Web Analytics Bookbirds: juli 2015

söndag 26 juli 2015

2 x Utøya

I onsdags passerade vi 22 juli. Fyra år har gått sedan Anders Behring Breivik utsatte Norge för det värsta terrordådet i landet under modern tid. I år håller Arbeiderpartiets Ungdomsfylking AUF på nytt sommarläger på ön.

Ett flertal böcker har skrivits i syfte att beskriva och, om något sådant nu är möjligt, förklara det som hände och varför det gjorde det. I sommar plöjer jag två:

Jag lever, pappa av Siri och Erik Sønstelie gavs ut redan 2011 och är en mycket personlig bild av dagarna kring attentatet. Siri befinner sig på lägret, men har tur och klarar sig. Erik, hennes pappa, är gammal journalist och redan på väg in till Oslo för att hjälpa en före detta arbetsgivare med rapporteringen kring bombningen av regeringskvarteret när Siri ringer och berättar att skottlossning pågår på Utøya. Far och dotter beskriver vad som händer och vad som passerar genom deras huvuden, från start via det efterlängtade samtalet (Jag lever, pappa!) till tillvaron efter 22 juli och svårigheten att hitta tillbaka till vardagen.

Boken är skriven dels som ett sätt för familjen Sønsteli att bearbeta sitt trauma och söker inte ge någon helhetsbild. Den känns heller inte riktigt färdig, möjligen eftersom den gavs ut så snabbt. Därför plockar jag efter att boken tagit slut (vilket inte tar särskilt lång tid; boken är till sidantal sett ganska kort och tempot är högt) fram ytterligare ett verk för omläsning:

En av oss (en berättelse om Norge) är skriven av stjärnjournalisten Åsne Seierstad, som när hon skickades för att bevaka rättegången mot Anders Behring Breivik greps av en intensiv lust att försöka förstå vad som hände, egentligen. Här beskrivs Breiviks barndom och uppväxt samt hans planering och genomförande av attacken. Instucket i berättelsen finns berättelserna om några av de familjer vars barn aldrig kom hem igen, samt några av de överlevandes berättelser. Även här är tempot högt, så trots det något större sidantalet går det undan att läsa. Seierstad skriver pricksäkert och trovärdigt.

Gemensamt för de båda böckerna är att det kan vara en god idé att tänka sig för innan man tar upp dem. Det är svårt att läsa om det här utan att bli upprörd, ledsen, skakad. Det är svårt att lägga ifrån sig böckerna. Därigenom lämpar de sig kanske mindre bra för att läsa i kollektivtrafiken, eller vid tillfällen då man vill undvika röda ögon.

fredag 17 juli 2015

Enkel vacker öm. Boken om Monica Zetterlund

Det faktum att jag inte känner mig nödgad att berätta vem Monica Zetterlund var säger något om hur ikonisk hon är i Sverige. Biografin Enkel vacker öm är författad av Klas Gustafson och utkom 2010 och är en av flera skildringar som utkommit efter sångerskans (slash revyartisten slash skådespelerskan) död år 2005. Monica Zetterlund har även själv, i samarbete med journalisten Tom Alandh (som även sommarpratade härom veckan och bland annat pratade lite om just Monica) givit ut Hågkomster ur ett dåligt minne, ett sorts självbiografi, år 1989. Den boken finns också som ljudbok, inläst av henne själv.

Enkel vacker öm försöker ge någon sorts objektiv beskrivning av Monica Zetterlunds liv, från början till slut. Nog är det en berättelse värd att berätta, alltid. Det finns höga toppar. Det finns djupa dalar. Det finns besvikelser, och scenskräck, och alkohol, framgång, motgång.

