ur Ljus

Untitled

Maneter

Molnens vemod. Ett vintrigt ljus redan.
Och sommarens sista ilanddrivna solar 
som blåskimrande maneter på stranden.   
Jag tar dem slemmigt kalla i handen,  
står med en sladdrig sol under himlen - 
och säd glider ut mellan stelnade fingrar. 
Betraktar det homogent uppdelade anlaget, 
en gåtfull enhet av ögon och kön 
och lyssnande mot andra solsystem. 
Gråter du igen. Så åtskilda är vi. 
Längtar efter att åter vara identiska, 
vandra som solar och brännande kön 
över himlen innan allt blir till mörker.
Men molnens drift stannar redan av.
Maneterna blånar förfrusna och små. 
Sommaren flykt sluts inne. 
Jag står med en sladdrig sol under himlen: 
åh att bevara dess fruktbara värme en vinter.

Inger Christensen

mer poesi på Bookbirds
⇒ Bild av David Teter

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar