Web Analytics Bookbirds: mars 2012

lördag 31 mars 2012

[Birth of a book]

// //// /// // // / / //// // // / //// // // //// /// //// // // / / // // /// /// // / // // /// /// //// /////// ////// // // // /// X

// /// /// /// /// //// /// // // // // / / // / //// // / // / / / /// / // // /// /// /// / / // // // / Hej, jag bryter (7+4+7) skrivna inlägg-ordningen som ingen ändå skulle ha märkt och/eller brytt sig om. 
Glad sista mars

fredag 23 mars 2012

Idag kom den. Solen, solen, solen. Mmm, livets uppgång ända ut till fingerspetsarna. Jag köper biljetter till Lilla London i april, peppar festivalsommaren 2012, Franz Kafka-sommaren 2012 och nu eller aldrig-sommaren 2012. Komponerar brev fyllda med minnen jag måste sluta sakna och idéer jag måste göra något av. Vaknar för sent. Sover för mycket. Vet inte vad jag gör. Ler. Lever. Letar. Längtar. Det här med att vilja leva i nuet, men ständigt tänka ett steg före och fyra evigheter för längesedan. Antal hemlån just nu: 12 stycken. Antal böcker jag läser just nu: ½ stycken. När träden utanför har börjat knoppa. Då kanske. Inte nu. Jag ska bara

söndag 18 mars 2012

Från: min favorit-tumblr

Some days, I am very tempted to just find an address and write a letter to a complete stranger. Just to show them that I am alive. That they are alive.

~

I write to forget. I write over what I write so that the words become illegible. That way, I write to hide. I write to leave behind things that I do not want to remember. But it feels like every day when I wake up, I have this headache and this urge to just destroy the world. I have so much inside of my skin, and the only way that I have found to relieve it all is to write. I write something every hour, every day. It just happens. Most of it is about how I don’t know where I’m going, or how I don’t know what I am becoming. Most of it is just a desperate bid to not really be myself anymore.

~

Is anyone really who they say they are? I do not know. I read a lot, so if you were to pass by me, you would see me either walking with a book in my hand or standing still and engrossed in a particular passage. Sometimes, I like to write letters to friends when I am waiting for a bus or looking out of the window in class. I do not have very many friends, but I cherish the few that I do have. Were I to meet you, I would most likely be a little helpless. You would have to show me around my own city, for all of my memories would unwind like a child with a cassette tape.

~

Q: What is your favourite form of communication?
Kisses, love poetry and letters. Sometimes, when the wind touches my fingers, we speak. I like drawing pictures of people but I am not that good. But the best kind of communications are in small, stolen glances.

~

January has been like one long-held breath. I’ve watched from afar as people tear each other into the sea. My fingers are stained purple today, even in careful steps I have been kissed by bees. I’ve thought about tender words, what to say to the mother of a rose as I held her broken child in the palm of my hand. There is no way to move quietly away from your life without leaving fingerprints, scratch marks. The nights have been quiet torture. I cannot scream for fear of waking other souls. I cannot scream for fear of flooding the libraries that I’ve slowly collected inside of myself. And so I find myself in the middle of the afternoon, sipping the air and hoping that soon I can find a way to escape this place. Straight and fast. Right into the side of a truck jackknifed in the middle of a highway. Past the railroad track and the murky lake and the sleeping people. In the dead of night, that is when this prolonged moment will eventually end.

~

Q: What do you like to eat?
Colour.

~

I once knew a girl who read bedtime stories to passing strangers. She would stand in the middle of town each night with a story book in her hands and read out loud. At first people were surprised. You could even say that they thought she was crazy. Only one or two lingered like ink drops diffusing in water. But soon, with each passing night and each passing week, people brought their chairs and their children to listen. Sometimes, the girl’s stories were filled with fear. The people of the town held their children and cradled them. They learned how to hold on. Sometimes, the girl’s stories were illusions that the people could touch with their hands. She would stand and speak so loudly, so clearly. And they listened each night, for they were left with warm hearts and minds ready for sleep.


(härifrån)

torsdag 15 mars 2012

Bookbirds läser: 1Q84 [intro]

I början av år 2012 bestämde vi oss för att göra något gemensamt. Efter att 30 days of books-projektet hade avslutats kände vi att vi saknade något - ett samarbete, en gemensam plan, vad som helst - men tid och andra prioriteringar kom i vägen. Det var inte förrän nu som vi kände att vi kunde hitta tid till det här, även om det fortfarande kan vara att vi knappt hinner med.