Till en början blir jag irriterad över att Monica Zetterlund framställs som någon sorts perfektion. Hon har skinn på näsan, är akrobatisk och utåtriktad och vacker, och låter aldrig framgången stiga henne åt huvudet. Jag nickar medhållande när Vilgot Sjöman citeras i boken:
"Det jag ser hos henne är fint och bra och roligt; allt det jag ser är så tjusigt - så kan hon ju inte vara beskaffad rakt igenom; någonstans måste väl finnas någon svårighet i henne, en beskaffenhet som kan stjälpa alltihopa? Jag gissar, men ser inget - bara det goda."

Efter hand som skildringen fortskrider blir dock bilden mer nyanserad. Dottern Eva-Lena, som föds när Monica Zetterlund är arton år gammal, får inte direkt den uppväxt man kunnat önska henne. Först förpassas hon till att bo hos sina morföräldrar. När hon väl får bo hos sin mamma är det i en tillvaro som inte direkt är anpassad för barn - det är sena kvällar och nätter, ständiga besök, inga fasta punkter i tillvaron. Det framgår även efterhand att alkoholen har en framträdande roll i Monicas liv, och att den ibland orsakar allvarliga problem både i det privata och i yrkeslivet. Jag börjar ifrågasätta att Gustafson menar att Olle Adolphsons textrad enkel, vacker, öm är en beskrivning av Monica.

Nå, det var inte Monica Zetterlunds liv jag skulle försöka recensera (och vem är jag att döma?). Eftersom jag visste så lite om henne sedan tidigare, och inte har mycket att jämföra med (filmen Monica Z som kom 2013 har jag till exempel inte sett, inte heller har jag läst Hågkomster... ännu) kan jag inte direkt uttala mig om hur exakt Gustafson beskriver Monicas liv, eller hos riktigheten i detaljer och liknande. Den ger dock ett trovärdigt intryck, samtidigt som språket flyter bra. Vad man tycker bör ingå i en biografi är naturligtvis väldigt individuellt, och jag hade inte gjort samma urval som i den här boken. Icke desto mindre tycker jag att det är en rätt bra bok, på det hela taget.

söndag 12 juli 2015

A guide to the birds of East Africa

Det råder förhoppningsvis inga tvivel om att personerna bakom detta lilla utrymme i cyberspace tycker om fåglar. Därför drogs ögonen direkt till denna titel, A guide to the birds of East Africa (sv översättning saknas), och boken lades snabbt ner i väskan för att medtagas hem från biblioteket. Hela boken utstrålar harmlöshet, med tecknade fåglar på omslaget och romanens inledande meningar som baksidetext.
"Ah, yes," said Rose Mbikwa, looking up at the large dark bird with elegant tail soaring high above the car park of the Nairobi Museum, "a black kite. Which is, of course, not black but brown."
Den huvudsakliga berättelsen handlar om Mr Malik, en änkeman, som är intresserad av fåglar och av Rose Mbikwa, guiden som har lett fågelskådningsexkursioner nästan varje tisdag i sexton år. Men så plötsligt en tisdag dyker Mr Maliks ärkerival, Harry Khan, upp. Han är en skitstövel, rent ut sagt, en typ med mycket pengar och som inte döljer det. Snart är det dags för en årlig gala också, och Mr Malik har inte vågat fråga Rose än om hon skulle vilja gå med honom. Det här får dock Khan veta, Khan som också vill bjuda Rose till galan, och för att inte göra Rose förnärmad, föreslår ägaren till baren de är i, att de ska tävla. Under en vecka ska de två skriva ner alla vilda fåglar de ser och den som ser flest fåglar under denna vecka vinner och får slutligen fråga Rose. Under den här tiden får ingen av dem ha någon kontakt med Rose och den här tävlingen ska hållas hemlig. Både Mr Malik och Harry Khan råkar ut för mer eller mindre små olyckor under den här veckan och det är väldigt jämnt fram till sista dagen.

