Web Analytics Bookbirds: mars 2016

onsdag 9 mars 2016

Vårsläppslängt 2016, del 2 av 3: mars

Här är böckerna som kom(mer) ut i mars som jag ser fram emot att läsa. Eftersom det kommer ut så många just i mars, har de fått ett eget inlägg. Det finns alldeles för många böcker och alldeles för lite tid, tänker jag varje gång jag knåpar ihop sådana här inlägg. Likaså varje gång jag kommer till biblioteket. Nåja.

Titlarna och utgivningsmånad är hämtade från Svensk bokhandels vårkatalog, eventuella fel kan förekomma. Baksidetexterna är hämtade från respektive förlags, alternativt författares, hemsida.


Hon är skilsmässobarnet som har dröjt sig kvar i ungdomen. Utan egentlig riktning. När hon får jobb som lärare på en internatskola på den danska landsbygden eskalerar ensamheten, alienationen. Hon kan såklart inte umgås med eleverna för mycket, trots att de bara är några år yngre än hon, och i lärarkåren känner hon sig varken hemmastadd eller ens särskilt välkommen. Avståndet till pojkvännen Kim ökar på flera sätt. Går det att hitta sig själv i sin ensamhet?
På skolan som inryms i ett slott berättas sagan om Celestine, en sextonårig flicka som sägs ha murats in i en vägg efter en olycklig kärlekshistoria. Hennes berättelse är både förhäxande och fantasieggande för vår huvudperson, snart är det hon som går runt i skolans korridorer om natten i vit särk.

Romanen Chéri utspelar sig i det tidiga 1900-talets Paris, en mytisk tid då konsten blomstrade och den fria kärleken bejakades. I bokens centrum står Léa, en förmögen, medelålders kvinna och hennes vackre, nyckfulle, 24 år yngre älskare Chéri. Med skärpa och sensualism, inkännande och skoningslöst, skildrar Colette det psykologiska spelet mellan de älskande på ett sätt som gör att berättelsen känns helt modern trots att den skrevs för snart ett sekel sedan. Chéri utkom 1920 och samma år skrev Colette även en scenversion av boken.

Bilderboken De fem skavankerna är en humoristisk uppgörelse med alla krav på att passa in och att alltid göra rätt.

Kanske är det enda sunda sättet att reagera på alla orimliga krav i en sjuk värld att vara besvärlig? Att skrika ut sin sorg på tunnelbaneperrongen, gå barfota mitt i vintern, sätta sig på en parkbänk och supa, fylla fickorna med magiska stenar eller komma försent till arbetsträningen för att man varit uppe hela natten och kollat på porrfilm och spelat gameboy?

I nitton hyllningsporträtt skildrar Klara Wiksten människor som på ett eller annat sätt går utanför samhällets regler och ramar, för att ge plats åt deras historier. Hjärnan darrar utspelar sig till stor del på olika institutioner för arbetslösa, platser hon själv har många års erfarenhet från.

Maja Lee Langvad är arg: arg på sin biologiska mor som följde grannkvinnans råd, arg på sin adoptivmor som trodde sig veta vad som var bäst för henne. Hon är arg på sina vänner för att de ser det som en mänsklig rättighet att skaffa barn, hon är arg på sig själv för att hon är arg på dem. Hon är arg på att hon har sett sig själv som vit. Hon är arg på att hon inte är vit, nu när hon ändå har sett sig själv som vit. Hon är arg över att få höra att hon ser ut som Yoko Ono. Hon är arg över att hon är arg.

Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

This is a story about a grandfather who is forgetful. He forgets himself, his grandchild and how many cookies he ate. It is also about searching for something you might not be able to find.

Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.

I Jordad ställs frågan hur vi ska försörja oss när kriserna fördjupas och det globala maskineriet börjar falla isär. David Jonstad söker sig bakåt i historien och finner svaret under våra fötter. Han ser en framtid där marken, snarare än marknaden, är vad som tryggar vår försörjning. Där tillgången till ett stycke jord och förmågan att bruka den blir mer värdefullt än tillgången på pengar. Det vill säga, så som det har varit för de allra flesta som levt utanför världshistoriens fossila parentes.

Elena Ferrantes storslagna romanepos i fyra delar om Lila och Elena tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiosex år och Lila försvunnit spårlöst. Lilas son Rino tror att hans mor gömmer sig hos Elena, som nu är bosatt i Norditalien och en etablerad akademiker, men Elena och Lila har inte haft kontakt med varandra på ett tag. I ett slags desperat försök att nå Lila, börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv, för att på så sätt rädda Lila undan glömskan och i hopp om att få möta henne igen.

I en by i Galizien år 1902 dör en liten flicka som spädbarn. Familjen är redan tyngd av tragedi: barnets morfar mördades i en antisemitisk pogrom, och nu får sorgen efter dottern fadern att överge modern, som inte ser någon annan utväg än prostitution. Men tänk om barnet hade överlevt? Hur hade hennes och föräldrarnas liv sett ut då?

Vad sägs om fikonträd på friland i Växjö? Vinrankor i Luleå? Övervintrande olivträd på Österlen? Trots röster från alla som vet – och plantskolans etiketter – som enstämmigt säger ”Du kan inte odla de växterna där!”, har Peter Englander ett annat budskap: Växterna hör dig inte och kan inte läsa informationen på sina etiketter.


Lisa är adopterad från Korea. Som de flesta undrar hon om sin bakgrund, särskilt när hon själv skaffar barn i vuxen ålder. Det är när hon upptäcker att hon har ett dokument som innehåller hennes biologiska föräldrars namn, och ett annat som säger att hon är föräldralös och utan bakgrund, som Lisa får en första antydan om att något inte stämmer med hennes egen adoption. Hon börjar gräva djupare i sin egen historia och finner att den är mycket mer komplicerad än den hon vuxit upp med. Sökandet tar henne tillbaks till Korea och barnhemmet. Bilden av adoption som en god handling som ger föräldrar till föräldralösa barn börjar långsamt att vittra sönder.

Maren jobbar som hotellportier och utfodrar byns katter som i sin tur tagit över släktens ödehus. Själv bor hon tillsammans med sin mor som fastnat i långvarig sysslolöshet framför tv:n. Tillsammans med bästa vännen Bodile när hon en längtan bort - Maren och hon planerar att tillsammans se världen, bara för att tvingas ställa in när Bodile ångrar sig. Kort därefter ska ett minnesmonument invigas, en åminnelse av 1600-talets sällsynt många häxprocesser på ön. Sonen till den berömda och excentriska skulptören till konstverket anländer och flyttar in på hotellet. På något besynnerligt vis har kanske denna åldrande man som ständigt levt i sin ryktbara mors skugga något att säga till Maren. Det handlar om att bryta upp eller inte. Om att styra sitt eget öde.

Vi är: Kvinnor, välutbildade, blattar, integrerade, flerspråkiga, multikulturella, de ständigt tacksamma. Vi är första generationens invandrarkvinnor, uppväxta och utbildade i Sverige. Men vi är alla olika, födda i olika länder, med skilda bakgrunder och religiösa åskådningar. Vi delar dock samma känsla – att inte naturligt höra till.
Uppskov, överraskning, maneter, oro, hjärta, chock, förgänglighet. Utifrån ett pärlband av desiderata eller begärliga ting undrar Aris Fioretos vad romanen kan vara i en tid som firar mångfald och gränsöverskridande, men där papperslösa människor fortfarande är oönskade. Hur fångas främmande erfarenheter i ord? Kan en text erbjuda asyl? Vad har avståndstagande med skrivandet att göra, vilken roll är smärtas? Och vad krävs för att Medusas hals ska bli litteraturens källa?

Med hjälp av ett hundratal sökord leder Fioretos läsaren in i sitt eget verk och samtidigt ut i en överväldigande värld, plågsam och begärlig och överrik på förluster. Så uppstår ett kalejdoskop av författarförhoppningar, ett kort lexikon om romanen i början av 2000-talet.

Mer släpplängt 2016:
Januari och februari

måndag 7 mars 2016

Det är något som inte stämmer

Premisserna till Martina Haags nya roman är kända: en författare skriver på en roman om sin skilsmässa med en tv-kändis. Det är svårt att inte dra paralleller till Haags egna liv, eftersom det är precis det hon har gått igenom och det är väl där som en del av lockelsen i att vilja läsa den ligger. I dagens delningsklimat är det här inget nytt. Haags roman har blivit oerhört läst och omtalad sedan den kom ut förra året. När vi på Bookbirds insåg att vi faktiskt båda två hakat på hypen (vem kan motstå en bok som över 500 personer står i kö till på biblioteket?!) tänkte vi att det kunde vara dags att ta bladet från näbben.

Handlingen
blåmesen: Utöver att få följa med i vardagen när det går upp för Petra/Martina att det är något som inte stämmer, att äktenskapet håller på att spricka, får vi följa med henne upp till en avlägsen fjällstuga där hon ska spendera två veckor som stugvärd. Personligen tycker jag att fjällinramningen känns betydligt mindre trovärdig och också en smula, tja, onödig. Som att Martina tycker att det tvunget måste hända något i boken. Men det är ju inte det som är det viktiga här, kan vi inte bara låta det vara en bok om att bli lämnad av någon på 2010-talet? Måste vi spä ut det med något oviktigt?

Stjärtmes: Jag kan hålla med om att fjällstuge-avsnittet kändes onödigt, men jag tyckte inte att det var ointressant. Att bara ha en handling som kretsar om att vara olycklig, vilja dö och försöka hålla sig samman, tror jag skulle kännas som en andra Egenmäktigt förfarande, alltså en roman som bara tragglar i samma spår. Men visst hade proportionerna för avgrundskänsla/fjällvärld kunnat vara annorlunda, där det olyckliga fick ta mer plats.

Ögonblicket
blåmesen: Ett avsnitt som jag minns att jag läst om på andra bokbloggar eller i tidningar är det där när Anders/Erik säger "jamen, du kan ju skriva en bok om det här sen, en sån där rolig ur underdog-perspektiv som du brukar skriva. Det är helt okej med mig". I det ögonblicket tyckte jag det var komplett omöjligt att inte se Erik Haag framför mig. Jag tolkar det dock inte som nedlåtande eller att han inte förstår vad hon går igenom, utan ser snarare någon sorts barnslig hjälplöshet eller möjligen försök att vara rolig mitt i allt det tragiska.

Stjärtmes: Fördelen med att veta vad en roman handlar om är att man vet vad som kommer att hända. Anders förnekelser i början om att det inte var något fel gjorde mig endast irriterad. Anders målas verkligen upp som den onda i separationen och än mer, när han vid ögonblicket verkar ha lämnat Petra för länge sedan för Klara Boman.

Helheten
blåmesen: Jag sträckläste boken, delvis för att den är kort och jag var ledig, men ändå. Och även om det inte var fantastisk litteratur så tyckte jag ändå att den hade en hudlöshet som fick den att kännas. Jag tyckte det var fint att Martina Haag lät sig själv skriva en ledsen bok, tills jag insåg att jag inte läst några av hennes tidigare verk och väl därför inte fick uttala mig om det. Plöjde raskt Underbar och älskad av alla samt I en annan del av Bromma och gillade ingen av dem. Så, tja. Fint att hon skrev en ledsen bok! Och synd att jag känner mig som en Se&Hör-läsare när jag läser den.

Stjärtmes: Även jag streckläste den mer eller mindre. Det var en bokstavligt talat lätt läsning, utan krusiduller och bara rakt på. Samtidigt saknade jag ett djup i den som jag har hittat i ännu kortare läsning som till exempel Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott. Kanske var det just fjällstuge-avsnitten som gjorde att det andra kändes... jag vet inte, liksom overklig? Samtidigt hade jag också den där skvallerblaska-känslan, som du hade, och som inte gick att skaka av. Det var på något vis för nära verkligheten och det var obehagligt.