Impulsiva som vi var, valde vi att läsa första boken i 1Q84-trilogin, skriven av Haruki Murakami, dels för att vi båda ville läsa den någon gång förr eller senare och dels för att blåmesen redan hade den i sin bokhylla. Nej, det var inget svårt val egentligen. Kanske var det för att vi hoppas kunna färdas tillsammans flera gånger.

Planen var från början att försöka med första boken och se om det skulle bära eller brista, men som det ser ut nu så verkar det som att vi även kommer att fortsätta med den andra och förmodligen med den tredje och sista, bara för att se hur/om allt upplöses.

Se det här som ett test för ett slutresultat under utveckling. 


Det här är samlingssidan för alla inlägg vi har skrivit och kommer att skriva om 1Q84.

FÖRSTA BOKEN
Kapitel 1-4, 5-11, 12-1718-24

Inför 1Q84, andra boken

ANDRA BOKEN
Kapitel 1-2, 3-7, 8-11, 12-17, 18-24

TREDJE BOKEN
Kapitel 1-6, 7-12, 13-18, 19-24, 25-31

måndag 12 mars 2012

fredag 9 mars 2012

The hunger games

Suzanne Collins bjuder på en dystopisk och spänningsfylld historia, vari vår hjältinna, Katniss Everdeen, i sin lillasysters ställe inte har något annat val än att vara en av 24 tävlande i Hungerspelen. Ifrån samma distrikt lottas Peeta Mellark, en blond och till synes hårdhudad bagarpojk, som Katniss känner att hon har en skuld till sedan en tid tillbaka. Hungerspelen är en dödsallvarlig låtsaslek som hålls en gång om året, där den som överlever allt och alla går ut som segrande i kampen. Inte nog med att vara överlämnad åt en konstgjord natur i en arena, utan någon kontakt med den riktiga världen, direktsänds allting på tv. Den enda hjälpen man får är ifrån sponsorer som kommer att bistå en, om man imponerar och/eller gör tillräckligt bra ifrån sig.

Det hela är absurt, verkligen, att läsa om ett land som har gått så långt utför att man offrar 24 ungdomar mellan 12-18 år endast för att underhålla - de styrande gör verkligen allt för att tävlingen ska bli så spännande och blodig som möjligt - (och, sägs det, för att erinra medborgarna om hur hårt livet en gång var), för vad kommer vinnaren att få, förutom ära och en permanent plats på troféhyllan? Rikedom och framgång, förhoppningsvis, varav det förstnämnda är det som är högst eftertraktat av Katniss, som tagit över fadersrollen  som försörjare sedan denne gått bort och samtidigt försöker överleva skolan och livet i överlag. På wikipedia läser jag, som för att i vanlig ordning fylla i minnesluckor, att landet heter Panem och är resultatet av ett förfallet Nordamerika. Detta Panem är uppdelat i tolv, tidigare tretton, distrikt. Katniss och Peeta är ifrån distrikt 12.

Romanen ger en tankeställare över äktheten i det som sägs i media. I intervjuer utger Peeta sig att vara kär i Katniss och har varit det enda sedan han först såg henne på skolgården - är detta endast en strategi från Peetas sida eller är det sant? Jag har allt oftare börjat bli frustrerad över att inte kunna ta del av alla karaktärers tankar och känslor. Jag vet inte varför. Jag förstår inte heller hur jag hade kunnat vara så obrydd över det tidigare. Jag borde kanske också nämna att romanen innehåller en, vad jag förmordar, början till ett triangeldrama byggd på konstellationen Peeta, Katniss och Gale Hawthorne (Katniss' bästa vän och partner in crime).

The hunger games/Hungerspelen är väldigt bra skriven och Katniss är övertygande i sin roll som dotter, storasyster och kämpe. På grund av en fördröjning i nedskrivandet av denna text kan jag inte minnas annat än att jag tyckte att den var bättre än bra och att den då var värd fem av fem om jag hade gett den ett betyg, dels för att den var spännande - Collins höll tempot högt i princip genom hela romanen - och dels för att den innehöll allt ifrån allvar till komik.