Just harmlös, är något jag skulle vilja beskriva den här berättelsen. Den är som ett möte mellan P.G. Wodehouse och Alexander McCall Smith, det säger jag inte bara för att det är ett citat av Joanne Harris på ett klistermärke på omslaget. Berättaren är ett allvetande "jag" som vänder sig direkt till läsaren, den säger till exempel "vi" och menar både jaget och läsaren. Berättaren är dock ingen karaktär i boken, utan dess roll är just att berätta historien. Det ger en väldigt inkluderande och gemytlig känsla som kan uppstå när man läser barnböcker. Men det finns också inslag av allvar mitt i all sötma. Mr Malik skriver till exempel under pseudonym om politiken i landet, med informationen han får från en som jobbar som chaufför åt politikerna. Och den som säger att läsning av skönlitteratur inte ger kunskap har fel. Ibland kan man läsa meningar som dessa:
"Is it an endearing quirk among European explorers to imagine that every geographical feature they clap eyes on for the first time is in need of a new name, or is it just a plain silly one? As far as I understand it, humans have been knocking around this part of Africa for - give or take a birthday candle - three million years. The existence of a large wet patch smack in the middle of them had not gone unnoticed. How large? Bigger than Lake Michigan, bigger than Tasmania, bigger than Connecticut, Massachusetts, Vermont and Rhode Island all rolled into one. It is so big that people on one side gave it one name, people on the other side gave it another name and people in between gave it several more. But that didn't matter to Dr Livingstone. Along he came and he didn't ask the locals what they called this large lake at the top end of the Nile. He gave it another name, in honour of the elder of a tribe of white people on a small island five thousand miles away. Endearing, or silly? I really can't decide."
Om författaren själv, Nicholas Drayson, vet jag ingenting. Denne man saknar till och med en egen Wikipedia-sida. Men på Boktipset får jag veta att det finns en uppföljare till den här lilla godbit, som går under titeln A guide to the beasts of East Africa.

torsdag 9 juli 2015

På västfronten intet nytt

Erich Maria Remarque är ett svåranalyserat namn. Erich låter tyskt/österrikiskt/schweiziskt. Remarque låter typiskt franskt. Och varför heter han egentligen Maria? Eftersom jag uppenbarligen glömt vad min gymnasielärarinna i svenska en gång berättat för mig om snubben vänder jag mig till Wikipedia.

Erich Maria Remarque hette tydligen egentligen Erich Paul Remarque, och var en tysk författare som levde 1898-1970. En stor del av sina levnadsår tillbringades i exil då han inte var populär bland nazisterna. Remarque lyckades för övrigt med konststycket att gifta sig tre gånger, varav de två första med samma kvinna. På västfronten intet nytt är hans mest kända bok, därefter kommer Tid att älska dags att dö. Ytterligare 10 romaner ingår i hans bibliografi.

Okej, så boken då? Huvudpersonen Paul ligger i första världskrigets skyttegravar. Tillsammans med de män som blir hans vänner kämpar han för att få tiden att gå, för att överleva. Alla är överens om hur meningslöst kriget är, om att det borde finnas ett bättre sätt att lösa konflikter nationer emellan. Paul funderar mycket över hur hans generation kommer att påverkas av kriget, kommer man någonsin att kunna komma tillbaka och leva ett normalt liv? Samtidigt dör nya och gamla kollegor som flugor.

På västfronten intet nytt är en klassiker. Det finns väldigt många åsikter om klassiker, inte alla positiva. Först tror jag att det är därför jag blir överraskad av hur bra jag tycker boken är. Där jag förväntar mig tungt går det lätt. Där jag förväntar mig avskalat Hemingwayskt finns finfina känsloyttringar. Där jag förväntar mig krigets meningslöshet finns krigets meningslöshet, men uttryckt med fingertoppskänsla.

När jag närmar mig slutet av boken inser jag varför mina förväntningar på romanen var så låga (men även varför vissa namn verkar så bekanta): jag har läst ett utdrag ur boken tidigare. Närmare bestämt avsnittet då Paul, som nyss kommit tillbaka från en permission, på en rekognoseringstur tappar orienteringen och inte vet vilket håll som är hem, och vilket som leder till de fientliga franska dikena. Under en hel dag blir han liggande i en krater i ingenmansland, tillsammans med en döende fransk soldat. Förtvivlan, förvirring, ångest.

