Web Analytics Bookbirds: augusti 2014

söndag 31 augusti 2014

Läst i juli

På grund av sommarhettan har jag inte riktigt memorerat vad allt jag läst handlat om och det som jag har kommit ihåg är en enda röra - c'est la vie. Kort sammanfattning: mycket bra poesi och böcker om kärlek.
---------
Ljuset kommer in underifrån, Eva Ribich
Diktsamling. Scener ur barndomen.

Utdrag:

Jag står med ansiktet nära stammen. Håller händerna för sidorna, för att täcka gliporna. Mina händer blir som broar mellan mig och trädet. Jag försöker att göra helt mörkt. Men underifrån kommer ljuset in. / Det är min tur att räkna. Min tur att stå här i mörkret, mot stammen, med ryggen vänd mot de andra. Jag blundar och hör hur de rör sig.

Längs med gräns, Eva Ribich
Ytterligare en diktsamling, den här något abstraktare än ovan.

Mandeln, Nedjma
Om Badra och hennes sexualitets födelse. Som tonåring giftes hon bort till en äldre man som ständigt försökte göra henne gravid. Badra flydde efter fem år i misären, till sin moster i Tanger, där hon träffade Driss, som öppnade upp hennes ögon för hennes egen sexualitet. Lite förvirrande i sina svängningar.

Det här är ett CV, Lovisa Eklund
Dikter om det hårda livet som ung, studerande, arbetssökande och ensam.

Kär i kärleken, Lina Forss
Timotej af Lilja, även kallad Timmy, flyttar till London, med sin styvpappa och mamma. Där börjar hon på en ny skola och får nya vänner. Problemet med Timmy är väl att hon blir kär i alla killar som visar något intresse för henne och snart börjar man undra om hon inte istället är kär i Kärleken. Jag hittade, via Boktipset, en rolig recension av boken, skriven av en tjej som heter Sofie. Här är ett utdrag ur recensionen:
Tramsbok! Förlöjligar tjejer, och killarna beskrivs som machomän utan känslor eller rätt att snacka med sina vänner om tjejer. Jag skummade igenom hela boken, läst bara på vissa delar, bara för att se om det blev bättre. Men nej, det är samma visa hela tiden: Timmy ser en kille, blir "kär", suktar efter honom, snackar med sina kompisar om detta så att de blir tokiga, ligger med killen och ältar sig sedan i självförakt för att det inte blir något mer. Sedan är hon på nästa kille. Otroligt långtråkigt och patetiskt, jag blir bara arg!
För hela recensionen, klicka här.

Semlan och Gordon - Pappan med de stora skorna, Moni Nilsson
Trots att jag inte är i närheten av att befinna mig i bokens tilltänkta målgrupp (9-12 år), älskar jag Semlan som är 12 (och ett halvt) år och rolig och intelligent. Gordon är Semlans bästa vän och för honom berättar hon allt. Nåja, nästan. Hon har inte berättat att hon kanske är lite kär i Lino. Det har kommit ut fler böcker om Semlan och Gordon, men den här är nog den första. Den handlar om hur det är att bli ett skilsmässobarn och om att få mens första gången mitt i natten hos sin pappa som är kändis och som inte har någon koll. Jag kommer definitivt att läsa mer om Semlan och Gordon i framtiden.

Absolut Per Nilsson - The very best of, Per Nilsson
☆☆☆☆☆

Blunda och hoppa, Sarah Dessen
Ända sedan jag hamnade i den här delen av bloggsfären, har Sarah Dessen cirkulerat kring mig i periferin, som av många titulerad ungdomsförfattardrottning bland fler. Att det sedan skulle ta mig mer än ett halvt decennium att se vad man egentligen surrar om, är kanske inte en bedrift jag helst viftar hejvilt med. Blunda och hoppa är alltså den första Dessen-bok jag tog mig an och säkert inte den sista. Jag vill nog helst se vad Dessen har att ge på sitt originalspråk (vilket är engelska) innan jag ger ett slutgiltigt betyg. Blunda och hoppa är en sådan bok som mitt högstadie-jag hade älskat. Den handlar om Remy och hennes negativa syn på kärleken. Hennes mamma har gift sig för femte gången och Remy ger äktenskapet en viss tid, innan det krackelerar. Det är som att hon har kommit på en ekvation för det perfekta förhållandet som inte kräver känslomässigt engagemang. Remy har bara en dröm och det är att börja på college i Stanford. Men så stöter hon på Dexter som är allt som Remy inte är och tycker om. Det är en ganska förutsägbar fortsättning på historien, men störst och bäst av allt är kärleken och vad mer ska jag säga.

