Web Analytics Bookbirds: maj 2016

onsdag 25 maj 2016

Vårsläppslängt 2016, del 3 av 3: april och maj

Här kommer ä-n-t-l-i-g-e-n sista delen av böcker som jag längtar efter att läsa som kom den här våren! Urvalet har hämtats från Svensk bokhandels katalog för böcker som kommer ut mellan januari till maj och information om samt bild på respektive bok har jag tagit från förlagens eller författarens hemsida. Observera att fel kan finnas!

April


djupa kärlek ingen, Ann Jäderlund, Albert Bonniers förlag
Ann Jäderlunds d j u p a k ä r l e k i n g e n är en pågående poetisk undersökning som inleddes för mer än tjugo år sedan. Det är en öppen, rörlig, smärtsam och vacker betraktelse över utsatthet, inre kärlek, brist och ensamhet. Snarare än att försöka fixera materialet görs porösa nedslag i olika människosituationer. Här finns ett mörker som reser sig. Och ett ljus, ensamvitt som själen.
Willowdean, av sin mamma kallad Dumplin , har alltid trivts med hur hon ser ut. Ja, hon är tjock, men vad gör det? Hennes inställning till den perfekta bikinikroppen? En kropp iklädd bikini. På sitt nya jobb möter hon Bo, en trevlig och enormt snygg privatskolekille. Klart att hon attraheras av honom. Vad som däremot förvånar henne är att han verkar gilla henne tillbaka. Will, som aldrig tidigare besvärats av sina valkar, och som gärna chockerar sin omgivning genom att kalla sig själv tjock, börjar plötsligt känna sig osäker. Och det stör henne. Så hon bestämmer sig för att vinna tillbaka sitt självförtroende och samtidigt visa alla i Clover City att hon minsann duger precis som hon är.
De senaste århundrandena har vi kunnat avnjuta historiens största gratislunch. Det fossila bränslet har gett oss en frihet som människan tidigare bara kunnat drömma om. Men: Oljereserverna minskar utan möjlighet till påfyllning, samtidigt som vårt beroende av de sinande resurserna bara ökar. Att säga att det inte bådar gott är en underdrift. Det här är en bok om oljan och dess ändlighet. Den innehåller siffror, diagram och matematiska kurvor -- men försöker också att ge ett sammanhang. Därför börjar den med upplysningens filosofi och romantikens poesi för att via den franska konstscenen under sent 1800-tal nå fram till idag: En civilisation vars kärna är att förvandla allt större mängder oersättliga naturresurser till sopor.

Kurderna i Rojava, norra Syrien, blev från 2015 västvärldens viktigaste allierade i kampen mot Islamiska staten, IS. Det började när IS attackerade staden Kobane, vars YPG-gerilla och kända kvinnliga soldater mot alla odds lyckades besegra angriparna. Samtidigt hade en kurdisk vänsterrörelse inlett en revolution i samma stad, som västvärlden sedan oväntat hjälpte att expandera. I Kobane ges en unik skildring inifrån deras nya samhälle att uppstå i norra Syrien, om samhällsförändringarna och maktspelen från omvärlden. Och vad är det för fiende som kurderna mött på slagfältet i norra Syrien? Vad för slags egen stat och kalifat har IS byggt upp? Vad lämnar de efter sig när de tryckts undan från sina områden?
Varför kommer esperanto aldrig att slå, varför är finska Europas enklaste språk och hur kommer det sig att man så lätt glömmer polska efternamn? Gaston Dorren tar oss med på en resa genom 60 europeiska språk och dialekter, han delar med sig av lustiga berättelser ur historien och utforskar språkens likheter och olikheter.
Det har gått ett år sedan Diane förlorade sin man och deras femåriga dotter i en bilolycka. Sedan dess lämnar hon knappt Parislägenheten där de bodde tillsammans. Bokkaféet som hon drivit – Lyckliga människor läser och dricker kaffe – står och förfaller. Men hennes vän Félix försöker envist locka ut henne i verkligheten igen, och för att få vara ifred och fly undan minnena bestämmer hon sig för att resa bort på obestämd tid. Hon hyr ett hus på den irländska landsbygden, dit hennes man alltid velat åka. Där gör hennes rara hyresvärdar allt för att hon ska trivas, vilket inte kan sägas om deras brorson, som blir hennes granne. Någon odrägligare typ har Diane aldrig träffat, men efterhand börjar hon inse vad som döljer sig under den hårda ytan.