Jag tycker inte särskilt mycket om det avsnittet. Jag tycker inte att det speglar boken som helhet. För visst består På västfronten... av en detaljerad beskrivning av första världskrigets meningslösa våldsutövande. Men den innefattar också det varma kamratskap som uppstår mellan Paul och de som kommer honom närmst. Och den innehåller inte så lite tankar om varför, vad, hur, som är betydligt snyggare uttryckta än i det stycke jag var bekant med sedan tidigare.

lördag 4 juli 2015

Moranthology

Jag bestämmer mig redan på förhand för att den här boken, en samling av krönikor signerade den brittiska journalisten Caitlin Moran, inte är något för mig. Hon verkar ju så... gapig? Denna ståndpunkt grundar sig framförallt i en intervju med Moran som jag läst någon gång, där journalisten lätt förtvivlat konstaterade att hon var en inövad enmansshow och hopplös att komma inpå livet.


Boken består av jag vet inte hur många krönikor som Moran skrivit för The Times under de senaste kanske tio åren. Det handlar om hennes vardag, om kungabröllop och inte sällan om TV eller kändisar (vilket inte alls är konstigt med tanke på att hon haft tre kröniköruppdrag per vecka, varav ett fokuserat på TV och ett under vinjetten Celebrity watch). Detta innebär också att jag ibland har svårt att relatera till textens teman; det kan röra sig om politiker jag inte känner till, eller aktuella händelser som kanske inte nått utanför Storbritanniens gränser (eller i alla fall inte in under den sten där jag oftast gömmer mig).

Oftast är boken dock ganska rolig. Extra intressant är de långa porträtten av Lady Gaga och Keith Richards. Ibland tycker jag att den trivialiserar seriösa ämnen (alkohol och droger, framför allt). Ibland tycker jag att författarinnan är en smula pinsam (och då tänker jag inte på när hon gör bort sig inför diverse storkändisar, vilket jag har svårt att tänka mig att hon bekymrar sig så mycket över som hon låter påskina, utan mer på... hur jag reagerat om jag varit Morans barn och läst den här texten). Till slut, efter nästan 350 sidor, får den mig också att skratta högt.

"/.../ Perhaps it is just part of what seems to be a growing campaign to slowly name everything in Britain after an extremely normal man in his late thirties/early forties. With pollack now called 'Colin' and UK Gold 2 renamed 'Dave', I fully expect to be riding around in an Ian, drinking mugs of hot Malcolm and filling in my online Tim forms with my Mikes before breastfeeding my newborn with my Bobs before the year is out."

För att du ska kunna ta till dig den här boken kan det alltså vara bra att ha någon sorts grundkunskap om brittisk popkultur. Tänk kungafamiljen (fast det räcker att du vet vilka drottningen och Kate Middleton är) och BBC-produktionerna Dr Who, Sherlock och Downton Abbey till att börja med. Alternativt kan du använda den som en guide till föregående nämnda fenomen.

Boken finns även översatt till svenska, då med titeln Morantologi.

onsdag 1 juli 2015

Du föll och jag för dig

En trubbig kärleksrelation mellan en ordningsam tjej och en nästan helt motsatt kille, där förhållandet vacklar än hit, än dit. Så som det bör vara när blodet i ungdomen rusar - eller? Dessutom finns det problem som uppkommer i omgivningen. Fridas pappa har fått jobb i Umeå och nu ska familjen flytta. Och Jakob knarkar, men det vet inte Frida om, än.

Att läsa Lina Stoltz Du föll och jag för dig får mig att undra ett och annat. Dels om det är sådant här som ungdomar av idag läser och seriöst gillar. Och dels, om den förra frågan ger ett negativt svar, hur manuset kunde komma igenom utgivningen. Jag minns mina egna ungdomsdagar (som stundom känns som flera decennier sedan, men det är inte sant), där jag kunde flanera runt på biblioteket i timmar och välja böcker utan omsorg. Skulle jag, då mycket mer naiv än jag är idag, ha gillat och svalt den här med hull och hår? Idag är jag till exempel mycket mer medveten om könsroller och jag har möjligen några högre krav än mitt femtonåriga jag hade då, men jag kan inte tänka mig att just den här romanen skulle hamna högt på topplistan ändå.

Trots att jag befinner mig en bit ifrån den tänkta målgruppen, betyder det inte att jag inte är lämplig att komma med åsikter om romanens brister.

För det första: de typiska karaktärsdragen för tjejer respektive killar. Frida är perfekt och har knappt något liv utanför skolan. Hon kärar ner sig i en kille, Jakob, som hon inte vet någonting om. Hon vet inte att han tar droger, men när hon får reda på det ställs hon inför ett ultimatum - ska hon fortfarande vara ihop med Jakob, trots att hennes föräldrar hotar med att hon ska flytta med till Umeå om de två fortsätter ses. Jakob å andra sidan, är långt ifrån perfekt och är kär i Frida, men ljuger ändå för henne om de droger han tar. Från Jakobs sida är det istället Frida som är boven till dramat, eftersom hon ju inte kan bestämma över hans liv. Etc. Efter att ha läst några kapitel, skrev jag några arga ord på en lapp om hur typiskt det var att just tjejen skulle vara perfekt medan killen är den som är på glid.

För det andra: berättarperspektivet gör att jag ibland förirrar mig i handlingen. Berättaren är aldrig direkt ur varken Fridas eller Jakobs perspektiv, men går växelvis fram och tillbaka. Endera är det Frida som tänker något, endera är det Jakob som känner något. Förutom kapitel där man endast får följa en av karaktärerna, är det svårt att hänga med, främst när de båda två möts. Dessutom är det tydligt att författaren önskar ge huvudkaraktärerna egna röster, men just med det här greppet lyckas det inte nå riktigt ända fram. Jag vill också veta hur många av dagens ungdomar som använder sig av begreppet "få till det" med en annan och vad som egentligen menas - att bli ihop, att bara hångla eller att ha sex.

För det tredje: Stoltz försöker skriva in låten Nothing else matters av Metallica som en betydelsefull del i handlingen, men misslyckas även här. Jag har ingen personlig relation till låten och som en utomstående som endast läser texten, är "Couldn't be much more from the heart" och "Open mind for a different view" långt ifrån vad karaktärerna själva utstrålar och handlar efter.

För det fjärde: det må vara en petitess, men jag kan inte se hur titeln kan kopplas med handlingen. Vem föll och vem föll för denne? För mig är det ingen som faller, men båda faller för varandra. Titeln i sig är väldigt snygg, men den känns inte relaterad med handlingen.

Nå, dessa brister till trots, läste jag ändå ut romanen. En annan kan undra varför, men jag har faktiskt inget bra* svar. Du föll och jag för dig är en lättuggad roman som riktar sig till tonåringar. Den tar upp ämnen som droger och sex, men går liksom problematiserandet förbi. Det kan vara så författarna förhåller sig till uppfostringsrollen i denna moderna tid och det känns befriande att det är så, att ungdomar kan få läsa om droger och sex utan att känna att det finns en viss moral inskriven i det, men som jag önskar att den här romanen fick gå igenom korrekturstadiet igen! För jag skulle inte lägga den här boken i händerna på en annan och säga att "den här boken kommer att förändra ditt liv". Den är i ärlighetens namn endast frustrerande.

*Det riktiga svaret är att pappret som romanen är tryckt är skönt att känna på och bläddra i. Och självklart denna ständigt förhoppning om att den dåliga trenden ska vända, kanske efter nästa sida.