Web Analytics Bookbirds: 2017

lördag 14 oktober 2017

Läsläget just nu

Hösten hittills: regnet som normalläge. Huvudet tungt lutad mot tågfönstret. Utanför rullar landskapet förbi och jag glömmer bort om det är gryning eller skymning för att det alltid är dunkelt, mörknande. Alltid på väg någonstans. Igår var första gången jag såg solen på drygt en vecka. Jag läser alltmer sällan längre stunder. Oftast fragmentariskt på tåget, strax innan jag somnar. Vissa tar jag mig igenom minns jag knappt vad de handlar om, andra lägger jag ner efter bara några sidor. Men jag har börjat låna hem tidskrifter, som FLM, Provins och Karavan till exempel, där reportagen och recensionerna får ta plats, och försöker hålla mig ifrån min mobiltelefon, för att und
vika att hamna i slukhålet som kallas Internet. Det går sådär.


Läser just nu

Just nu läser jag Otopia av Per Nilsson. Vet inte riktigt vad jag tycker om längre, för alla upphaussade texter har bara lämnat mig otillfredsställd, så jag försöker luta mig mot gamla favoriter och Per Nilsson är en av dem. Just Otopia har jag inte läst förut. Det är någon slags dystopihistoria som utspelar sig i den nya tiden, efter katastrofen.


Läste just ut


Hej syster av Navid Modiri
Jag har läst Navid Modiri sedan han bloggade på Skrik om du brinner. Hans sätt att skriva är därför omistligt bekant för mig. Jag skulle inte säga cinematiskt, men närapå. Navid Modiris användning av metaforer är sagolikt, så är det bara. Hej syster började som ett brev, till en kvinna som han mötte som hastigast på centralstationen i Malmö. Hon hade kommit över havet, över land med sin son. Brevet publicerade Modiri på sin facebooksida och fick stor spridning. Hej syster fortsätter där brevet slutade. Modiri skriver om sina egna minnen från när han själv kom till Sverige med sin familj som tvååring och upplevelser från hur det var att växa upp i ett mellanförskap, mellan två kulturer - sina föräldrars och det nya landet. Och även om allt inte är bra i det nya landet, där vissa människor vill att han ska "åka hem" och där hans skägg får honom att misstas för att vara kriminell, är han ändå tacksam över att hans dotter får växa upp här.

Som en som har växt upp med föräldrar från ett annat land, är det mycket som jag känner igen mig i Navid Modiris text. Det är alltid något speciellt när en annan sätter ord på något som man trodde var ensam om. Att vara översättare åt ens föräldrar, fastän man egentligen är för liten för att hantera sådana frågor. Att inte passa in någonstans. Så jag läser Hej syster fort för det går inte att lägga ifrån sig. Texten är lättillgänglig, samtidigt som den är viktig i en tid där människor från andra länder strömmar in och möts av motstånd.

På Bokmässan i år deltog Navid Modiri i ett seminarium där han samtalade Halfdan Pisket och Dilsa Demirbag-Sten om ämnena som återfinns i Hej syster. Bloggen Enligt O var där och skrev en text om detta.

Vegetarianen av Han Kang
Vi har en bokcirkel på jobbet där vi ses och diskuterar en bok i månaden, sedan ett år tillbaka, och jag har lyckats med att bara skriva om en av dem, Ta hand om min mor. Vegetarianen är nästa bok till rakning och jag är ovanligt tidig med att läsa klart. En kvinna beslutar sig en dag för att sluta äta kött och det blir ett stort ramaskri i hela familjen, när hennes man meddelar dem detta som också har svårt för detta beslut. I tre delar får vi följa kvinnans förvandling i tre stadier, från tre olika perspektiv: hennes mans, hennes svågers och hennes systers, som alla proklamerar rätten till att bestämma över kvinnans liv. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den, behöver antagligen bearbeta den lite till, men jag tycker att den har en intressant utgångspunkt och trots att den är väl skriven så är det en röst i den som jag saknar. Jag kanske återkommer till denna efter bokcirkeln.

Ska läsa sen

Snart får vi veta vilka som är nominerade till Augustpriset! Det är Sveriges mest intressanta litteraturpris enligt mig just nu. Kanske blir nästa bok någon av de nominerade som jag inte har läst en. Kanske blir det Viskningarnas bok eller Jordens fördömda som jag har haft på mitt bibliotekskort en lång tid. Kanske blir det något helt annat. Jag är också ganska sugen på att läsa Sorgen bär fjäderdräkt och någon äldre bok från magasinet.

tisdag 10 oktober 2017

Here I am

Låt oss fortsätta på temat: böcker blåmesen läste för ett tag sen och nu plötsligt fått för sig att blogga om.

Möt familjen Bloch: pappa Jacob, mamma Julia, sönerna Sam, Max och Benjy, hunden Argus. Jacobs föräldrar Irv och Deborah, Irvs pappa Isaac. Och så kusinerna från Israel.

Jacob och Julia har varit gifta i 16 år. Isaac har blivit skruttig och ska till hemmet. Sam har fyllt tretton och ska ta sin bar mitzvah. Och det är fler förändringar på gång; varför har Jacob en extra telefon, och vad kommer att hända om Julia hittar den?

Precis när familjekaoset hemma hos Blochs späs på med ett besök från halva kusinfamiljen från Israel (som råkar vara stenrik, så långt från jante man kan komma, och liksom förebrår Blochs för att de hamnade i Amerika och för att de är bristfälliga i sin religionsutövning) inträffar en större jordbävning i mellanöstern. Med Israel försvagat rubbas maktbalansen och plötsligt är det kaos även i världspolitiken.

Det finns anledningar att tycka om Here I am. Den är välskriven, dialogen är rapp men känns trovärdig. Språket (även om det ibland går mig över huvudet - har ju inte läst på engelska på länge) är utomordentligt. Skildringen av det påhittade uppblossandet av mellanösternkonflikten känns obehagligt realistiskt. Det finns också saker jag tycker mindre om. Jag upplever boken som deppig; allt går ständigt utför och att det inte finns några lyckliga slut. Slutet är alltför utförligt, författaren knyter ihop allt för många trådar för min smak (och då tycker jag verkligen inte om öppna slut). Bara för att Jacob (som arbetar med att skriva manus till en TV-serie) tvångsmässigt skriver ut allting behöver ju inte Jonathan Safran Foer göra detsamma.

Den största besvikelsen ligger dock i att Here I Am inte är någon ny Extremely loud and incredibly close.

torsdag 5 oktober 2017

Återstoden av dagen

När årets pristagare tillkännages och man inser att a) det är någon man faktiskt läst något av och b) det ligger ett utkast om en roman av pristagaren och väntar på att publiceras, då antar jag att det bara är att samla ihop sig och trycka på knappen.

Brasklapp: om jag minns rätt (lovar att kolla läsdagboken snarast) läste jag boken förra sommaren, och skrev sedan ned några enkla stödord.

Återstoden av dagen handlar om Mr Stevens, som är butler. Han arbetar inte som butler, han är det, ända ut i fingerspetsarna. För honom är det en fråga om värdighet: att aldrig lägga av sig sin yrkesroll, undantaget då man befinner sig i fullständig ensamhet. Inte ens då hans far, som också var butler, ligger på sin dödsbädd i sitt sovrum en trappa upp avviker Mr Stevens från sin tjänst på Darlington Hall. 