Sandslott, Magnus Carlbring
Diktsamling.

Ur mörkret över axeln, Sara Sum Jensson
Fantastisk poesi som gjorde mig mållös.

Hamlet, William Shakespeare
Hamlet, som kanske är mest känd för sina "att vara eller inte vara"-repliker, innehåller förutom existentiell ångest också en dos humor, tro det eller ej, och en stor portion av konspirationer. En typisk tragedi, eftersom alla dör.

Alltings början, Karolina Ramqvist
Jag har verkligen försökt skriva ett enskilt inlägg om Alltings början ända sedan jag läste ut den, men hur jag än gör så känns det som att jag säger emot mig själv, för att det a) i mitt minne inte det händer något speciellt nämnvärt, för att huvudpersonen är helt besatt av en man, som behandlar henne som en hund, som han bara kan kalla på och skicka iväg som han vill, samtidigt som den b) har en stark huvudperson med mycket girl power och är jävligt skarp och därför känns väldigt Nu. Dessutom sträckläste jag den i princip från början till slut.

Den handlar om Saga och hennes 90-talsstockholm, om hur hon och hennes väninna kommer in på klubbar och barer, trots att de inte har åldern inne, om hur hon får jobb på en tidning och arbetar sig uppåt och inåt branschen och så handlar den om hur Saga först inte alls ser vad hennes väninna ser i Victor Schantz, men senare blir besatt av honom och vill komma honom nära. Victor Schantz som känner alla i mediavärlden och som till sitt sätt påminner mig om den där ökände Hugo Rask. Mest handlar den om det sistnämnda - besattheten. Den handlar också om Sagas relation till hennes feministiska mamma och hennes lika feministiska väninnor, om vänskap och att växa upp, bli vuxen i en storstad.

fredag 29 augusti 2014

Höstsläppslängt, del 1: Augusti (Redan utgivna)

Några titlar jag ser fram emot att läsa från hösten/vintern 2014. 
Information hämtad från förlagens hemsidor samt www.



Att skriva, Marguerite Duras näst sista bok, utgiven två år före hennes död, innehåller fem texter som på olika sätt förhåller sig till den skrivande och konstnärliga processen. Det självklara huvudnumret är den fyrtio sidor långa titeltexten som blir till ett litterärt testamente där det självbiografiska och det fiktiva sömlöst smälter samman. Här återfinns de teman hon ständigt kom tillbaka till i slutet av sitt liv - barndomen, andra världskriget, de egna böckerna, men framför allt skrivandet, dess förutsättningar och konsekvenser: platsen, ensamheten, alkoholen.




Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.

Rävsång är en genreöverskridande skildring av komplicerade familjerelationer, sorg och förlåtelse. Och brännande förälskelse. Precis som i Christin Ljungqvists tidigare romaner Kaninhjärta och Fågelbarn, får vi även här möta Hanna, som ser sådant som andra inte ser.



Miqi lever i Otopia, hon är med och bygger den nya världen. En rättvis värld utan egendom, utan pengar, utan våld och kriminalitet. Alla delar på det arbete som behöver göras, alla barn är allas. Och alla kan välja att dö utan lidande. Eftersom alla vet vad som ledde fram till de stora katastroferna som utplånade resten av mänskligheten, så förstår alla att man måste följa Reglerna. Men Miqi möter en hon inte borde möta. Och hon ställer de förbjudna frågorna: Finns det en mur runt paradiset? Och vad finns i så fall på andra sidan muren?






Kristian Lundbergs nya diktsamling låter det politiska och privata mötas i en dikt om flyktingförvar och deportering.

Förvaret, Åstorp
En människas kropp
är hela tiden i rörelse, till slut bara
in mot sig själv, dörr efter dörr slås upp,
gränser passeras, skändas, och vi når en
nollpunkt 


En vän dör. Verkligheten blir då också i ett enda ögonblick kristallklar. Och frågan kommer direkt: vad är en människa? Vilken plats får vi ta? Detta är en dikt där människan blir större än de fiktiva gränser som skiljer oss åt. 



När Sam var sex veckor gammal fick hans föräldrar beskedet att han måste opereras, annars dör han. Sam blev Mirakelpojken, han fick ny lever tre gånger, han fick en hjärnblödning. Han verkade överleva allt och hans föräldrar var alltid beredda. Ändå kom hans död, vid tio års ålder, som en chock. Det var något annat de alltid hade varit beredda på.