Det var ju hon och Martin sen evigheter tillbaka. Och de skulle ha barn tillsammans nån gång. De hade ju bestämt det. Fast när Stina blev osäker och ville pausa träffade han en annan och fick barn nästan med en gång. På sitt arbete som administratör för svenskundervisning för invandrare träffar Stina Adam från Bangladesh. Han är varm och spännande, kanske kan han bli den far hon söker till sitt barn. I en brevkonversation som startar på 1920-talet får vi följa en annan Stinas äventyrliga liv. Man kan liksom inte ångra sig är en roman om att vara kvinna och mor i olika tidsåldrar, så olika och ändå så lika.
Kort efter att en barnfamilj flyttar in i ett hyreshus på Tegnérgatan sker ett mord i samma byggnad. Det är ett av de märkligaste morden i Stockholms historia. En kvinna försvinner från sitt hem och hittas två veckor senare av sin man i hallen i deras gemensamma bostad. Alla är förbryllade. Var har kroppen varit gömd? Och hur har gärningsmannen kommit in och ut ur lägenheten? Samtidigt sker allt underligare saker. En hund hittas död på gatan, mat försvinner ur kylskåpen och en outhärdlig stank sprids i huset. Och när den lilla flickan i den nyinflyttade familjen leker Anden i glaset knackar det plötsligt i väggarna.
Det är här historien börjar, med att Patience ligger död på golvet. Hon var plågad av minnen och gick i terapi. De hade dålig ekonomi, men hon och Jack var unga, nygifta och väntade sitt första barn. Förstörd av sorg ägnar Jack de kommande åren åt att söka efter den som mördade Patience och deras ofödda barn. När han oväntat kommer i kontakt med en kufisk man som påstår sig ha uppfunnit en tidsmaskin väcks ett nytt hopp: att resa tillbaka i tiden för att hindra mordet från att äga rum. Utrustad med en tidsmaskin han knappt kan använda och 2029 års version av en smartphone reser Jack tillbaka till Patiences ungdom för att skriva om historien, men fastnar i den härva av lögner hon skapat för att skydda sitt förflutna, sitt förnuft och inte minst Jack själv.

 
Raymie Clarke har en plan. Om hon vinner Little Miss Central Florida Tire-tävlingen så kommer hon med i tidningen och då kan hennes pappa se henne och glömma tandhygienisten och kanske komma hem igen. Kanske. För att vinna måste hon, förutom att lära sig drilla, tävla mot Louisiana Elephante som kommer från en showfamilj och Beverly Tapinski som gör allt för att sabotera tävlingen.
I hjärtat av New York City lever en grupp konstnärliga vänner. I centrum står Barb och Lily, två kvinnor på motsatta sidor av skönhetens spektrum, men med samma problem: rädslan att bli bedömda för sitt yttre. Den sagolikt vackra och begåvade kostymdesignern Barb befinner sig fjättrad bakom en mask hon själv har valt. De blickar som möter henne på gatan visar ignorans eller förakt. Precis som hon vill ha det. Det är inte många som vet hur hon egentligen ser ut, och de konsekvenser hennes utseende har medfört.
Barbs motpol och bästa vän heter Lily. Lily har en unik musikalisk förmåga men hennes vackra inre natur överskuggas av hennes, i allmänhetens ögon, oattraktiva yttre. Hon skulle rentav kunna kallas ful. 
I Tidsklyftan, Jeanette Wintersons omarbetning av En vintersaga, framträder Shakespeares eviga teman hämnd, svartsjuka och förlåtelse, mot bakgrund av finanskrisens London och amerikanska New Bohemia. Leo är övertygad om att hans gravida fru Mimi bedrar honom med hans barndomsvän Xeno. En gång i tiden delade han och Xeno allt, men händelser i deras förflutna förmörkar deras relation, och Leo kan inte tro annat än att barnet Mimi bär på är Xenos. Hans vanvettiga svartsjuka kommer att leda till att han mister allt. Leo vill inte veta av Mimis dotter och hon blir Perdita, den lilla förlorade. Över haven förs hon till en främmande kust och växer upp i den amerikanska södern, under Sheps skyddande hand, ovetande om sitt ursprung. Ända till Xenos son 16 år senare får upp ögonen för den hjärtskärande vackra flickan – men kan det som en gång förlorats återbördas, och kan förlåtelse överbrygga tidens djupa klyfta?
 

Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzad träffades på en översättarworkshop 2012. Mötet utmynnade i att de tolkade varandras diktsamlingar Skruvstädsblomman och Vitsvit till svenska respektive rumänska, utan att behärska språken ifråga. Trado är en fortsättning på deras samarbete. Här är originalet en konsekvens av översättningen, i en dikt om arv, förräderi och kärlek, där två röster blandar sig och byter plats. Trado består av tre sviter, som tillsammans utgör ett verk.

Maj

Amanda Hardys uppväxt har varit allt annat än enkel. Hon har mobbats och misshandlats av sina klasskamrater, och hon har hatat sig själv och kroppen hon fötts i. Varför? För att Amanda brukade vara Andrew. Efter att ha genomgått en könskorrigering flyttar Amanda till sin pappa som bor i en liten stad i den amerikanska Södern. Här vet ingen vem hon är – eller vem hon var – och hon kan börja om på nytt. När Amanda faller för Grant, den snälla killen som redan första skoldagen blir hennes vän, uppstår snart en djup och uppriktig kärleksrelation. Och ju närmare Amanda och Grant kommer varandra, desto mer vill hon dela sin bakgrund med honom. Men kommer han fortfarande att se henne som den hon är? Vad betyder kön och identitet egentligen?
Daria flyttar till Sverige och behöver starta om sitt liv, hon börjar med att söka arbete och får svartanställning som servitris på en av Malmös krogar, snart upptäcker hon att inget fungerar som det borde. Det är där allt börjar. Tillsammans med en journalist och fackförbundet börjar hon en hemlig utredning av anställningsformerna på hennes arbetsplats och snart ska mycket i hennes liv förändras. Wage slaves är en berättelse om facklig kamp när du är en av de som står utanför samhället. Men också om resan in i en ny värld. Daria försöker skaffa nytt liv och vänner. Festar, jobbar, lär sig språket och startar ett band.

Tidigare släpplängt den här våren:
Del 1: Januari och februari
Del 2: Mars 

onsdag 18 maj 2016

I am the messenger

Efter att ha blivit utsedd till hjälte i de lokala nyheterna, där nittonåringen Ed Kennedy avväpnar en bankrånare som försöker fly, får samme Ed ett ruter ess i brevlådan. På kortet står det tre adresser. Vem är det som har skickat det och vad vill denna anonyma avsändare? Snabbt lyckas Kennedy klura ut att det bor personer på dessa adresser som behöver hjälp på ett eller annat sätt, men vad? Och hur?

Tillåt mig presentera Ed Kennedy: nitton år, men ljög om sin ålder för att kunna bli taxichaufför och bor med sin illaluktande hund som han tog över från sin avlidne far. Lite då och då spelar han kortspel med sina tre vänner, varav en av dem är han olyckligt kär i.

Ed Kennedy vet inte vad han vill göra av sitt liv. Hans syskon har flyttat ifrån hemstaden för att studera och/eller skaffa barn, medan han är kvar med ett hårt och dåligt betalt jobb. Han är bokstavligt talat helt betydelselös (på engelska: "a nobody") och behöver en käftsmäll för att komma igång, vilket han också får, mer eller mindre.