Problemet är bara att butlerns era går mot sitt slut. Lord Darlington har gått bort och godset sålts till en amerikansk here vid namn Mr Farraday. Mr Stevens har på något sätt hängt med i köpet, men är också den sista kvarvarande i tjänstestaben. Han anstränger sig för att anpassa sig till sin nya arbetsgivare, att på rätt sätt hantera de små skämt och lustigheter som Farraday kommer med titt som tätt, trots att detta med humor faller sig inte naturligt för honom.

Under Darlington Halls storhetstid arbetade vid godset även en husmor modell yngre vid namn Miss Kenton. Hon gjorde under denna period upprepade försök att, i all vänlighet, närma sig Mr Stevens. Kanske för att bättre förstå sig på denna kuf, eller helt enkelt för att han någon att prata med över en mugg varm choklad efter en hård arbetsdag. Eftersom Mr Stevens vägrar att lägga av sig sin yrkesroll och tycker att det är olämpligt att ens gå in på Miss Kentons rum visar det sig allt annat än enkelt att ha någon annan relation än den strikt yrkesmässiga till honom.

Någon form av intryck har dock Miss Kenton gjort på sin kollega. När romanen inleds har Mr Stevens, som nu är en gammal man, bett om semester (kanske sin första någonsin?) och sitter i en Ford han lånat av sin arbetsgivare. Han är på väg för att hälsa på just Miss Kenton. På vägen får vi följa med på diverse funderingar både framåt och bakåt i tiden. Inte ens inför läsaren släpper dock Mr Stevens på sin butlerfasad. Kanske börjar han dock inse att ambitionen att visa värdighet utåt på samma gång blir en ogenomtränglig rustning, som inte släpper ut någonting.

Om jag ska vara helt ärlig bler jag inte så berörd av Återstoden av dagen som jag kanske hade hoppats. Jag läste kanske lite slarvigt, och eftersom Ishiguros/Mr Stevens är så tillbakadragen är det upp till läsaren att hitta känslorna, att lirka och leta och försöka förstå vad som egentligen pågår där inne under skalet. Med det sagt minns jag ändå ovanstående efter drygt ett år, vilket väl är mer än nog för att kunna säga att historien fastnat. För er som önskar er en mer djuplodande analys kan jag varmt rekommendera Lundströms bokradios bokcirkel om Återstoden om dagen, som sändes någon gång förra våren.

Återstoden av dagen kom ut 1989, och Ishiguro har släppt fyra romaner sedan dess (om Wikipedia talar sanning). När hypen dött ner och bibliotekskön krympt tillräckligt ska jag nog kolla in dem. Tills vidare nöjer jag mig med att listan över Nobelpristagare jag inte ännu läst ligger kvar på samma längd som förra året.

Om det är någon där ute i bokskogen (trots att vi uppdaterat så dåligt på sistone - förlåt oss, fågelvänner, för vi vet inte vad vi gör) som har läst, eller som inte läst, och har en åsikt, eller kanske bara en fundering: ses i kommentarsfältet!

måndag 2 oktober 2017

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s.376-575

Innan jag vet av det är hösten här. Utanför mitt tågfönster har årstiden satt Hälsinglands skogar i brand. Den 23 augusti hade Blåmesen och jag vår sista diskussion om Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Då var det fortfarande ljust när klockan var åtta. Åh, Maj. Jag saknar henne.

Nästa romanserie vi ska diskutera är Karl Ove Knausgårds årstidsböcker som börjar med Om hösten, lämpligt nog.

Innan dess: utdrag från sista diskussionen.
En spoilervarning torde vara självskriven vid det här laget.



blåmesen: MAJ OH MAJ DO YOU WANNA SAY GOODBYE
Stjärtmes: Ok jag läste ut Maj #3 igår!
blåmesen: Mitt i matplaneringen tog det slut. Typiskt Maj
Stjärtmes: För mig tog det otroligt lång tid att läsa de sista hundra sidorna av någon konstig anledning.
blåmesen: För mig gick det jättefort! Hände ändå ganska mycket
Stjärtmes: Ja, Maj slutade aldrig vara Maj
blåmesen: Däremot slutade hemmafruande att vara hippt och Tomas att jobba, så Maj började plikttroget jobba för att bidra till hushållskassan

Stjärtmes: Det var intressant att se generationsskillnaden mellan Maj och Anita, när de var hemma hos Anita
blåmesen: När Maj propsade på fönsterputs och Anita ba: jag går och vilar nu
Stjärtmes: Precis!! Också hos Jane och Lasse, ska de verkligen lämna disken till imorgon?
blåmesen: Tittar på det extremt smutsiga fönstret en halvmeter framför mig. Och ändå är jag någonstans Team Maj i den här frågan

Stjärtmes: Familjesituationerna förresten. man vill ju veta varför det blev som det blev i framtidsvscenerna?! När det hintades om att Maj aldrig träffade Lasse något mer och han hade skiljt sig
blåmesen: Det måste jag helt ha missat! Var det nu i senaste avsnittet?
Stjärtmes: Nej, det var längesen. kanske i samband med valet? Också en framtidsscen, minns du? Jag hade inte märkt det själv utan tyckt att det bara var konstigt, som en dröm
blåmesen: Ja, det var i bok två som det hintades lite om hemtjänst och lådvin och att Anita skulle rösta åt Maj och Tomas verkade vara död. Men så mycket mer än så minns jag inte att man fick veta
Stjärtmes: Det var kanske på något annat ställe. Jag minns att någon, Maj?, undrade hur det var med Lasse nuförtiden osv. och att det bara var Anita som hjälpte henne. Jag tolkade det som att Lasse hade blivit ovän med maj eller något.
blåmesen: Ja, det låter inte orimligt, minns det också som att det var Anita som fick dra lasset, men jag tolkade det mer som at Lasse kanske bodde på annan ort och inte orkade med sin gamla morsa
Stjärtmes: Hur som. man får ju inte veta hur det gick till ändå
blåmesen: Tyvärr

blåmesen: Jag tyckte det var väldigt intressant att läsa om Majs tankar om sina barns partners slash sina barns relationer
Stjärtmes: Ja!
blåmesen: Eller visst blev hon lite upprörd när Lasse och Solbritt gjorde slut och hon misstänkte att det var Lasse som varit otrogen
Stjärtmes: Ja.. tyckte hon synd om Solbritt?
blåmesen: Jag tror det. Att hon liksom tar kvinnans parti

blåmesen: Hur hon kanske inte riktigt kunde förstå att man liksom kunde... göra slut?
Stjärtmes: och inte gifta sig innan man flyttade ihop
blåmesen: Men det tyckte ju inte Tomas heller. När Lasse bad honom vara borgenär och han bara "ja, både jag och mamma hade ju helst sett att ni gifter er först". Lite underligt också det där med att Jane hade en son sedan tidigare, som bodde hos hennes föräldrar, och som de liksom inte hämtade hem när de fick eget barn?
Stjärtmes: Ja. Jane var lite konstig som lämnade sonen utanför
blåmesen: Men det var väl inte så vanligt med "bonusfamiljer" då
blåmesen: Det kanske var Lasse som inte ville ha dit hennes son
Stjärtmes: Ja iofs

blåmesen: Jag tyckte Maj var himla fin med barnbarnen i alla fall! Tog sig en mormors/farmors privilegier och fanns där för Anita för en gångs skull! "Nej jag kan inte passa Therese hela tiden, jag måste kunna åka till Anita också"
Stjärtmes: Ja, verkligen! och hon som hade så svårt för sina egna när de var små. hon hade verkligen växt
blåmesen: Ja! Fast på något sätt var det mindre ansträngt, mindre kämpigt, mindre "gör jag fel nu? Tycker mitt barn inte om mig mer?"
Stjärtmes: nu var det som att hon hade sina instinkter och ba följde med
blåmesen: Jag tyckte över huvud taget att Maj blev lite lättare att ha att göra med när hon blev äldre
Stjärtmes: hon ville ju lägga i, när lisen inte ville ta bröstet och anita bara fräste
blåmesen: Det förstås
Stjärtmes: Fast Anita fräste ju mot henne hela tiden
blåmesen: Mm. Och Maj var ju inte heller så himla glad med sina småbarn som sagt

Stjärtmes: Jag tror det började när maj började kolla efter jobbmöjligheter, för att ta hand om tomas? och sen upptäckte hur skönt det var att ha en egen kassa
blåmesen: Nja, jag tyckte nog det började tidigare än så
Stjärtmes: När Tomas blev arbetslös?
blåmesen: Ja, kanske då. Men jag tror att det kan bero på att hon kommit så långt ifrån oss i ålder att jag liksom inte behöver bli lika personligt berörd när hon gör konstiga saker. Men hon förblev ändå Maj ända in i slutet

Stjärtmes: När hon sökte jobb som flourtant :(
blåmesen: HJÄRTAT BLÖDDE. Och det där om att det är så svårt att sälja in sig själv istället för att liksom vädja "kan jag inte få jobbet jag behöver jobbet jag måste ha jobbet"... det gäller ju fortfarande
Stjärtmes: Mm! Och att hennes jobb som hemmafru i 30 år inte gällde?
blåmesen: men som sagt: Maj ända in i slutet. När hon och Tomas får hälsa på Anita på sjukhuset och det Maj vill säga är "jag har varit så orolig för dig!" men det hon säger är "jag har tagit hand om dina blodiga sängkläder"
Stjärtmes: Ja.. lilla hjärtat : (
blåmesen: weeell. Jag skulle ju inte heller tycka att man hade ett jobb om man gick hemma och skötte hushållet. Man gör väldigt mycket jobb, men det är ju inte ett yrke
Stjärtmes: 8)
Stjärtmes: Vad var det för jobb hon sökte då? Kemtvätten?
blåmesen: Kanske kemtvätten, eller redan vid flourtantsjobbet, eller först vid kioskjobbet, där hon aldrig kunde vänja sig vid att sälja snusktidningar
Stjärtmes: ha ja

Stjärtmes: Vad tyckte du om slutet då?
blåmesen: Jag blev förvånad över hur vemodigt det kändes att det är slut nu, att vi inte får vara med längre och sen blev jag lite upprörd över att det slutade med att hon funderade över vad de skulle ha till middag. Men som sagt, det var ju genialt p g a Maj i ett nötskal
Stjärtmes: Det kändes lite som ett icke-slut också. Det tog slut för fort
Stjärtmes: Ja, genialt skulle jag väl inte dra med. Men skickligt!
blåmesen: Ja, visst gjorde det. Hade behövts lite fler framtidsbilder för att jag skulle känna mig nöjd
Stjärtmes: Utan den här bokcirkeln vet jag att jag inte skulle ha läst hela serien själv. Jag hade förmodligen bara läst första och sen varit nöjd
blåmesen: Jag hade nog läst ut den av ren plikttrogenhet, men visst var det kämpigt till och fr ›‹gån med Maj som ibland liksom aldrig kunde göra något rätt, aldrig kunde vara nöjd

Stjärtmes: Utan att ha varit med, tyckte jag ändå att tidsandan som förmedlades kändes autentisk
blåmesen: Håller med, kändes konsekvent och trovärdigt. Även om Maj var jobbig kändes hon ju också väldigt verklig
Stjärtmes: En sak jag tyckte om var att Sandberg inte var helt säker på allt. Träffade Maj demonstranterna mot vietnamkriget? Når världen också Maj? Martin Luther Kings tal och sånt
blåmesen: Mm. Jag såg dem frågorna mer som en fråga om samhället i stort. Hur mycket sipprade in till hemmafruarna egentligen? Hur isolerade var de i sina prydligt städade boningar?

Stjärtmes: De här blommiga gardinerna som anita hade köpt när de varit över till finland, stora blommiga och bruna, var det Marimekko tro?
blåmesen: Åh det kanske det var, det tänkte jag inte på. Och Maj tyckte de var så fula
Stjärtmes: Ja. Där håller jag nog med Maj
blåmesen: Tycker du Marimekko är fult?
Stjärtmes: Bruna gardiner
blåmesen: Men ja, nä, bruna kanske inte är så fina

blåmesen: Hur känns det att avsluta Maj då, jämfört med att avsluta 1Q?
Stjärtmes: Jag saknar Maj mer än vad jag saknar Aomame och T! Men båda känns lika.. ofärdiga?
blåmesen: Jag också! Men så hade 1Q också sitt ostiga slut
Stjästmes: Jag minns inte hur det slutade! Trodde det var lika öppet
Stjärtmes: Var det nåt med månen?
blåmesen: Mja, de klättrade över en vägbro och kom till en annan värld, med bara en måne, eventuellt inte samma värld som de först kom ifrån, och sen låg de


lördag 16 september 2017

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s.187-375

Ni har väl inte glömt att vi fortfarande bokcirklar kring Kristina Sandbergs serie om Maj? Vi har kommit till sista boken, mellersta delen, och som vanligt avråder vi dig som inte vill veta vad som händer då från att läsa vidare, med ett vänligt men bestämt SPOILER ALERT.

Stjärtmes: Tomas förlorade jobbet, skaffade ett nytt företag i Sundsvall och även det gick i konkurs.
blåmesen: Och så sålde de sommarhuset, och Anita blev deprimerad och åkte in på sjukhus .
Stjärtmes: Lasse har varit väldigt frånvarande, men det kanske är naturligt när man får ett självständigt liv.
blåmesen: Ja, kommer bara hem för att sova och äta i princip.

Stjärtmes: Jag har fattat tycke för Maj tror jag. Hon gör liksom sitt bästa. Det hon kan.
blåmesen: Ja, hon har verkligen varit stoisk nu på slutet. Stöttat och funnits där utan att ifrågasätta eller kräva något tillbaka.
Stjärtmes: Hon har vuxit i mina ögon.
blåmesen: Som när hon åkte upp till Sundsvall när Tomas inte svarade i telefon för att han börjat supa igen.
Stjärtmes: Åå... den där sekvensen när Maj sa att Tomas behövde extra sänglakan ifall han skulle få dambesök och Tomas inte tänkte på henne. När hon bara: "men jag då?"
blåmesen: och när Maj kom upp och julskyltade och gjorde fint... Ändå visste hon hela tiden att Tomas vänstrade.
Stjärtmes: Ja, när hon upptäckte läppstiftsfläcken på skjortan och frågade ut honom och han nekade. Hade det blivit annorlunda om han erkände? Vad hade hänt?
blåmesen: jag tror att han hade blivit tvungen att avsluta det hela mycket tidigare då... men jag tror inte att Maj hade lämnat honom ändå. Dels för att hon blivit trofastheten själv, dels för att hon inte har något annat att gå till. Vad skulle hon göra om Tomas lämnade henne eller hon honom?
Stjärtmes: Ingen aning. Hon har ingen att vända sig till heller.

Stjärtmes: Nu läste jag ju om Majs fyrtioårsdag, äntligen
blåmesen: Den har jag nästan hunnit glömma... men det var överraskningsfest, eller hur?
Stjärtmes: Ja, hennes syskon och respektive kom.
blåmesen: Hon blev glad? För en gångs skull.
Stjärtmes: Tror Tomas hade planerat det? Det var en fin gest.

blåmesen: Anita då?
Stjärtmes: Hennes depression?
blåmesen: Relaterad till sommarhusförsäljningen?
Stjärtmes: Fast hon har väl känts deppig ett bra tag innan det? Trots att hon var ute och såg mycket på bio och så.
blåmesen: Hon har väl snarare aldrig varit särskilt gladlynt, men det är ju inte Maj heller.
Stjärtmes: Ja... jag vet inte. Hon tog sommarhusförsäljningen ganska hårt. Om det nu bara är på grund av det.
blåmesen: Tyckte det var så sorgligt när barnen trodde att det var Maj som ville sälja huset, när det inte ens var hennes förslag.
Stjärtmes: Ja, som om hon alltid är den onda av henne och Tomas.
blåmesen: Det har ju i och för sig alltid varit Tomas&Anita och Maj&Lasse.
Stjärtmes: Och nu när Lasse inte är med så är det T&A mot M.

blåmesen: Men vad ska det bli av Berglunds egentligen, nu när Lasse är den enda som har ett jobb?
Stjärtmes: Ja säg det du. Nu är de ju alldeles koncentrerade på att Anita ska bli frisk och fira påsk hos Jan.
blåmesen: Men att Tomas bara... går hemma.
Stjärtmes: Han har åtminstone inte börjat dricka... än.
Stjärtmes: Det är en spännande tid de har framför sig! Tror du han får ett nytt jobb? Eller Maj kanske börjar med nåt? På kondiset kanske?
blåmesen: Jag har svårt att tänka mig att Maj skulle börja jobba igen... eller det skulle kanske vara tvätt eller barnpassning eller så i så fall? Det anstår väl inte en fabrikörsfru att vara hemkocka eller så som Majs mamma var.
Stjärtmes: Vilken press ligger det inte på Tomas nu. Han som är så skör mentalt också.
blåmesen: Verkligen. Nu måste han matcha Majs enorma insats för familjen på sistone.
Stjärtmes: Det känns så här i efterhand att det är Maj som har burit den här familjen, medan Tomas bara har flackat runt.
blåmesen: Mm... och detta trots att Maj aldrig riktigt lyckats knyta an till varken Tomas eller barnen. Förtroliga samtal mellan Maj och övriga familjemedlemmar kan räknas på ena handens fingrar.
Stjärtmes: Ja, det har du rätt i. Har vi nåt mer att tillägga? Det är svårt att förutsäga vad som kommer att hända.
blåmesen: Njae... jag hoppas att det ordnar sig för dem, och jag hoppas att det blir ett ordentligt slut.
Stjärtmes: Ja, inget mesigt och öppet. Kanske slutar med att Maj dör?
blåmesen: Eller sitter på nåt hem.

lördag 26 augusti 2017

Lämna mig inte


Historien berättas baklänges. Först: tiden efteråt, försöken till att gå vidare. "Se det framför dig. Du är tjugoett år, och du vet att ditt liv är slut." Sedan: det som ledde till tiden efteråt, svartsjukan. Sedan: den lyckliga tiden, nyförälskelsen - vansinnet?  Hur hon räddade honom, återupplivade något han inte visste existerade i honom. Berättaren kan vara honom själv, som tilltalar sig med du, eller en allvetande gudaröst som ser allting utifrån och vet vad som kommer att hända, som kanske var med om det själv.

Språket är stundtals repetitiv, metaforer på metaforer som jag inte såg när jag var som fastnaglad men som jag i efterhand känner vilar något pubertalt över. På omslaget: två armar, Aksels, som krampaktigt håller fast en annan, Amalies. De kommer från två olika bakgrunder. Han är strikt uppfostrad, medan hon är mer fri. Hon levde i en värld som han varit utestängd ifrån, tiden med henne var han bland de inbjudna. Till sist, äntligen?, slår hon sig fri från hans klor, för så är det. Det går inte att fjättra en fågel i all evighet.

Historien är brutal och mörk och är svår att lägga ifrån, även när det blir obehagligt. Aksels historia spolas bak ända till högstadiet, där hans bästa vän förråder honom och gör honom till en av de utsatta för killgruppens trakasserier. Det leder till ett utanförskap som sedan leder till en destruktiv relation, som är både en beroendeframkallande njutning och en skam. Som om författaren, Stig Sæterbakken, ville ge en förklaring till Aksels beteende, varför han befinner sig i ett sådant mörker.

Stig Sæterbakken blev 46 år gammal. Han begick självmord 2012 och hann bli kontroversiell, enligt en artikel i Norran, genom att bland annat bjuda in en ökänd förintelseförnekare till en litteraturfestival, samt försvara rätten till att vara emot homoäktenskap.

Om jag skulle rekommendera att läsa Lämna mig inte? Det beror på. Det känns som att jag borde sätta upp varningssignaler först, men om jag ska citera Steinar Sivertsen istället, som recenserade denna i Stavanger Aftenblad: 
"Men söker du en författare som med beska, intensiva, nakna ord vågar närma sig tillvarons oupphörliga smärta, mänskliga svek och dårskaper, det kroppsliga begäret som överskrider alla rimlighetens gränser, det svartsjukestyrda helvetet som slukar en vacker dröm, då bör Stig Sæterbakkens senaste roman vara ditt val".

onsdag 23 augusti 2017

Den KRAV-märkta människan


Jag åker kollektivtrafik. Jag handlar ekologiskt i den mån jag kan. Jag reser sällan med flyg. Jag köper mina kläder second hand. Jag källsorterar. Alla böcker jag läser har jag lånat på biblioteket. Jag är förmodligen definitionen för vad en KRAV-märkt människa är, vilket efter att ha läst Malin Idelands bok, Den KRAV-märkta människan, känns... ja, hur?

Författaren Malin Ideland fortsätter där hennes avhandling, Det KRAV-märkta barnet - Om subjektskonstruktioner i lärande för hållbar utveckling, som hon skrev tillsammans med Claes Malmberg och Per Hillbur, slutar. I avhandlingen undersökte de grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, hur skolan som skapar en relation mellan barnen och naturen har förändrat sitt synsätt genom tiderna i dessa läroplaner och vilka som inkluderas respektive exkluderas i deras perspektiv.

