Expeditionen - min kärlekshistoria

Jag väntade hela vintern och våren efter något som jag fick för mig kallades för "rätt tillfälle" och nog skulle den här texten aldrig ha blivit skriven om jag envisades med att hitta "rätt ände" att börja den på, som om det fanns någon. Det finns böcker och så finns det böcker som man vet kommer att tycka om och vill vänta in rätt ögonblick för att läsa. Expeditionen av Bea Uusma är just en sådan av de sistnämnda. Efter att ha läst hyllningar samt sett den motta litteraturpris efter litteraturpris, falnade inte längtandet efter att själv uppleva Expeditionen, tvärtom, men någonstans mellan forskningsöversikt och uppsatsskrivande, hamnade den i skymundan. Jag fann den senare, först i sommar, på en hylla i det lilla biblioteket och tog den med mig hem direkt. Expeditionen innehåller allt som gör mig knäsvag. Det är en berättelse om vinter (kyla, isolering, snö, etc.), ett sökande efter svar som inte finns och en olycklig kärlekshistoria.

Författaren Uusma hittade en bok på en fest för längesedan, om en expedition som gick snett och där det som fanns kvar, lämnade fler frågor än svar. Tre herrar utan praktiska överlevnadskunskaper i vildmarken, än mindre arktiska områden, beger sig i en vätgasballong och lämnar allt de har i Sverige. Det är år 1897. Ingen av dem överlever, man hittar deras kroppar trettiotre år senare. Sedan ska Uusma bege sig på en egen resa, vända på varje sten, trots att hon hatar kyla, för att hitta svaret på den enda fråga som gått obesvarad: Varför dog de?

Expeditionen är således både en berättelse om Andrées expedition, men är även en historia om Uusmas egen resa och sökande. Samtidigt får vi ta del av en annan kärlekshistoria, en annan med ett olyckligt slut. Den mellan Strindberg, den yngre av de tre expeditionsherrarna, och hans fästmö, Anna Charlier. Innan avfärd hade hon ritat ett kort till honom, en bild på en ballong och i ett hörn ritat in sig själv, viftandes med en näsduk. Under hade hon skrivit "Jag kan ej följa dig". Anna Charlier gifte sig med en annan man, som hon delar grav med. Men hennes hjärta är hos den hon från början alltid skulle vara hos, men inte kunde följa med. Bea Uusmas Expeditionen har en uppgiven ton redan från början och det är svårt att inte bli ledsen när jag tänker på den.

Jag läste som synes den illustrerade utgåvan av Expeditionen, den finns även som endast text och eftersom jag inte har läst den senare versionen, kan jag inte uttala mig om hur det känns att inte ha bilder och annat som förstärkte/störde läsningen. Jag tänker att det kan räcka med att endast få texten på svart och vitt och att bilderna kan göra att man tappar fokus. Jag tyckte dock om den väldigt mycket. Det här är en berättelse om en resa som redan var upplevd, men behövde berättas om.