I am the messenger (i originalversion: The Messenger, på svenska: Jokern) är skriven utifrån en nittonåring-som-förlorat-glädjen-till-livets perspektiv, vilket märks i de bittra, korthuggna meningarna. Den är inte direkt som Zusaks andra bok som jag läst, Boktjuven, som jag minns den. Jag trodde att I am the messenger skulle vara lite som Sofies värld, och det är den kanske också. Om än något råare och mindre filosofisk. Men I am the messenger har en twist som fick mig att tappa hakan, eftersom jag trodde att endast Per Nilsson var kapabel till något liknande, och har framförallt ett viktigt budskap. Det är inte detta, men det är inte så långt ifrån: ibland är allt som behövs en hjälpande hand och medmänsklighet.

I överlag tyckte jag att det var en trevlig läsning, trots att jag hade lite svårt för Ed Kennedys bittra personlighet, men det gick an ändå.

Mer av Markus Zusak på Bookbirds:
Boktjuven (skrivet av blåmesen)
Boktjuven (skrivet av Stjärtmes)

onsdag 11 maj 2016

Jag lever, tror jag

Jag har inte belägg för att säga att det är en trend, men de två senaste nyligen utgivna ungdomsromaner jag har läst den senaste tiden har behandlat ämnet "sorgen efter en bästa väns död". Först var det Lisa Bjärbos Djupa Ro (2015), som blåmesen skrivit om {här} och i april läste jag Christine Lundgrens debut Jag lever, tror jag (2016), en av de efterlängtade släppen från den här våren. Men det är nog den enda gemensamma nämnaren mellan de båda.

Jag lever, tror jag handlar om Kim och dagarna efter det hemska. Varje dag får läsaren veta en liten bit av vad som händer i hennes huvud och vad hon gör för att hantera förlusten. Det är sista terminen innan studenten och Kim vet inte vad hon ska göra sen. Hon och Moa hade tänkt åka till London och bli au pairer men nu när Moa aldrig mer kommer att få uppleva en höst, är de planerna inte längre möjliga. Någon gång efter begravningen sticker Kim ut mitt i natten för att hälsa på graven. På kyrkogården träffar hon på Stig, en gammal änkling som brukar sitta vid sin hustrus grav. Stig säger alla de rätta sakerna och blir en ny vän, trots deras åldersskillnad. Det var inte bara Kim och Moa i bästisgruppen, utan även förnuftiga Amanda. Efter Moas död glider de isär, blir ovänner, slutar prata.

I Lundgrens Jag lever, tror jag hänger frågan om huruvida Moa medvetet körde in i ett träd eller inte tung över Kims huvud. Det verkar som att hennes handling är gjord impulsivt och ses därför som en olycka, men å andra sidan kan man aldrig vara helt säker. Huvudpersonen Kim blir nästan besatt av att hitta Moas dagbok, som inte verkar finnas någonstans, för visst borde svaret finnas i den? Studenten kommer och går. Efter en incident blir Kim "landsförvisad" till sin pappa som hon knappt har träffat sedan hennes föräldrar skiljde sig. Där ska "idiot-Johan" från klassen vara hela sommaren och han blir svår att undvika. Men allt eftersom visar sig Johan vara en helt annan person än den han var i skolan och dessutom helt okej.

Romanens upplägg, sättet Moa dog på och den betydelse Moa hade för sin omgivning, leder mina tankar per automatik till John Greens Var är Alaska?/Efter Alaska, men jag tänker inte jämföra dem med varandra. Språket i Jag lever, tror jag flyter inte riktigt för mig. Både Kim och hennes kamrater blandar svenskan med engelska, vilket är väldigt vanligt nuförtiden inte minst bland ungdomar och det är väl på den här punkten det märks att jag inte längre tillhör den tilltänkta målgruppen. Jag är inte heller riktigt nöjd med slutet. Min första tanke var att berättelsen inte kunde sluta här, väl? Det finns ju fler dagar, Kims liv fortsätter ju. Det är som att romanen börjar och slutar på samma sätt - plötsligt. Som det kan vara med livet. Jag tycker ändå att det är en stark debut, även om läsaren kunde lista ut ett och annat långt innan Kim gjorde vilket gjorde hennes sökande efter svar lite ointressant, men jag ska inte säga att jag inte sträckläste stora delar av romanen, så någonting måste det finnas som gör att jag vill läsa vidare. Hur som helst ser jag fram emot att läsa mer av Lundgren i framtiden.