie som föddes in i fel del av samhället och ser sin dotter göra samma sak för hennes barn, och Gloria som har förlorat tre söner i ett krig på andra sidan jordklotet. De vet inte om det men det är på grund av, eller tack vare, ödets nyck som dessa personers liv på ett eller annat vis kopplas samman. Jag tänker inte osökt på Nicole Krauss' roman Det stora huset (originaltitel: Great house) vars uppritade karta inte var mycket olikt den som målades fram här. Den största skillnaden är att varje kapitel är berättad ur ett nytt perspektiv, från en ny persons hjärta.


onsdag 6 juni 2012

Carve out your future, no one else will do it for you

Det slutade handla om skola för länge sedan, trots inlämningsuppgifter och laborationer och vem vet vad. Kalenderns tysta sidor är en talande bild av hur diffusa kanterna blev. När slutade april och när tog maj över? Vad påbörjade natten och avslutade dagen? Jag vet inte var tiden har tagit vägen. Även månadens nyckfulla väder infekterade stabiliteten och försvagade - nej, ursäkta - förstärkte upplevelsen av att befinna sig i ett drömlandskap som man inte kunde fly. Ena dagen haglade det och andra dagar sken solen så stark att det inte gick att vara utomhus.

Om jag kunde formulera en enda okomplicerad och lagom lång mening som sammanfattade hela maj, då skulle jag hålla om den hårt och förvara den längst in i hjärtat, för att maj... Åh, maj. Det är verkligen så att varenda år så känns maj hur bra som helst, men den här gångna månaden slår alla andra år, till och med 2008 som nog var den bästa av de bästa.

Det här är vad jag minns:

x Vi for till Berlin en dag, jag och två fina klasskamrater. Vi tog tåget till Kastrup, flög därifrån för att landa på en plats där det känns som om tiden går långsammare och ölen billigare och orienterade oss genom spårvagnsnätet. Att komma hem var surrealistiskt.

ix Jag läste om The fault in our stars för andra gången det här året, vilket ger en totalläsning på tre gånger.

viii Några nätter var vi vakna till gryningstimmarna och då sprang vi till lekplatsen några stenkast därifrån, fick sand i skorna, skrattade och gungade. Någon annan gång körde vi till en hamburgerrestaurang strax innan stängning, bara för att vi kunde.

vii Bland filmerna jag såg var dessa otroliga: La Haine och Waking Life

vi Andra böcker som blev utlästa under maj: Eld, Den bedrövliga byn (Syskonen Baudelaires olycksaliga liv #7), Gummi-Tarzan, Världens väldighet

v De godaste kanelbullarna hemma hos L. i samband med grupparbetet.

iv De fantastiska nyheterna om att S. och T. ska flytta in till hösten! Och att R. inte ska flytta ifrån klassen alls!

iii Igelkottsbegravningen.

ii Siestafestivalen fylld av dans och dans och dans och Lars Winnerbäck, Timbuktu & Damn!, Familjen, Death Cab for Cutie, The Hives etc etc och något av det bästa: att vara med S. jämt. Mitt lilla lyckopiller.

och till syvende och sist, även om det hände under junis första andetag så tillhör det ändå maj på något sätt (pga förvrängd tidsuppfattning i övergångsfasen maj-juni, läs punkten ovan):

i Hjärtat! Hur lätt det är att manipulera. HUR LITE DET KLARAR AV. Ögonkontakter och leenden och internets förrädiska enkelhet att snabbt författa ett brev och skicka det vidare trots att man ångrar sig sekunden efter och efteråt vet man inte vad man ska göra annat än att vänta och vänta på att det ska explodera någonstans och man vet inte om det är något man vill eller om man hoppas att det inte kommer att bli något annat än ett skrik ut i intet och om det var något av det dummaste man gjort eller det modigaste eller kanske båda.

/

onsdag 9 maj 2012


April (alfabetiskt):
Allt jag säger är sant, the BeachBeauty and the briefcase, blod (överallt), blåmeskramar, brev från Kära K att besvara, Café Fenixfika, cykeleskapader, cykelolyckor, Det förlorade ordet, Ebba och Didrik på svtplay, filmfestival, Flipped, flykt (ständig), fågelhjärtats framsteg, färgexplosioner, Göteborg under stjärnorna längs hållplatserna över alla kullerstenar, Harry Potter and the halfblood prince, Hello Kitty måste dö, Hemligheten, hemtenta, Howl's moving castle, Här ligger jag och blöder, igelkott, I rymden finns inga känslor, Kapitulera omedelbart eller dö, Lilla Paris under rekonstruktion, Mockingjay, Olofstorps förbannade backe, Puss in boots, påskäggsjakt på ub, the Rum diarySingin' in the rain, skitväder, Sommarboken, sömn (borttappad), Toy story, tågresor, valborg

 / 

lördag 28 april 2012

Allt jag säger är sant

Alicia är självlysande. Allt hon säger är sant. Till och med när hon fulgråter i någons famn är hon vacker. Och det är just det. Att jag inte får något grepp om hennes utseende, även om det i texten ibland står vad det är för frisyr och vilka kläder hon har. Det spelar ingen större roll, för att hennes inre är som en explosion av stjärnor.

Berättad ur ett jagperspektiv varvas nu-nutid med fragmentariska minnen och det här med att ständigt vara i någon annans huvud kan vara enerverande efter ett tag, speciellt när det gäller en tonåring med irrationella tankar och ett språk som inte riktigt matchar med mitt, men Alicias humor och självdistans kompenserar det och skapar balans mellan det pubertala och allvaret.
Det är kanske långsökt, idiotiskt och helt åt helvete, men jag kan inte sluta dra paralleller mellan Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant och John Greens Var är Alaska? eftersom båda har ett tydligt före och efter, men med den största skillnaden att Alicia är långtifrån Miles Halters passiva karaktär. Alicia är mer som Alaska, elektrisk och självsäker. Bestämd. När hon väl har bestämt sig för att hoppa av gymnasiet, så gör hon det, trots suckanden och förmaningar från föräldrarna och hennes bästa kompis sedan mellanstadiet. Och när hon bestämmer sig för att flytta in till sin fantastiska mormor, finns det ingenting som kan stoppa henne. Alicia är oslagbar. Hon skaffar ett jobb på ett kafé, blir kär i en upptagen grekisk gud och allt går vägen för henne, allt allt allt i en hastighet på 110km/h. Tills en dag, när hon kommer hem till en mörk lägenhet och hjärtat hamnar i halsgropen.

Då stannar tiden.

Och man ser hur Alicia skriker, men inget hörs.

Och det är just det. Att det inte tar slut där.

torsdag 26 april 2012

11:11

Utmaning med elva frågor från Man och tillhörande regler:
I. Har du blivit utmanad så ska du svara på de 11 frågor din utmanare gett dig och posta på din blogg.
II. Välj sedan 11 nya att utmana och länka i ditt inlägg.
III. Hitta på 11 nya frågor till dem. 

1. Vad brinner du mest för?

Untitled


2. Vad får dig att tycka om en person?
Detaljer. Humor. Känsla.

3. På ett nöjesfält - är du den som åker allt eller den som står bredvid?
Allt [bara slänggungor].

4. Anta att du får en egen tv-serie - hur skulle din signaturlåt låta?
[Så här]


5. Den underligaste dröm du någonsin drömt?
När hela min familj var laboratoriedjur åt några apor.


6. Finaste namnet?
Aurora.


7. Aldrig mer kunna skratta eller att aldrig mer kunna få andra skratta?
Aldrig mer kunna få andra att skratta. Jag är inte så rolig ändå.


8. Rätt du lagar när du vill imponera?
Hemlagad glass (Blanda 1 burk kondenserad mjölk, 5 dl vispad grädde, frön ur 
vaniljstång, valfri smak; Häll upp i valfri form; Låt frysa i minst 6 timmar)


9. Har du någon sorts tvångstanke?
Inte någon som jag kan komma på. Fast från och med nu måste jag nog hålla i 
cykelstyret med båda händerna.


10. Saker i matväg som du inte klarar av att äta?
Lakrits

11. Fiktiv karaktär du helst skulle vilja vara? (Det får vara tv, film eller bok.)




A. Mina frågor
1. Vilken är den vackraste boktiteln du vet?
2. Vad får dig att bli knäsvag?
3. När är du som lyckligast?
4. Hur ser din handstil ut?
5. Var finns den bästa utsikten?
6. Har du några dolda talanger? Om ja, vad/vilka?
7. Vad är det bästa med livet?
8. Vilket är ditt favoritskiljetecken?
9. Hur smakar den godaste glassen?
10. Favoritljud?
11. Vad ska du göra i sommar?


B. Jag utmanar
Anna, blåmesen, Clara, Emma, Ida, Jessica, MagnusNinni, Sanna, Wilgot

onsdag 25 april 2012

Sommarboken

revelation Untitled

Mer än ett år efter att sidorna om harhjärtat Berenice ramlade ner i min brevlåda, packade jag ner Sommarboken i mitt bagage som jag skulle ha med mig till Göteborg, med tron att den innehöll uppskrapade knän och blåa skyar, saltvattensmak och maskrosfläckar på vita klänningar. Men Sommarboken är tyngre än vad den ser ut och vad titeln ger sken av. Istället för att ge mig en längtan bortåt, beskrev den mer hur min tillvaro kändes.

