Web Analytics Bookbirds: december 2015

torsdag 31 december 2015

blåmesens 2015

Spontan känsla inför denna årslista: men va, är det nyår igen?!
2015 har rusat förbi i ett rasande tempo och jag, med blicken fäst vid horisonten, hänger knappt med.

Läsandet har behållit sin stackars perifera position i tillvaron. Antalet utlästa böcker säger kanske egentligen inte så mycket, men i år landar jag på 45. Blandad kompott: några klassiker (På västfronten intet nytt, Pride and prejudice, To kill a mockingbird, Främlingen), några gamla favoriter (Den mörka materian, Narnia) och några nya favoriter: Expeditionen, Cloud atlas, The children act.

8 ynka böcker lästes på engelska, det blev visst ingenting alls på franska i år. Under de sista skälvande dagarna smög det sig åtminstone in en Nobelpristagare; jag lovar att jag ska berätta mer om Svetlana Aleksijevitjs De sista vittnena snart (nej, alltså, nä, det är inte ett nyårslöfte). En annan reportagebok som aldrig nådde bloggen men var oväntat bra är förresten Persson/Schibbyes 438 dagar.


Annars då? En milstolpe passerades när Stjärtmes och jag tog oss ut på andra sidan evighetsprojektet IQ84, jag testade att försöka trigga min läsmotivation genom att läsa biblioteksböcker med kö på (det gick sådär). Såg inte värst mycket filmer men årets spellista blev i alla fall bra. När jag tänker efter är det mycket som varit bra i just kulturkonsumtionsväg under året. Till skillnad från i världen allmänt.

Nästa år kommer fler milstolpar att passera. Eventuellt fler cirklar att hetsläsa till. Och så ska jag läsa Allt jag inte minns. (Och somligt som jag lagt på minnet eller skrivit upp.) (Förlåt, jag kunde inte låta bli.)

tisdag 22 december 2015

The Martian

Handligen i Andy Weirs roman The Martian beskrivs enklast såhär: en sci fi- version av Robinson Kruse. Astronauten Mark Watney blir strandad på Mars efter att hans kollegor nödevakuerat planeten på grund av en storm, i tron att han är död. I likhet med Kruse är han fullständigt ensam utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Att han dessutom befinner sig på en planet där utomhustemperaturen ligger runt minus 70°C, atmosfären i stort sett är ett vakuum och det här med begränsade resurser är ett faktum gör inte direkt saken bättre.

Man hade kunnat tänka sig att Watney skulle ge upp, men då hade det som ni väl redan gissat inte blivit mycket till intrig. Istället tar han sig beväpnad med sina kunskaper inom mekanik och botanik samt sin obändiga optimism an uppdraget att överleva.

Det jag tycker bäst om i The Martian är just historien, äventyrsberättelsen. Hur Mark gång på gång stöter på svårigheter som tycks oövervinnerliga, och gång på gång använder fantasi och kreativitet för att lösa problemet i fråga. Ibland går det kanske lite osannolikt bra, men ofta följs en triumf av ett nytt nederlag att hantera. Sol efter sol (där en sol är den marsianska versionen av ett dygn) kämpar Mark vidare för att kanske inte bli den första människan som dör på Mars.

Utöver spänningen i själva händelseförloppet verkar Weir ha gjort grundlig research. Visserligen har det förstås inte företagits några bemannade expeditioner till Mars ännu, men utrustningen, NASA:s arbete och övrig omgivning återges på ett trovärdigt om än ibland lite väl utförligt sätt. Utöver det finns en trevlig komisk timing i boken, små glimtar av humor mitt i det kluriga och svåra.

Det som fattas är möjligen ett lite större djup. Det görs vissa försök att gå under ytan hos Watney och även hos hans astronautkollegor, men det hjälper inte. Det blir ändå mer av en thriller än något annat. Språket är även det en smula platt; möjligen korrekt, men inte direkt intressant. Därmed är detta heller ingen klar blåmesfavorit, även om det inte är någon dålig bok.

Låt oss nu ta ett ögonblick till att prata om det här med filmatisering. Boken The Martian kom ut 2011 och var tydligen en storsäljare, men jag och troligen många med mig hade aldrig vetat om att den fanns om det inte vore för den filmatisering med Matt Damon i huvudrollen som hade premiär tidigare i år. Jag såg filmen först och tyckte att den var över förväntan; lite svulstigt amerikansk ibland men i stort sett en bra film. Såhär i efterhand kan jag också säga att filmen är boken trogen ner på ganska fin detaljnivå, så jag skulle föreslå följande i det här fallet: välj. Antingen får du se filmen, eller också läsa boken. Och frågan är om ändå inte filmen drar längsta strået i just det här fallet.

Bonus: trailern (som innehåller betydligt fler spoilers än jag levererat i detta inlägg, och även är direkt missvisande stundtals, men som även visar några av de storslagna bilder som gör filmen mycket sevärd) hittar ni här.