The hunger games/Hungerspelen är första delen i en trilogi. Uppföljarna är betitlade Catching fire/Fatta eld och Mockingjay/Revolt.

tisdag 6 mars 2012

Bookbirds läser: 1Q84, första boken (kapitel 12-17)

MARS 4 2012, vasaloppssöndag
REVIDERAD KONVERSATION
INTE UTAN SPOILERS

Blåmesen: Jo, men. Läsning alltså. Jag har i alla fall läst det jag ska till idag!
Stjärtmes: Haaar du?
Blåmesen: Igår ;)
Stjärtmes: Alltså, vi har ganska bra tajming varje gång, med att alltid sluta när det blir spännande.
Blåmesen: Nja, förra gången var vi ju inte så fruktansvärt peppade på att fortsätta. Men den här gången var det tur att jag lagt ett bokmärke där jag skulle sluta, för annars hade jag nog inte kunnat lägga ifrån mig boken.
Stjärtmes: Inte jag heller. Vad var det som hände? (jag läste ju förra veckan [pga lite korrespondenskrångel])
Blåmesen: Aomame och den gamla damen var på det skyddade boendet och pratade med den lilla tjejen som fått sin livmoder förstörd, enligt egen utsago av "little people"
Stjärtmes: Ja just det. Det är lite roligt att Tengos sektflicka visade sig vara Aomame OCH att den enda Aomame tyckt om är Tengo

Blåmesen: Jag blev ganska exalterad när de dubbla månarna dök upp hos Aomame och jag insåg att de två historierna är sammanlänkade på något jättekonstigt, för mig hittills ogreppbart sätt, istället för att de bara skulle stöta på varandra till slut. Tengo skriver om Aomame men finns själv i boken som om ingen av dem var fiktiv. Sofies värld-varning...
Stjärtmes: Ja! Är det så? Det där med de två månarna gjorde mig förvirrad.

Blåmesen: Det verkar ju så! Båda finns med i varandras historia
Stjärmes: jag har inte riktigt hängt med där, förstår jag nu
Blåmesen: Detta förklarar ju också varför språket ibland är väldigt korthugget och avskalat. Åtminstone Aomame-berättelsen ska väl föreställa Fukaeris roman, i Tengos tappning

Stjärtmes: Men det förklarar ju inte "Little people", att det finns på båda sidor
Blåmes: Nej, det är ju just det. Det går inte riktigt att se A-delen av boken som Fukaeris roman, för hur kan då Tengo vara en del av den? Eller är det bara Tengos fantasier om hur Aomame upplevde det han själv var med på? Han kan väl inte ha lagt in sådana helt personliga saker i Eris roman?
Stjärmes: Eller hur? Och hur förklarar det Aomames världs märkbara förändring i början?
Blåmesen: Vi har väl fortfarande inte fått något svar på vad som hänt med Aomames tillvaro

Stjärtmes: Ju längre in i berättelsen man kommer, desto mer känns det som att vi har missat en stor del i början, åtminstone i Aomames fall
Blåmesen: Ja, det känns som att det finns en lucka någonstans; det tycker hon visserligen själv också

Stjärtmes: Har du märkt att både Tengo och Aomame följer en ledare? Komatsu i Tengos fall och den gamla damen i Aomames, även om det är ett mer ömsesidigt förhållande i den senare
Blåmesen: De har ju ganska mycket gemensamt på det stora hela, känns det som
Stjärtmes: Ja, fast de är varandras motsatser på andra ställen! Tengo känns mer blek och tillbakadragen. Eller: tråkig
Blåmesen: Fast Aomame är väl inte heller särskilt utåtriktad, egentligen

Blåmesen: Jag blev så irriterad på Tengo när han blev distraherad av att gå bredvid en snygg tjej. Typ: det spelar ingen roll vem, bara hon är vacker (bara en parentes)
Stjärtmes: Hahaha ja, i överlag är det väldigt detaljerat om vad tjejerna har på sig
Blåmesen: Det är kanske meningen att man ska få en uppfattning om hur de ser ut?
Stjärtmes: Ja, men sååå detaljerat? Det känns lite överdrivet
Blåmesen: men det hjälper ju inte om man inte vet/minns hur de ser ut i ansiktet. Fukaeri är ganska blank för mig
Stjärtmes: Jag ska leta efter exempel!
Blåmesen: Det är väl Tengos fel. Fukaeris text var ju grov och korthuggen?

Stjärtmes: Vem är det som berättar Tengos del? Är det Murakami?
Blåmesen: Det är högst oklart vem som egentligen berättar om vad, vad som är fiktion och vad som är fiktion-i-fiktion (meta?)
Stjärtmes: Jag tog för givet att det var samma berättare för båda delarna, men nu när du skrev att det kan vara Tengo som berättar Aomames, kan man ju inte låta bli att undra

Blåmesen: Vem tror du det är Aomame ska 'skicka till den andra sidan'? Inte en politiker, men någon som är väldigt svår att komma åt och som man inte så ofta får tillfälle att nå. En utlänning?
Stjärtmes: Ehh, jag minns inte
Blåmesen: Det var precis i slutet. Det är därför de är hos flickan (som verkar ha vissa drag gemensamma med Fukaeri?)
Stjärtmes: Det kanske är en som är med i Little people? Det kanske är en sekt?
Blåmesen: Det kanske är den där slutna sekten?