Boken ser inte mycket ut för världen, men innehållet är desto mer intressant. Den idealiserade bilden av miljövännen får här både en historisk och samtida kontext, för den är på många vis konstruerad och det är fascinerande att se hur bilden har förändrats genom tiderna. Ett exempel på hur relationen mellan barnen och miljön har förändrats är att i den första läroplanen, år 1962, handlade det främst om hur man skulle vara försiktig i naturen, inte skada djur och växter när man befann sig i den, medan det idag har många fler inslag om konsumtion och jordens resurser. Liksom grundskolans läroplaner för hållbar utveckling, har bilden av hur den miljötänkande människan ska vara också förändrats. Idag är det ett stort fokus på individens eget ansvar, vilket möjligen är föga förvånande i en globaliserad tid som denna, men att inte staten/världen lägger mer ansvar på företag och industrier, det är oförståeligt, när det egentligen är de som är mest skyldiga till koldioxidutsläppen.

Det är också först på senare tid som planeten beskrivs som skör och sårbar. Denna information återfinns i boken Den KRAV-märkta människan där Ideland ansluter sig till diskussionen kring idealmänniskan, den som pantar burkar och väljer ekologiskt, m.m., och hur det skapar maktstrukturer i samhället, då miljöfrågorna tydligt handlar om klass och ekonomiska förutsättningar, eftersom alla val man ska göra handlar om att "handla". Det är för många självklart att välja ekologiskt först, men det är inte alla som har råd att välja det alternativet - gör det dem till sämre människor då? Dessutom är det oerhört tvetydigt att bli rekommenderad att handla något alls, när Jorden skulle bäst av att industri och produktion inte existerade överhuvudtaget, detta var en tanke som inte hade slagit mig innan jag läste boken.

Jag älskar normkritiska texter, där saker man tar för givna problematiseras och det gör sannerligen Ideland. Den akademiska ingången till trots, tror jag att den ändå är lätt att ta till sig, för att Ideland tar upp konkreta exempel. Nu har jag bara tagit upp några få exempel och koncentrerat mig på konsumtionsaspekten, mestadels på grund av det är vad som fokuseras på när en individ ska vara "klimatsmart", men Ideland täcker även upp andra aspekter, såsom klimatdebatt och vilka termer man använder, och rasism. Om miljö är något som engagerar, är detta definitivt en bok man ska läsa. Jag kan även tänka mig att det är en bra ingång till miljödebatten, för att den ger en verktyg att ta med vid fortsatt läsning.

lördag 19 augusti 2017

Citat från Fåglarna lärde oss ingenting

































Augustikväll

Denna mörka augustikväll
kommer aldrig åter.

Ohanterligt stor,
fylld av allt möjligt.

Vi märkte den knappt,
där vi gick längs vägen med ficklampan släckt

och hörde
vad kreaturen alltid har hört:

hur vinden kommer och går
som ingenting
genom asparnas lövverk.

Krister Gidlund
Fåglarna lärde oss ingenting
Heidruns förlag, 2008

↠ mer poesi

onsdag 16 augusti 2017

Efter Ekot


Det finns människor som har cirkulerat i ens liv om än bara i periferin så pass länge att man har glömt hur det började. Olivia Bergdahl är en sådan person. När var första gången jag läste hennes namn? Jag minns inte. Men det var högst troligen i samband med Poetry slam som hon vann 2007 eller kanske någon av hennes dikter någonstans. För mig är det så självklart att hon finns. Efter Ekot är hennes debutroman.

Fanny är 21 år, sju veckor och fyra dygn, när vi först träffar henne. Hon pluggar statistik och räknar allt. Tid, ben i kroppen, saker som tar fem minuter. Allt. Det har gått 621 dagar sedan hon och Sam träffades första gången. Sam tillhör hennes förflutna, hemma hos mormor i Vara. Det är sommar nu. Hennes mormor har bestämt att Fanny ska övningsköra med henne. De har inte setts på 693 dagar. Det är inte bara det att Fanny räknar allt, hon minns också allt som hon har läst och vet därför mycket. Hur många nötkreatur det finns, hur många äggceller en kvinna har vid födseln, hur många fall av misshandel utomhus där förövaren var obekant med offret det anmäldes 2008, till exempel, vilket ger mig som läsare en känsla av att jag lär mig något samtidigt som jag konsumerar en skönlitterär bok. Jag ser det bara som en bonus.

På sin dator har Fanny olika mappar, med bilder och dagboksanteckningar som läsaren får ta del av fragmentariskt. Nutid blandas med dåtid. Den soliga idyllen hemma hos mormor sätts som bakgrund mot ett förflutna som till en början är lika solig, men som med tiden fick allt fler mörka moln på himlen. Hennes mormor vet ingenting, men anar att det är något som har hänt. Blåmärkena på kroppen avslöjar Fanny.

Jag läser den lilla romanen över en helg och kan knappt lägga ifrån mig den. Det är något i den som drar i mig. Efter Ekot handlar till största delen om kärleken. Om hur vacker och värnande den kan vara, men också våldsam och manipulativ. Den mellan Fanny och hennes mormor och den mellan Fanny och Sam. Om det är någonting som jag ids klaga på, är det mormoderns historia som jag önskar få veta mer om. De har något mer gemensamt, Fanny och hon, mer än Fannys mamma.

Som titeln antyder, har nyhetsinslag från Ekot i Sveriges Radio en betydelsefull roll. Utan att dubbelkolla kommer jag ihåg en del händelser som nämns och jag imponeras av den tid som Olivia Bergdahl måste ha lagt ner på sitt gedigna researcharbete. Jag tänker att den till viss del kan ses som ett tidsdokument, med tanke på alla siffror och händelser som den innehåller, som gör den mer än "bara" en roman. Efter Ekot är något större och samtidigt inte mer än detta.

måndag 14 augusti 2017

Vad gör en bank?

Jag ska inte lägga ord i näbben på er men...

Vad du tror att boken ska handla om: vad en bank gör

Vad boken handlar om: hur bankerna ligger bakom historiska och framtida finanskriser; kort sagt: de är roten till allt ont.

Vad du känner efter att ha läst boken: hopplöshet över att du kommer att bli blåst av bankerna, och att de som hade kunnat se till att det inte blev så aldrig kommer att läsa boken. Alternativt: frustration över hur ensidig boken är.

Vad Andreas Cervenka* älskar att peppra sin text med:

  • (oftast) underhållande liknelser av typen "I USA summerades lagstiftningen år 1945 till 8200 sidor. Idag är den uppe i 74000 sidor. En ordinkontinens som till och med kan få Karl Ove Knausgård att förödmjukad lomma ut till omklädningsrummet.", "Om kostymklädda män i kostym satte i system att springa ikapp gamla tanter på gatan och tömma deras handväskor på kontanter hade samhället reagerat. När samma sak sker via komplicerade finansprodukter händer absolut ingenting."
  • Sarkasmer såsom "Enligt Nordeas hemsida ger bankens så kallade "Förmånskonto" en ränta på 0,00 procent. Av det finstilta framgår mycket riktigt att tjänsten är laddad med flotta förmåner, eller vad sägs om: "Du kommer åt dina pengar när du vill." Wow! Verkligen VIP-feeling på det upplägget."

Vad Andreas Cervenka kanske ändå ska ha cred för: att han skriver om pengar, banker och annat knepigt med ett enkelt och lättbegripligt språk.

* Ekonomijournalist och författare till boken i fråga

lördag 12 augusti 2017

Millie Birds bok om döda saker

Bokens egna korta beskrivning om sig själv säger egentligen det mesta: "En borttappad flicka. Två vildsinta pensionärer. Ett oförglömligt äventyr." Och det behövs egentligen inte mer, men om ni vill bli presenterade lite närmre, fortsätt läs.

Den borttappade flickan heter Millie Bird. Hon är sju år och kan mer om begravningar än vad de flesta av oss vet. Hon har närvarat på flera stycken, däribland en spindels och sin egen pappas. Det började när hon var liten, sedan dess för hon bok över döda saker hon har stött på. En dag blir hon lämnad av sin mamma på ett stort varuhus, 'jag kommer strax', sa hon. Och så kom hon aldrig tillbaka.

På varuhuset möter hon Maskinskrivaren Karl. Han är änkeman och har blivit så gammal att hans svärdotter är rädd för att hon ska hitta honom död i sitt eget hus, så han blev tvungen att flytta till ett äldreboende - som han rymde ifrån. När han var ung arbetade han som maskinskrivare och har egentligen aldrig slutat skriva på tangenterna, men nu trummar han på olika ytor istället. När hans fru, Evie, dog, hittade han ett gäng med bokstäver i en låda, som han sedan dess har försökt lista ut vad de vill säga.

Den andra pensionären heter Agatha Pantha och är en bitter änka. Sedan hennes man dog, för sju år sedan, hade hon inte gått utanför dörren och börjat skrika istället för att prata med normal samtalston åt främlingar som hon störde sig på. Hon hade skapat sig ett strikt schema åt sig själv som hon följde slaviskt, tills den dag då Millie Bird knackar på hennes dörr med ett papper och undrar vad det är för något.

Det är Millie Birds mammas resplan.

Detta blir startskottet på en resa från väst till öst genom Australien.

Millie Birds bok om döda saker heter på originalspråk Lost and found, och är Brooke Davis debutroman. Jag har haft den i min radar ett tag och egentligen är det konstigt att jag inte läst den förrän nu, för jag älskar allt av det lilla som ska sälja boken, från omslag till baksidetext (som är ett utdrag från när Millie Bird träffar Maskinskrivaren Karl). Jag tyckte om dess lättsamhet och förstår även kritiken som tycker att den är för ytlig, för den har potential för att vara allvarligare, men eftersom Millie Bird sin erfarenhet om döden till trots, är hon ringa sju år och hennes oskuldsfulla tankar virvlar därefter.

Romanen har en ton som påminner mig om Nicole Krauss Kärlekens historia och det är den största anledningen till varför jag tycker om den (recensenter har även jämfört Davis språk med Jonas Jonasson och Fredrik Backman, men de har jag ingen erfarenhet av). Jag tror också att det är något med den ovanliga konstellationen som skapar en balans mellan sorgen och glädjen. Det personerna har gemensamt är att de har förlorat någon som de har älskat, medan de blivit kvar och ständigt försöker de påminna sig själv och andra om sin existens, samtidigt som de går sönder inombords av saknad. För Millie Bird finns även rädslan om att hennes mamma kanske inte vill bli hittad, för då skulle hon väl inte lämna henne?

Om jag var tvungen att beskriva romanen med ett ord skulle det nog vara "trevlig", för det är vad det kokas ner till för mig. Andra adjektiv, inte riktigt synonymer till det ordet, skulle vara "mysig" och "lättsam". Jag tycker att översättaren Helena Hansson har gjort ett bra jobb, för jag anar Davis intentioner bakom de svenska orden utan att tycka att det är irriterande och känna att jag istället skulle ha läst romanen på engelska. Romanen må avsluta abrupt, läsaren kanske utelämnas från det viktiga svaret, men ibland är det resan som är det mest väsentliga, inte målet i sig. Titeln till trots, handlar romanen till syvende och sist om att leva.

fredag 11 augusti 2017

En droppe midnatt

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, verkar ju vara en väldigt vettig och trevlig person (baserat på intervjuer jag läst eller sett samt hans medverkan i Musikhjälpen) och att han är bra på musik är nog många eniga om. Därför är det heller inte konstigt att man blir nyfiken på hur han skriver. Efter att ha läst En droppe midnatt tycker jag dock att Diakités talang framgår tydligare via andra medier än just det skrivna ordet.

Diakités bok, som alltså heter En droppe midnatt, har undertiteln En familjebiografi. Jag antar därmed att det är sin familjs historia han vill berätta. Vid läsningen får jag snarare intrycket att det är en självbiografi; det handlar minst lika mycket om de tankar och känslor som uppstår inom honom när han söker sin familjs bakgrund som om vad han faktiskt får reda på. Det huvudsakliga temat är rasism, och hur denna var lika närvarande för hans pappa och övriga släkt i USA för ett femtiotal år sedan, som för honom på skolgården i Lund som barn. Vi får också en viss inblick i Diakités uppväxt och famljeförhållanden.

Att det är ett viktigt tema väger inte riktigt upp för att boken lämnar en del att önska gällande struktur. Den känns fragmentarisk och oordnad. Finns det en logik gällande kapitelordning, så går den mig förbi. Dessutom finns det luckor - båda hans föräldrar verkar vara intressanta personer som vi inte får veta så mycket om.

Utöver detta finns det en del språkliga missar. Det flyter inte och finns en hel del rena fel (hann ingen korrekturläsa?). Att engelska och svenska blandas är okej, kanske till och med bra med tanke på att boken ibland utspelar sig i USA och inkluderar flera personer med engelska som modersmål. Lite talspråk kan jag också tåla, men ändå hakar jag upp mig gång på gång. Ett exempel:
"Under bilfärden hojtar hon med jämna intervaller:
- Håll utkik efter alligatorer. Om du ser någon så måste vi stanna och kolla.
- Will do, svarar jag från passagerarsätet med alltför mycket sömn kvar i mina ögon."

Jag lämnar boken bakom mig med en känsla av att den inte är färdig. Att den behövt ytterligare minst en genomarbetning, en ordentlig korrekturläsning, kanske en redaktör med mer råg i ryggen som vågat säga emot. Boken är lättläst och temat både aktuellt och viktigt, men hade den här boken publicerats om Diakité inte varit känd sedan tidigare? Tveksamt om den kan stå på egna ben.

onsdag 9 augusti 2017

Vårsläppslängt 2017, del 5 av 5: maj och juni

Sista delen är här! Jag har hamnat så långt efter med dessa inlägg att allt redan är utgivet, men jag längtar inte mindre för det. Information om böckerna är hämtade från förlagens hemsida.

Maj


Den osannolika kärleken är en romantisk komedi full av färgstarka karaktärer, vass satir över Londons dekadenta och ibland absurda konstvärld, och ställer frågan: vad är du beredd att göra för konst, pengar – eller kärlek?

Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.

Jubilee Jenkins har en ovanlig åkomma: hon är allergisk mot andra människor. Sedan en nära döden-upplevelse som tonåring har hon därför isolerat sig i sitt hem. Men när hennes mamma dör tvingas Jubilee lämna sin trygga exil och ge sig ut i verkligheten igen. Som den stora bokälskare hon är lyckas hon få jobb på det lokala biblioteket och där möter hon Eric Keegan och hans adopterade son, Aja. Eric har precis flyttat till stan och kämpar för att få vardagen att gå ihop samtidigt som han oroar sig för Aja, som två år tidigare förlorade sina biologiska föräldrar i en flygolycka. En varm vänskap växer snart fram mellan dem alla tre, och mellan Jubilee och Eric väcks känslor ingen av dem hade räknat med.



Linnea Wikblad blandar humor med en mix av både lätta och avancerade recept där läsaren själv får utrymme att testa sig fram. Med få pekpinnar och en del ifrågasättande av gamla sanningar, som att gjutjärnspanna är det enda rätta eller att man bör använda samma vin I maten som man dricker TILL den. Hos Killmaterskan går det nämligen alldeles utmärkt med vilket billigt tetravin som helst i såsen. Även i glaset om det kniper ...

Look av Solmaz Sharif var fjolårets mest omtalade diktsamling i USA och nominerades till såväl National Book Award som PEN Open Book Award. Nu finns den i svensk översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida.

Genom att utgå från uttryck i försvarsdepartementets militära ordbok ger Sharif prov på det våld som utförs mot språket, hur eufemismer används för att sterilisera det, kontrollera dess påverkan och underminera vår gemensamma beslutsamhet. Med lyrisk precision använder hon sig av listor, protokoll, brottstycken, brev för att vända terminologin och därmed blottlägga språkets och krigets förövare.

I 30 år har Eva-Stina Byggmästar varit en orädd och originell uttolkare av naturen och kärleken. Hennes mångkunniga författarskap rymmer allt från renodlad naturlyrik till språklekar, mystik och metadikt.

En nyckel är försvunnen, och ingen tycks veta var den finns. Kan du hitta den? I huset bor ett helt gäng knasiga figurer. En är stor som ett berg (och byter färg), en annan är bagare och har problem med sina fjorton barn som äter upp bullarna innan de nått ugnen. På vinden finns en magisk karusell, och någonstans försöker ett skamset spöke städa sin stökiga lägenhet. Och hur ska det gå för ex-mannekängen Aila som längtar efter en snäll pojkvän att åka till Mallorca med?

Periodiska systemet är på samma gång självbiografisk skrift och en reflektion över den mänskliga naturen såsom förbunden med den materiella kemin. I 21 kapitel, rubricerade som grundämnena, berättar Auschwitz-överlevaren Primo Levi på den klaraste, vackraste prosa om sina släktingar och kamrater, från förkrigsåren i hemstaden Turin, via krigsårens partisankretsar, fram till att han deporteras, som anti-fascistisk partisan och jude, till lägret.

Sol lämnar Sverige och svär på att aldrig komma tillbaka. Men när hennes tvillingbror Gustavs kropp hittas i Årstaviken och hans död avskrivs som självmord återvänder hon motvilligt. Med ett fingerat CV får hon anställning vid Handelshögskolans bibliotek. I korridoren träffar hon Erik, studenten som är lite bättre än alla andra och har en likadan tatuering som den hon sett på sin brors döda kropp.

Sol drog nitlotten redan vid födseln. Medan Gustav växte upp på gåslever i deras pappas nya hus på Lidingö blev hon kvar i förorten med sin mentalt instabila mamma. Och om hon har haft svårt att behålla sina jobb, har hennes bror snarare haft problem med vilket han ska välja efter sin examen från Handelshögskolan.

Vad var det egentligen som hände Gustav? Jakten på svar tar Sol djupare in i hans värld. Ur sprickorna i den putsade fasaden börjar mörka sanningar sippra fram, och Sol dras in i ett spel där bara slumpen avgör vem som är vinnare och vem som är förlorare.


Yann Andréa Steiner är en av Marguerite Duras allra sista böcker. Nu finns bara det viktigaste kvar: Kärleken, skrivandet och hatet mot nazisterna. Här berättas om Yann, Duras 38 år yngre beundrare som flyttar hem till henne och blir en litterär gestalt, om den förbjudna förälskelsen mellan en pojke och en koloni­ledare, om Théodora Kats – judinnan vars liv Duras aldrig lyckades skriva, om strejken i Gdansk 1980 och om David som följer med en haj ut på världshaven. Duras gestaltar kärleken, hur den än ser ut, och dess absoluta motsats: koncentrationslägren. Och skrivandet, alltid skrivandet, alltid på liv och död, lika starkt, djupt och skiftande som det ständigt närvarande havet.

Ömhetsmarker är en diktsamling med två signaturer. Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen är mitt uppe i egna författarskap, och ur deras vänskap växer en gemensam text. Ibland kan läsaren urskilja de två författarnas egna röster, men det har också skett en sammansmältning av språk och kropp: ur detta uppstår en ny röst, ett möjligt rum och ett tillstånd som är skrivandets.

Juni


»En feberkurva över ett svårt fall av melankoli.« Så beskrev Anne Sexton sin tredje diktsamling, Leva eller dö (1966). Boken, som 1967 belönades med Pulitzerpriset och kom att bli hennes genombrott som poet, består av dikter skrivna mellan januari 1962 och februari 1966 och innehåller ett flertal av Sextons mest kända dikter. Här tematiseras, som titeln antyder, en vacklan mellan dödsdrift och livslängtan i en utlämnande och kompromisslös, men också lekfull och humoristisk diktning som slår en båge mellan det personliga och det universella.

Tidigare släpplängt 2017

lördag 5 augusti 2017

Som stjärnor faller

När Tess mormor dör, flyttar hennes familj in i det gamla huset i Bäckafallet för att det inte ska stå tomt. Det betyder att Tess måste flytta ifrån sin bästa vän, Liv, och bort från ett liv hon känner till. Hon intalar sig själv och sina klasskamrater att hon inte är kvar efter sommarlovet, för då ska hon flytta tillbaka till stan. I början är det ovant och konstigt att vara i Bäckafallet, en plats som är så starkt förknippad med sommarlov. När hon börjar på den nya skolan är det januari och grått och sorgset. Tess känner sin mormors närvaro i väggarna och ibland till och med ser hon henne. I Tess klass går det en tjej som står ut bland de andra. De säger att hon blev konstig efter att hennes bästa kompis dog, nu är hon mest i stallet.

Sedan blir det sommar och Liv kommer och hälsar på. Två världar krockas, Tess gamla och nya, och Liv kommer dit med glädje och engagemang. Direkt när hon kommer vill hon starta ett filmprojekt. De ska göra en film om Tess och hennes mormor tillsammans. Och fastän det är skönt att Liv är där, är det också skönt när hon åker.

Sedan har vi Tom, som inte riktigt går att få grepp om, och hans älsklingshäst Stjärna. Genom Toms tankar får vi känslan av att Stjärna inte blir så omhändertagen som hon borde, i stallet där hon bor. Vi får också se glimtar av hans familj där medlemmarna slutat prata med varandra. Tess och Toms vägar korsas och gnistor sprakar till. För sin bästis Liv berättar Tess om en pojke hon har träffat och hur annorlunda han är. Tom lär Tess rida för att hon senare ska kunna ta hand om Stjärna. Men det är något mystiskt med Tom, varför kan han inte ta hand om Stjärna själv? Samtidigt som Tess får djupare känslor för Tom, får jag också det. Toms gåtfulla trådar knyts ihop mot slutet och det är både sorgligt och fint.

