Web Analytics Bookbirds: januari 2013

torsdag 24 januari 2013

Dash & Lily's book of dares

Untitled
Untitled

Försök föreställ dig att du i din favoritbokhandel, bredvid din favoritbok, hittar en röd anteckningsbok som uppenbarligen inte ska vara där. Du tar naturligtvis ner den för att se efter vad det är och om det inuti den stod "DO YOU DARE?" -  skulle du anta utmaningen?

Det här hände Dash (smeknamn för Dashiell) några dagar innan julafton, inne på the Strand, en bokhandel som han går in till när han inte är ute efter någonting speciellt. I ovannämnda anteckningsbok fanns även följande rader:

"I've left som clues for you.
If you want them, turn the page.
If you don't, put the book back on the shelf, please."

Dash vände sida och där uppenbarade sig en skattjakt av ledtrådar att följa för att bilda en mening, denna:

"Are you going to be playing for the pure thrill of unreluctant desire?"

Det hade blivit en annan historia om Dash följde de sista instruktionerna: att lämna anteckningsboken och en bok med ens e-postadress skriven på en lapp instucken, till Mark i kassan. Istället skickade Dash vidare en ny utmaning till Lily, anteckningsbokens ägare, för att hon skulle få tillbaka den och på den vägen fortsatte det. Lily skickar Dash till jultomten och Dash skickar Lily att gå på bio ensam, etcetera, etcetera. Deras enda kommunikation sker via anteckningsboken och ju längre utmaningarna pågår, desto mer öppnar de sig för varandra.

Vi får inte reda på så mycket om just Dash och Lily i  Dash & Lily's book of dares (på svenska: Dash & Lilys utmaningsbok), ett resultat från ett samarbete mellan Rachel Cohn och David Levithan, som jag hade önskat. Inte mer än att Dash älskar ord minst lika mycket som Lily älskar julen, om inte mer, att Dash är ett skilsmässobarn som hellre umgås med böckerna än med sina vänner ibland, att Lily inte är som alla andra tjejer och att hon trivs med det. Det är kanske mer än vad du och jag vet om varandra, men är det en roman tycker jag att en ska få kräva lite mer. Den tar inte tag i mig, men den drar med mig, om du förstår vad jag menar.

Berättaren är ömsom Dash (D. Levithan) och ömsom Lily (R. Cohn), ett koncept som numera är signifikant för författarsamarbetet (vi hittar det bland annat också i Nick & Norah's infinite playlist). Handlingen i sig är spännande och att kretsa den kring en anteckningsbok, gör den mer intressant än vad den kanske egentligen är. Jag kan känna att det blir för ytligt, även om de avslöjar mycket för varandra, för det är så många ingredienser i denna julkaka, så många personer och deras respektive historier att hålla reda på, utöver Dash och Lilys.

Det här bara är inledningen på någonting. En kärlekshistoria, en berättelse om vänskap, slutet, vem vet vad. Det är kanske just detta som irriterar mig mest: att det slutar vid inledningen och att vi inte får veta mer. Nog skulle du avfärda detta med att "mycket alltid vill ha mer", och det är kanske så det är. Jag kanske ska nöja mig med att ha fått ta del av en fin historia som, om den var sann, skulle ge mig hopp om framtiden på jorden, men det gör jag inte. Jag vill ha mer.

torsdag 17 januari 2013

"I den riktigt stora poesin kan man ofta höra musiken även om man inte kan språket."

Untitled
Tomheten som uppenbarar sig i livet efter en salstenta. Jag kan inte ens formulera mig ordentligt, det är så överväldigande. Jag har längtat efter det här så himla mycket. Nästa gång ni ser mig förbannar jag säkert över att jag inte hinner leva, men det är just det jag ska göra nu och hela helgen.