Stjärtmes: Här är ett exempel, förresten: "Aomame var klädd i en blågrå kortärmad klänning och hade en vit liten kofta över axlarna och högklackade Ferragamoskor. Hon hade örhängen och ett tunt guldarmband. Sin vanliga axelväska hade hon lämnat hemma (och naturligtvis isklyvaren också), och i stället hade hon en liten handväska från La Bagagerie. Ayumi hade en enkel jacka från Comme des Garcons, en rundringad, stor brun T-shirt, en blomstermönstrad, utsvängd kjol, samma Gucciväska som förra gången, små pärlörhängen och lågklackade, bruna skor. Hon såg mycket sötare och elegantare ut än förra gången. Framförallt såg hon inte ut som en polis" (s. 277)
Blåmesen: Just det fallet tänkte jag också på. Det rimmar som sagt också illa med tanken att det skulle vara Fukaeris text. Hon har ju själv sagt att hon inte bryr sig om kläder, att Ayumi? Azumi? [Azami] bestämmer vad hon ska ha på sig
Stjärtmes: Ja just det. Jag har inte fått ett intryck av att Tengo vet så mycket om kläder heller
Blåmesen: Det går inte ihop. Jag lyckas inte pussla ihop det här.

Stjärtmes: Om det inte är Tengo som berättar den, måste det vara någon annan. Men ja, det känns ibland som om hon är påhittad, för att hon är så bra på allt hon gör.
Blåmesen: Nja, det är hon väl inte? Eller skulle kvällen med Ayumi när hon blev jättefull och fick minneslucka bara vara ett trick för att göra henne mer komplex i så fall?
Stjärtmes: Ja kanske. Hon är ju tydligen bra på massage, självförsvar, kan mycket om årtal och musik och har hittat en punkt i nacken som dödar utan att det syns osv
Blåmesen Jo. Och hon är proffs på softboll
Blåmesen: och är typ snygg
Blåmesen: Du har rätt, nu när jag tänker efter
Stjärtmes: Jag blir nästan provocerad (det kanske är meningen i och för sig)

Blåmesen: Tengo då, med sitt konstiga minne av hur hans mamma hade någon form av intimt umgänge medan han sov när han var liten?
Stjärtmes: Helt sjukt.
Blåmesen: Ja, om det inte är det så vet jag inte vad... Påminner mig ganska starkt om Chroniques de l'oiseau à ressort för övrigt. Att ha konstiga minnen inom sig som man inte kan komma åt. Samma för Aomame.
Stjärtmes: Jag minns inte Chroniques så väl, tydligast minns jag när en tjej (namn?) slickade på Ts blåa märke
Blåmesen: Ja just det, granntjejen...

Blåmesen: Jadu. Jag blir nog inte klokare på det här just nu. Vet inte vad jag ska tro om fortsättningen heller
Stjärtmes: Nää..
Blåmesen: Tror du att Murakami kommer att bry sig om att förklara någonting eller kommer han att lämna alltihop hängande?
Stjärtmes: Men han måste!!
Blåmesen: Han förklarade inte allt i Chroniques
Stjärtmes: Fast nu är det ju tre böcker
Blåmesen: Det är sant

Stjärtmes: Tror du att 1Q84 hade kunnat bli bra som film?
Blåmesen: Kanske, om man låtit karaktärerna prata en del för sig själva
Stjärtmes: Den känns lite för rörig just nu och undra hur de fixar med "berättaren"
Blåmesen: alltid svårt med tankar. Jag vet inte om jag upplever att det finns en tydlig berättare
Stjärtmes: Nej inte jag heller. Det är mycket mer "i huvudet på dem"

Blåmesen: Jag hoppas att han åtminstone kommer att avslöja vad det är som händer med Aomame, varför hon har stora minnesluckor och ser två månar. Vad besviken jag hade blivit om det bara var en hjärntumör el dyl
Stjärtmes: Hahah ja, eller någon annan sjukdom. Typ synfel
[...]



1-4, 5-11 « fler diskuterade kapitel » 18-24