Det är som att stå och se in i ett tittskåp med flera olika rum, den ena den andre olik, och inte få stanna så länge att man hinner se början och slutet på varje berättelse. Dessa fragmentariska historier binds ihop av den röda tråden som består av Sophie, hennes farmor (ibland blinkar en pappa till, oftast befinner hans sig utom räckhåll) och Tove Janssons koncisa och vackra beskrivningar av ön som de befinner sig på. Ibland handlar de om personerna som finns på ön och andra öar, andra gånger får vi följa med farmor och Sophia och deras äventyr.

En av mina favorithistorier skildrar Eriksson, en besynnerligt otursam herre som sällan besökte ön. Och när han väl gjorde det kunde han slänga iland presenter i form av en liten lax, torsk eller en vildros med rötterna och jorden kvar. Eriksson beskrivs som "... uppfyllaren av drömmar. Vad han hittade för sig själv vet ingen så noga, antagligen fick han mycket mindre än folk trodde. Men han fortsatte ändå, kanske för sökandets skull."

I ett annat avsnitt blåser det upp till storm, den största på många evigheter;
"Om man bara hade vetat att alla blev räddade från början och sålunda kunnat ägna stormen sin fulla uppmärksamhet och beundran!"
Och jag tänker inte så osökt på Pappan och havet, en annan (mumin-)berättelse av Tove Jansson, i vilken det finns en annan sorts ö.

Sommarboken skingrar kanske inte några regnmoln och blåser inte heller ner några broar, men den är subtilt fin och var ett bra sällskap på spårvagnsresan från musikvägen till Chalmers och tillbaka. Mmm. Ja.

söndag 22 april 2012

Bookbirds läser: 1Q84, första boken (kapitel 18-24)

APRIL 19 2012, vegetarisk torsdagslunch 
SAMMANFATTNING AV SAMTAL
INTE UTAN SPOILERS
Mitt och blåmesens liv löper inte längre parallellt i ett gemensamt universum och det är stundtals svårt att hitta en lucka där båda är tillgängliga, varför det ibland kan gå en lång tid innan vi kan ses på ett eller annat sätt. När vi slutligen fann en, befann vi oss på samma plats för första gången sedan januari.

Vi tog samtalet om de sista sidorna över lunchen på torsdagen i en brusig högskolerestaurang-miljö. Tyvärr hade livet och tiden kommit så pass mycket emellan sedan stunden vi båda läste ut första delen i Haruki Murakamis trilogi, 1Q84, och då, att det inte riktigt blev någon diskussion. Allt för mycket var glömt. Men vi kunde båda instämma med att slutet var ett himla antiklimax, som till trots inte släckte blåmesens hopp ("det är ju ändå två böcker kvar") som det gjorde med mitt. Fast å andra sidan har jag mer att jämföra med än blåmesen, som med 1Q84 - första delen kunde skriva in sin andra utlästa roman för det här året i sin bok.

Stora delar av den här biten mindes vi var tråkiga, som till exempel när Tengo tjatade om sin roman, som vi inte alls fann speciellt nödvändig i förhållande till resten av berättelsen (nå). Något som jag störde mig på under läsningen var hur spänningen plötsligt kunde explodera, för att sedan försvinna lika snabbt. Men ändå känns sidospåren mer relevanta till huvudhistorien än vad det har gjort i en bok  (läs: Chroniques) som vi har läst tidigare, fast inte i ett sådant här sammanhang. Sedan var vi båda överens om att beskrivningen av hur "little people" vek upp sig var skrämmande och känslan av att inte veta om de är goda eller onda gör det inte bättre. Eris försvinnande är en gåta.

Vi har ännu inte blivit klokare på vem det är som skriver/berättar. Om det är så att Tengo har hittat på Aomame helt och hållet, eller om de samexisterar och Aomame skulle visa sig vara verklig, trots de två månarna. Vi tar kanske analyserandet till en för hög och onödig nivå, det är nog inte meningen att spekulera i vem som innehar berättarrösten, och vi förväntar väl oss inte att Murakami ska knyta ihop alla lösa trådar redan i andra boken, men hoppas att han reder ut några frågetecken, gör vi.

Slut på första delen.

1-45-11, 12-18 « fler diskuterade kapitel