Annika Koldenius berättar om en familj som försökte leva ett vanligt liv i skuggan av sjukdomen. Var det bara en illusion? Och det hon aldrig kunde förbereda sig på var hur hotfulla och olika reaktionerna på döden kunde vara.


När Trude Lorentzen är 15 år tar hennes mamma livet av sig. Det sker plötsligt efter en kort tids psykisk sjukdom och Trude kan inte förstå varför, hur hennes mamma kan välja att överge henne. Hon flyttar hem till sin pappa och de stuvar in alla mammans saker på vinden, försöker lämna det bakom sig.

Tiden går, Trude blir vuxen och har nästan lyckats förtränga självmordet. Tills hon själv blir mamma. Då bestämmer hon sig för att gå upp på vinden för att försöka förstå vad som hände och lära känna sin mamma på nytt.

Mysteriet mamma är en dotters kärleksförklaring till en mor som inte klarade av att leva. Det är en historia om vanmakt och hopp, sorg och överlevnad. Och om fruktan att vakna upp en morgon och vara en annan än när man somnade kvällen innan.

Hilda-Maria Sandgren tecknar i blyerts melankoliskt upp början av resan genom det där gränslandet mellan barn och vuxen. Kampen, skratten och de sår som rivs upp för att kanske aldrig riktigt läka.

Trettonåriga Aida bor på landsbygden runt en liten stad i Småland. Hon och hennes kompisar, Marre och Tess, har precis börjat sjuan i en ny klass. De möter för första gången allt som tonåringar tampas med och inser att det gäller att visa sig stark för att inte förlora sin plats i statusordningen eller sin egen stolthet. De tre kompisarna måste förhålla sig till den nya gruppen, de sociala reglerna och forma sin egen identitet så att de passar in.



Hon drivs av en längtan efter att vara en god människa men tycks hela tiden att hamna i ett ensamhetstillstånd, trots flera nära relationer.

"De säger att den jag är en dag kommer att försvinna. Jag vill inte tro på deras ord. Jag tvekar inför deras påhitt. Jag vill äga förmågan att styra mitt eget liv. Jag vill kontrollera känslan och samtidigt släppa den fri. Jag är den unga kvinnan som lever ensam i städerna dit jag flyr. Den unga kvinnan som reser ensam till andra länder. Sökandet av gemenskapen är tröttsam."

Jag duger inte åt lycka är en roman om skrivande, om kärlek och rädslor. Om att vara ung kvinna och att försöka hitta ett sätt att leva. Det är en bok om kvinnor utan kronologisk ordning, skriven av Märta Fohlin.




Agnes Gerners dikter fångar en förlust som svänger svansen över stolar, bord, porslin och äter allt i sin väg, som fortgår när åren blir tyngre och snabbare, när barnet växer ifatt och förbi. Men i naturen slår hjärtan, tassar spelar, bark bågnar, det hackas och ruvas, förnyelsen pågår. Skall är en bok om människoblivande och djurblivande, om sorg och liv, berusning och kärlek. Om att, som slutmeningen lyder: ”kräva ett liv som väger upp för döden”.

"[...]Boken ligger mej varmt om hjärtat. Inte för att den har drag av självbiografi, men för att den ledde mej tillbaka till mina tidiga inspirationskällor och till människoöden som varit avgörande för mitt sätt att uppleva och hantera tillvaron.
    Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager - som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.
    Boken fanns redan inom mej men skrevs ut under vackra träd, vid vackra fönster och aldrig långt från caféterrasserna, där staden fällde sin skugga - skuggan av hänsynslösa orättvisor, skuggan av en växande mängd hemlösa."

- Bruno K. Öijer



Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.

Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?





Amiras man sköts till döds under protesterna mot diktatorn Ben Ali. Mitt i sorgen måste hon påbörja ett nytt liv och försörja sig själv, men grannarna och släkten i den lilla tunisiska byn är ständigt på sin vakt. Vad får man egentligen göra som ensamstående mamma?

Samtidigt ska ett nytt, demokratiskt Tunisien byggas upp och i den kampen är kvinnors rättigheter i samhället en central stridsfråga. Parallellt med berättelsen om Amira följer vi med demokratikämparna Selma, Meherzia och Mabrouka under tre turbulenta år, från den arabiska vårens gryning och fram till Tunisiens nya konstitution.

Med en närhet utöver det vanliga följer Fanny Härgestam sina huvudpersoner, varav flera är centrala politiska aktörer i det nya Tunisien, under tre år av demokratiskt fotarbete. Tillsammans skapar de ett unikt dokument över den arabiska våren och en tidlös bild av hur kvinnors rättigheter alltid måste försvaras.

När Jimmie Darling kommer till Beckomberga mentalsjukhus börjar hans dotter Jackie tillbringa allt mer tid där och när modern reser till Svarta havet blir sjukhuset hela hennes värld. Där finns läkaren Edvard Winterson som varje natt tar med sig Jim och några utvalda patienter till sina stora fester vid Lill-Jansplan, där finns Inger Vogel som rör sig på gränsen mellan ordning och ödeläggelse och Sabina med sina pärlor och sin bedrövelse. Där finns också Paul och kärleken, det verkliga vansinnet.

Beckom​berga – ode till min familj är en berättelse om drömmen att hålla någon kvar i ljuset som aldrig riktigt har velat vara där, om skräcken och längtan efter att falla. I Sara Stridsbergs bedövande vackra roman är mentalsjukhuset intill Judarskogen både en monstruös ängel och en gammal utopi om att fånga den som faller.

{Länk till recension på Bookbirds}




Utifrån aktuell forskning beskriver författarna hur kroppsuppfattningen skapas under barndom, tonår och vuxenliv samt vilket inflytande kultur, media, familj och vänner har. De berättar även om den fysiska träningens både positiva och negativa inverkan. Utvecklingspsykologiska och sociokulturella perspektiv samt genusfrågor löper som en röd tråd genom boken.

Ett nytt spännande område är positiv kroppsuppfattning, där man studerar vad som utmärker de personer som faktiskt är nöjda med sina kroppar. I boken läggs särskild tonvikt vid vad som kan göras för att individer ska få ett mer accepterande förhållningssätt till den egna kroppen.

 
Endast nitton år gammal fick Mary Shelley en idé: Hon skulle skriva en roman om en man som skapar ett monster; ett liv ur död. Resultatet blev Frankenstein, en berättelse som än idag lever vidare i populärkulturen. Merete Mazzarella skildrar Marys stormiga och udda liv, hennes originella krets och äktenskapet med poeten Shelley. I korselden mellan äktenskapliga krav, tidens vetenskapliga upptäckter och sin egen konstnärliga strävan framhärdade Mary Shelley, en tänkare med kännedom om själens nattsida, långt före Sigmund Freud. I denna bok ställer Merete Mazzarella oss inför frågan: Vad vill det egentligen säga att vara mänsklig?

fredag 1 augusti 2014

Inte intet, utan allt

Text från 2010, ursprungligen skriven för den sista inlämningsuppgiften i Filosofi B. Till L. M.
----

Stjärnkarta
Filosofer
Platon, Jean-Paul Sartre, John Locke, Descartes, sofisterna, Albert Camus, Berkely

Fiktionärer
Too-Ticki, Sisyfos, Lydia

Faktionärer
Jag, Du, Vi

Kommissionärer
Mamma, M, S

Konstellationer
Myten om Sisyfos, Albert Camus
Äcklet, Jean-Paul Sartre
Trollvinter, Tove Jansson
Det amfibiska hjärtat, Jonas Brun
Vredens druvor, John Steinbeck
Tyngd, Jeanette Winterson
(Drömfakulteten, Sara Stridsberg)
(Jag smyger förbi en yxa, Beate Grimsrud)



Jag:
För vem eller vilka menade Albert när han sa att vi var tvungna att tänka oss Sisyfos lycklig? Var det för dem, vars händer skapade våra leder, för oss själva eller var det för dem, vars liv kommer vara våra visioner?


Du:
Spelar det någon roll om vi dör lyckliga eller om vi inte vet vad meningen med livet är?

Jag:
Det spelar ingen roll just nu, men ibland, när man inte riktigt vet vem eller vad det är man kämpar för. Om det är för världsfred eller för att inga hjärtan ska krossas mot sin vilja.

Du:
Jag försöker tänka mig dig komplett, som ett färdigt pussel, men misslyckas. Varför är det så? Det är inte för att jag inte hoppas att du någonsin kommer att känna dig hel utan för att jag aldrig sett dina ögon glöda, en tunn dimma framför din iris.

Jag:
Jag lånade en bok åt mamma från biblioteket för några dagar sedan, jag förstod inte vad titeln var så jag utgick väl mest från framsidan. Senare sa hon att den handlade om en man som varit i krig och förlorat sitt ben och att han numera lämnade spår med kryckor och inte med sina fotspår.

Jag:
Jag önskar att det handlade mer om helheten och lite mindre om det vi själva vill, att våra argument var grundade på mer än egoism.