tisdag 15 januari 2013

Au bon roman

Nous voulons des livres nécessaires, des livres qu'on puisse lire le lendemain d'un enterrement, quand on n'a plus de larmes tant on a pleuré, qu'on ne tient plus debout, calciné que l'on est par la souffrane; des livres qui soient là comme des proches quand on a rangé la chambre de l'enfant mort, recopié ses notes intimes pour les avoir toujours sur soi, respiré mille fois ses habits dans la penderie, et que l'on n'a plus rien à faire; des livres pour les nuits où, malgré l'épuisement, on ne peut pas dormir, et où l'on voudrait simplement s'arracher à des visions obsessionelles; des livres qui fassent le poids et qu'on ne lâche pas quand on n'en finit pas d'entendre le policier dire doucement: Vous ne reverrez pas votre fille vivante; quand on n'en peut plus de se voir cherchant le petit Jean follement dans toute la maison, puis follement dans le jardin, quand quinze fois par nuit on le découvre dans le petit bassin, à plat ventre dans trente centimètres d'eau; des livres qu'on peut apporter à cette amie dont le fils s'est pendu, dans sa chambre, il y a deux mois qui semblent une heure; à ce frère que la maladie rend méconnaissable.
      Chaque jour Adrien s'ouvre les veines, Maria se saoule, Anand est renversé par un camion, une Tchétchène (Turkmène, Four) de douze ans est violée. Chaque jour Véronique essuie les yeux d'un condamné, une vieille femme tient la main d'un mourant affreusement défiguré, un homme recueille un petit enfant hébété parmi les cadavres.
     Nous n'avons que faire des livres insignifiants, des livres creux, des livres faits pour plaire.
     Nous ne voulons pas de ces livres bâclés, écrits à la va-vite, finissez-moi ça pour juillet, en septembre je vous le lance comme il faut et on en vend cent mille, c'est plié.
     Nous voulons des livres écrits pour nous qui doutons de tout, qui pleurons pour un rien, qui sursautons au moindre bruit derrière nous.
     Nous voulons des livres qui aient coûté beaucoup à leur auteur, des livres où se soient déposés ses années de travail, son mal au dos, ses pannes, son affolement quelquefois à l'idée de se perdre, son découragement, son courage, son angoisse, son opiniâtreté, le risque qu'il a pris de rater.
     Nous voulons des livres splendides qui nous plongent dans la splendeur du réel et qui nous y tiennent; des livres qui nous prouvent que l'amour est à l'œuvre dans le monde à côté du mal, tout contre, parfois indistinctement, et le sera toujours comme toujours la souffrance déchirera les cœurs. Nous voulons des romans bons.
     Nous volouns des livres qui n'éludent rien du tragique humain, rien des merveilles quotidiennes, des livres qui nous fassent revenir l'air dans les poumons.
     Et quand il n'y en aura qu'un par décennie, quand il ne paraîtrait qu'un Vies minuscules tous les dix ans, cela nous suffirait. Nous ne voulons rien d'autre.
Ganska fint sagt, även om jag inte håller med helt och fullt. Dessutom utgör det en fantastiskt intressant liten konflikt.

Au bon roman handlar nämligen om två ensamma och var och en på sitt sätt bekymrade individer som tillsammans bestämmer sig för att starta en bokhandel där det endast ska säljas bra litteratur. En kommitté tillsätts för att välja ut dessa böcker och när bokhandeln gör succé väcks genast en våg av kritik mot detta urval, mot dessa personer som säger sig veta vad som är bra litteratur och vad som inte är det.

Det roliga är alltså att om denna fantastiska bokhandel, som alltså heter Au bon roman, fanns i verkligheten, skulle den aldrig någonsin ta in en bok som Au bon roman. Den är inget mästerverk, den är ren underhållningslitteratur. Och hur jag ska få detta att gå ihop i mitt huvud, det vet jag inte. Hur tänkte du nu, Laurence Cossé?

Om man nu inte bryr sig om hur boken ska klassificeras så kan man nöja sig med att konstatera att den är ganska mysig, lite spännande, lite pretentiös, ganska fånig och med en tendens att bli något sämre efter hand.

måndag 14 januari 2013

Stjärtmes 2012

Totalt läste jag 59 böcker.

Sammanlagt läste jag flest böcker under det första halvåret, i jämförelse med det andra. Under november läste jag inga alls. Jag läste The fault in our stars från början till slut tre gånger och valda delar ur den oräkneliga gånger. 

Jag försökte vara konsekvent och skriva månatliga (dock strukturlösa) sammanfattningar om vad jag hade läst och liknande, men det höll bara fram till augusti. Här är de i alla fall: 123456-8 (Hösten var i varje fall inte så intressant att skriva om ändå.)

Förutom The fault in our stars har jag satt stjärnor och hjärtan bredvid följande titlar i min bok:
Ebba och Didrik, Christina Herrström
No och jag, Delphine de Vigan
Solanin, Inio Asano
Tree of codes, Jonathan Safran Foer
Våffelhjärtat, Maria Parr
Världens väldighet, Colum McCann

År 2013 får jag två terminer för helt fria kurser i mitt program, vilket innebär att det kan bli hur [sätt in valfritt adjektiv] som helst! Inledningsvis kommer jag att läsa Livets mening och Litteratur och genus och/eller Film och historia. Mmm, det blir nog bra.

tisdag 8 januari 2013

blåmesens 2012

2012 var bitvis ett ganska tungt år.

Totalt läste jag 15 böcker och jag kan inte låta bli att jämföra med ett tidigare blogginlägg i vilket jag skrev att 2010 skulle mycket väl kunna vara det bästa året i mitt liv så här långt. Detsamma kan dock inte sägas om mediekonsumtionsåret 2010. Kanske finns det ett samband.
Eller gör det?

Bäst i år var hur som helst Välkommen till den här världen: samt The brief wondrous life of Oscar Wao av Junot Diáz, som jag läste i december och som därför inte hunnit finna sin väg hit ännu.

Endast en av de tolv filmer jag såg överträffade mina förväntningar och det var Les intouchables. Förutsägbar, visst, men väldigt söt.

Nej, kommer jag någon gång att vilja resa tillbaka till 2012 kommer det att vara musiken som tar mig dit. En återfunnen kärlek till Spotify resulterade i 43 spår som bättre än något annat väcker de känslor som rörde sig inom mig när jag lyssnade på dem som mest.

Man kan förstås inte veta hur det år som ligger framför en kommer att te sig - det är trots allt en ganska lång tidsperiod - men i nuläget vill jag inte lova ökad aktivitet på bokfronten. Med det sagt: tant qu'il y a de la vie, il y a de l'espoir. Gott nytt år!