The Martian finns översatt till svenska, då med titeln Ensam på Mars.

fredag 18 december 2015

favoriter från förr, II

Idag är på dagen sju år sedan vi gjorde vårt första inlägg här på Bookbirds. Sedan dess har vi skrivit mer än 550 inlägg om högt och lågt, men mest om böcker. Här är därför några av våra gamla favoriter som vi vill lyfta fram. Grattis Bookbirds och tack internet, för allt. Du är bäst.

Untitled

"Ännu en gång väver Jostein skickligt samman fakta, verklighet och fantasi. Maya har en grund i evolutionens tecken och det har skrivits om boken att det är en hyllning till universum." 
- Stjärtmes, mars 2009

"Tillsammans är man mindre ensam tar mig till Paris bakgator i en vindsvåning, som mer känns som en liten skrubb, där Camille bor. Hon är städerska och när hon är sjuk räddas hon av Philippe. Han bor på någon våning under i en alldeles för stor lägenhet tillsammans med hyresgästen Franck. Det är nästan som om Camille ramlar in i deras vardag och vänder den upp och ner, samtidigt som jag ramlar in i deras varje gång jag öppnar boken." 
- Stjärtmes, maj 2009

Untitled
"Kom igen, det tar bara någon timme. Säg hej till Dolly."
- blåmesen, januari 2009

"Allting som i den här samtiden skulle ses som underligt, påhittat rentav, är en självklarhet i Dagarnas skum. Att mössen i köket tycker om 'att dansa till det klingande ljudet av ljusstrålarna på kranarna' och att det går att göra drinkar genom att spela olika melodier på ett piano (så kallade pianococktails), är ingenting som ifrågasätts. Beskrivningarna är som stjärnfall." 
- Stjärtmes, april 2013

Läs också:
- Ut ur bubblan, in i världen (om att läsa utanför sin bekvämlighetszon) 

Bilder av Alice Axinder

lördag 12 december 2015

Lördagslänkar; bokhyllor, neonskyltar, Penguin Platform m.m.

När internet är som ett eget universum i sig, är man nödgad att sprida vidare sådant som är bra.  Under rubriken "Lördagslänkar" kommer jag med jämna mellanrum (haha) att göra just det. Här är mina senast sparade bokmärken.


+ Our (Bare) Shelves, Our Selves
Teddy Wayne skriver om hur fysiska böcker i ett hem kan påverka ett barns förhållande till läsning och jämför detta med att lyssna på musik digitalt:
"Consider the difference between listening to music digitally versus on a record player or CD. On the former, you’re more likely to download or stream only the singles you want to hear from an album. The latter requires enough of an investment — of acquiring it, but also of energy in playing it — that you stand a better chance of committing and listening to the entire album."

+ DIY Neon Sign
En obligatorisk länk från min favorithemsida Rookie Magazine. Här är en länk till hur man gör sin egna neonskylt.

+ Massolits smutsiga vidriga lögn om "Kvinnan på tåget"
Jag Älskar att Marcus Stenberg numera bloggar på Bokhora. Hans inlägg är ofta väl genomförda och underhållande. I detta inlägg skriver han om falsk marknadsföring, storytelling och vad som är en "debut".

+ Jag läser för att jag älskar att läsa - inte för att jag är ensam och tragisk
Linnea skriver om den vanligaste missuppfattningen andra har om introverta personer.

+ Penguin Platform
Det var åtta månader sedan som bokförlaget Penguin lanserade denna youtube-kanal som inriktar sig på ungdomsromaner, främst utgivna på det egna förlaget naturligtvis. Jag har bara hunnit kika på några videor, men har gillat det jag sett hittills.


torsdag 10 december 2015

Pssst!

Untitled
Under mörka vinterkvällar vill jag helst ligga under ett täcke och läsa tills jag somnar. En annan önskan är att det, när jag vaknar, ska vara en ljus vårdag i början av april, men det händer naturligtvis cirkus aldrig. Det finns dock saker i livet som gör att det känns lite ljusare, till exempel böcker som behandlar livets stora frågor på ett milt och tryggt sätt. Pssst!, skriven av Annette Herzog och illustrerad av Katrine Clante, är just en sådan bok. Jag hittade den först hos Prickiga Paula och vill nu tipsa hela världen om denna. Världen behöver den här.
Untitled
Untitled
Viola är tolv år och verkar tänka väldigt mycket. Med ena benet i barndomen och andra i ungdomen, har både hon och hennes liv förändrats mycket genom åren. Var var hon innan hon var hon och vem kommer hon att vara senare? Vad händer efter döden? Frågor som kan få en annan att vilja försvinna under jorden, men som inte alls är farliga i den här boken för Viola, Herzog och Clante håller dig i handen.
Untitled
2014 fick Pssst! Pingpriset för bästa Tecknad serie för barn- och ungdom och året innan fick Katrine Clante motta danska kulturministeriets illustratörpris för verket. Välförtjänt!

tisdag 1 december 2015

Tre utlästa.

3x
Gökens rop av Robert Galbraith (Deckare, Skönlitteratur)
Det är möjligen föga överraskande att den första deckaren jag läser på år och dar skulle vara mesarnas barndomsboksdrottning J. K. Rowling under täckmantel, men att jag ännu inte orkat läsa hennes första roman för vuxna, Den tomma stolen, är dock en annan femma. Gökens rop var ingenting livsomvälvande och berörde mig inte på en nivå som jag skulle kalla djupt, men det var ändå en läsning som jag fann trivsam och ville vara kvar i.

Vid bokens inledning har huvudpersonen, privatdetektiv Cormoran Strike, sett bättre dagar. En nyss avslutad relation har gjort att han numer sover på en tältsäng inne på sitt kontor och eftersom jobben han får betalar dåligt, samlas räkningarna på hög. Han har inte ens råd att ha en assistent. Så dör en supermodell i staden; polisen tror att hon begick självmord, men hennes styvbror tror annorlunda och anställer Strike, som var god vän med styvbroderns avlidne bror. Relationerna i denna berörda familjekonstellation, må vid denna inledning verka rörig och än rörigare blir det, när Strike ska reda ut huruvida Lula Landry hoppade självmant från sin balkong eller mördades. Lulas styvbror betalar mer än bra och Strike har råd till att anställa Robin Ellacott som underbetald assistent.

Persongalleriet är stort, karaktärerna är minst lika många som det finns fingrar på två händer, men de blir aldrig ihopblandade på ett jobbigt sätt. Tempot är långsamt, men på ett mysigt höstlondonaktigt vis. Berättarperspektivet växlar mellan Strike och Ellacott, men fokuserar mest på privatdetektiven ändå. Om jag kommer att läsa de nästföljande romanerna i serien? Ja, förmodligen.

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin (Skönlitteratur)
Först när en mor försvinner, uppmärksammar de andra i familjen hur mycket hon betydde för dem. Typexempel 1: en av hennes döttrar som likställt henne med köket, eftersom hon alltid höll till där, undrar vad mamman egentligen ville göra med sitt liv och om hon ens ville vara i köket. Typexempel 2: pappan upptäcker att han alltid har gått flera steg före henne, eftersom hon var långsammare, och om han inte hade gjort det, bara den här gången, skulle mamman inte vara försvunnen, eftersom de två befann sig på en tågstation när mamman försvann.

Det är mycket som jag som växte upp i västvärlden blir arg på när jag läser den här boken, som arrangerade äktenskap och att man som mor förväntas ge upp sitt egna liv för sin man och sina barn. Men mitt i det tragiska finns det också något bitterljuvt. När familjemedlemmarna inser att de har försummat den som hållit ihop dem, inser de också hur mycket hon har betytt för dem och hur lite de vet om henne.

Jag läste den här till en bokcirkel och när en av deltagarna skulle beskriva den sa hon att den var "hjärtskärande". I överlag tycker jag att romanen var bra. Jag tycker också att den varierade berättarstilen var ett spännande grepp och som tillförde en ny dimension i texten.

Sent i november av Tove Jansson (Skönlitteratur)
Jag läste även den här till en bokcirkel, den här gången med ett gäng Tove Jansson-fantaster och samtalsämnena berörde allt ifrån julkalender till serietidningar och bilderböcker. Det här var första gången jag läste Sent i november och en ska vara beredd på att den är ganska olik de andra kapitelböckerna i serien. I förra boken, Pappan och havet, har familjen begett sig till en ö och bosatt sig i fyren där. Sent i november är den avslutande boken och istället för familjen får vi istället följa ett gäng karaktärer, som av olika anledningar har sökt sig till huset i Mumindalen, för att där upptäcka att huset står tomt. Det enda de kan luta sig mot är varandras sällskap och det skapar en viss dissonans.

I deras försök att iscensätta stämningen när familjen är där, försöker Filifjonkan och Hemulen efterlikna Muminmamman respektive Muminpappan och det blir en aning komiskt, eftersom det inte bara handlar om att t ex ordna en stor fest utomhus eller försöka bygga ett hus i ett träd. Det sägs också att Sent i november handlar om Janssons egna avslut med muminvärlden, att Homsan Toft, som har allt svårare att framkalla muminfamiljens soliga värme framför sig, skulle vara Tove själv.

Sent i november har en sorglig underton. Ingenting är som det brukar vara. Det annalkas inga katastrofer, det är höst och kallt och familjen är inte där. Men ska man fokusera på det som verkligen händer mellan framsida och baksida, tycker jag att man kan se det som ett socialt experiment: vad händer när man samlar personer som inte har en direkt koppling till varandra och där den gemensamma nämnaren inte finns i rummet?