Du:
Även om döden skulle vara det enda lyckliga slutet måste du inte vara olycklig när du lever.

Jag:
En gång sa M att jag ibland försvinner. Han sa det långsamt, som om fel valda ord skulle utlösa minor i en förfluten krigszon, och med blicken riktad långt bortifrån, själv inte riktigt närvarande. Han sa att jag tenderar att hamna i en egen värld och att det hade varit bra om jag koncentrerade mig lite bättre. Han är nog först med att säga det rakt ut och ändå inte.

Jag visste ju allt det där redan innan.

Du:
Albert Camus skrev: Tragedin börjar i det ögonblick då han vet.

Jag:
Jag är drunknaren; Drunknaren är alltid tanklös, en som glömmer sig och av misstag beger sig för långt ut under simturen. All kunskap sköljd ur huvudet, allt om förrädiska underströmmar och tidvattnets riktningar, ända till dessa att land är ohjälpligt utom synhåll. /…/ Lederna stelnar i kramper och nacken orkar inte längre hålla huvudet ovanför vattenytan. En lång tid flyter drunknaren med ansiktet nedvänt. Så småningom blir drunknarens hud slapp och vattensjukt rynkig, den lättar allt mer från köttet till dess att den går att krypa ur som en gammal säck. Det är en oskuld återfödd, en inverterad födelse. (J. B.)

Du:
När du vaknar har du två val:
1. att stanna kvar i sängen eller 2. att gå ut och ta reda på vad snö är.

Jag:
Om inte Too-Ticki vet vad snö är, vet ingen; Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.

Och jag stannar nog kvar.

Du:
Det enda som är säkert är att det inte finns något nu. Vi tror att vi är fria men vi uppfinner tiden, orden och allt det andra som begränsar oss genom våra definitioner. Winterson; Dragningskraften mellan det förflutna och framtiden är så stark att nuet krossas av den. Vi ligger där hjälplösa, utlämnade åt mönster som vi har ärvt och mönster som återskapas av vårt eget beteende.

Jag:
Hur ska jag kunna veta om jag inte längre minns? Sartre skrev: Men jag ser inte längre någonting: det hjälper inte att jag gräver i mitt förflutna, jag hämtar bara upp fragment av bilder och jag vet inte riktigt vad de föreställer eller om det är minnen eller fiktioner.
Där är jag nu. När jag ligger sömnlös om nätterna konstruerar min hjärna nya ord av redan befintliga ord och jag vet inte riktigt om de har några definitioner eller om de bara är ett påhitt.

Du:
Du består av allt du upplevt och lärt dig, du kan inte börja om när du väl har börjat.  Det är som Steinbeck skrev: Du och jag – vi är allt som har varit. Ett ögonblicks upphetsning och tusen minnesbilder, det är vi. Och Winterson bekräftar; Vad finns inuti oss? De döda. Tiden. Årtusendens ljusmönster som öppnar sig i våra inälvor. I var och en av oss är det varje minut några miljoner kaliumatomer som går under i radioaktivt sönderfall. Den energi som driver dessa atomära händelser har legat instängd i kaliumatomerna ända sedan en bomb av stjärnformat sprängde detta ingenting till existens.

Jag:
Var gör man av med all uppgivenhet som tar upp all plats?

Du:
Man lägger den under fötterna, så att den komprimeras till något hårt. Då kan du ta fram den igen och slänga bort den. Som en snöboll. 

Jag:
Jag är rädd för att jag försvinner för mycket i fiktionerna och inte längre har något grepp om verkligheten, den jag tror är verkligheten vill säga.

En dag i november tänkte jag: nu har jag Lydias armar.

Och jag trodde att om jag rörde dem för mycket skulle ledsamheten sprida sig till övriga organ och förgifta mig. Jag var verkligen säker på att det var Lydias ledsna armar. Jag höll armarna raka längs med kroppen och ibland knäckte jag fingrarna, försökte leda bort det sorgsna genom lederna. 

Du:
Jag tänkte på snön igår kväll. Att den är vackrast när det ser ut som om det faller stora dunfjädrar eller när det yrar små eterneller som är lika förvirrade som du. 

Jag:
Sista dagen bad jag S klippa mina band runt min handled. Jag trodde att det skulle vara nån slags försoning med alla mina jag och att det skulle vara som en omstart inför det nya året.

Du:
Men vi tror ju inte på det där, med att börja om, hur ont ditt hjärta än slår. 

Jag:
Jag vet. Vi kan bara vara John Locke en gång i livet.