Bland mina bokbussbarn går Lin Hallbergs namn förlorat för hennes mest kända karaktärer, hästarna Sam, Sigge och Teddy, och jag har aldrig hunnit bekanta mig med Hallberg under de här två åren som jag har känt till dessa läskamrater mer än till namn och placering på biblioteket. Inte förrän nu i sommar, vilket jag så här i efterhand känner var en utomordentlig bra årstid, om jag någonsin skulle ha blivit introducerad för Hallbergs litterära värld.

Som stjärnor faller är en stämningsfull roman. Även om hästar, i det här fallet främst en häst - Stjärna, har en viktig roll i historien, vill jag inte säga att det här är en bok (enbart) om hästar. Jag tror att den hästintresserade har större behållning av ridtermerna än en oerfaren, men jag tycker inte det ska låta historiens andra ämnen hamna i skymundan. Som stjärnor faller handlar lika mycket om vänskap, kärlek, döden och förändringar som uppstår i ens liv när man tvingas flytta från en plats man bott på i hela sitt liv. Hallberg strör lite övernaturliga inslag över det vardagliga och vips uppstår magi.

torsdag 27 juli 2017

Vårsläppslängt 2017, del 4 av 5: April

Våren kom och gick och sommaren är nästan redan förbi. Här kommer den fjärde delen av totalt fem planerade från bokförlagens vårutgivning. Obs!! Jag gjorde denna lista i början av våren då jag bläddrade bland titlarna i Svensk bokhandels katalog. Den här listan kan därför innehålla en del fel, vad gäller t ex utgivningsdatum. 

Flyktingfrågan har kommit att genomsyra alla samhällsdiskussioner. Med stort engagemang berättar asylrättsjuristen och debattören Viktor Banke om människorna det handlar om, den farofyllda vägen till Sverige och mötena med myndigheterna.

Andrum handlar också om makthavare och medier, om det breda stödet för mottagandet men också om hur de restriktiva rösterna som vädjar till folks rädsla blivit starkare. Har vi kunnat ge de asylsökande skydd eller är det Sverige som behövt andrum från flyktingvågen?

Tack vare den teknologiska utvecklingen är behovet av mänsklig arbetskraft mindre än någonsin. Det välstånd som i början av 1900-talet krävde tio människors arbetsinsats kan i dag produceras av en enda människa. Ändå arbetar vi mer än vad man gjort under större delen av historien. Utbrändhet och stress ökar, jobb fylls av »tomt arbete« och pensionsåldern höjs.

I arbetssamhället är det ett självändamål att jobba – oavsett vad vi gör på jobbet.

I trettiotalets Paris, där det ena billiga hotellrummet liknar det andra, undervisar en ung kvinna sig själv i likgiltighet. Hon har undkommit en personlig tragedi och flyttat till Paris för att finna mod och självständighet. Hon intalar sig att aldrig förvänta sig något, i synnerhet inte vänlighet – och i synnerhet inte från männen. I morgon, beslutar hon sig, ska hon bleka håret blont.

När den engelska författaren och kritikern Olivia Laing drabbades av en förtärande ensamhet i New York efter att ett förhållande oväntat hade kraschat, vände hon sig till konsten för att fylla sina dagar och få lindring. Och med dess hjälp började hon utforska vad ensamheten kan göra med oss och vi med den. Resultatet blev den internationellt uppmärksammade essän "Den ensamma staden". Laing skriver om ensamheten hos Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger, David Wojnarowicz och andra konstnärer – men också om sätt på vilka konsten och livet kan flätas in i varandra och skapa utrymme för mänskliga möten under omständigheter som kan verka allt annat än gynnsamma.

Samma kväll som Angola utropar sin självständighet tar Ludo det drastiska beslutet att mura in sig i sin lägenhet i Luanda. Där blir hon kvar i nästan 30 år. Hon överlever på grönsaker som hon odlar på terrassen och en och annan duva som hon lyckas fånga. När det blir kallt eldar hon upp sina möbler och böcker. På väggarna skriver hon ned sin historia.

Men en dag bryts hennes isolering av gatpojken Sabalu som lyckas klättra tio våningar upp till terrassen. Det blir början på Ludos väg tillbaka till livet.

År 1986 döms 15-årige Samir för att ha mördat sin styvmamma hemma i lägenheten i Tensta och blir inlåst på mentalsjukhus.

Alla instanser polis, åklagare, domstol och rättspsykiatri är övertygade om att pojken är den skyldige. Men de missar att det rör sig om ett falskt erkännande för att skydda den verklige gärningsmannen. När Samir några år senare berättar sanningen vill ingen tro honom. Inga förhör hålls med den utpekade gärningsmannen, och någon analys av de tekniska spåren, däribland Samirs blodiga kläder, görs inte heller.

För ett par år sedan började Anders Johansson, kriminalreporter på Aftonbladet, granska ärendet i podden #Fallet och lyckades gräva fram nya bevis. Nu, trettio år efter mordet, har domen rivits upp.




Lucy Barton återhämtar sig långsamt från vad som borde ha varit en enkel operation. När hennes mamma, som hon inte har talat med på många år, kommer på besök verkar det som om deras trevande samtal om människor från förr skulle kunna få dem att hitta tillbaka till varandra. Men strax under ytan finns all spänning och frustration som genomsyrat deras relation. Och som tagit sig uttryck i Lucys flykt från den trasiga familjen, hennes önskan att bli författare, äktenskapet och kärleken till de två döttrarna.

På ett kafé mördas en kvinna av sin älskare och dör i dennes armar. I skaran människor nära händelsen finns Anne Desbaresdes, vars pojke tar pianolektioner i samma hus.

Anne, sysslolös och uttråkad hustru till den rikaste mannen på orten, påverkas mycket starkt av tragedin och måste gång på gång återvända till kaféet. Där träffar hon ett annat vittne till mordet, Chauvin, en av hennes mans anställda. Under stora intag av rött vin samtalar de om vad som kan ha hänt det unga paret – och varför han sköt henne. Långsamt märker de hur krafter som hotar deras jämvikt tar dem i sitt våld.

I tre pjäser som nyligen spelats på scener i Stockholm ger Sara Stridsberg röst åt fångna och suveräna, besegrade och odödliga.

Mer Sara Stridsberg på Bookbirds:


Genom Pesthuset och andra pjäser introduceras Kandre för första gången i bokform som dramatiker. Utgåvan innehåller den lekfulla Fyra röster, där rollerna innehas av syskonen Brontë, den uppsluppet satiriska Poeten och Kritikern, den existentiellt laddade Vilse om två tonårsflickor som möts i skogen, och den klaustrofobiska Tre veckor på jorden som korsar Beckett-stämning med gotisk fantasi. Titelpjäsen Pesthuset är en tät pjäs om två personer som sökt skydd undan pesten i ett isolerat hus. En oerhörd laddning byggs upp under de tjugo dagar som handlingen utspelar sig och gränsen mellan verklighet och mardröm löses sakta upp.

Ena stunden grälade Lili med sin make Dan, i nästa sekund såg hon honom dö i en bilolycka precis utanför deras hus. Tre år senare har Lili lyckats komma på fötter igen, med hjälp av sin stöttande syster Rachel och tack vare sina två små döttrar. Men trots att allt utifrån ser normalt ut, sitter Lili fortfarande fast i ett träsk av självmedlidande – hon saknar Dan och är trött på allas tjat om att hon måste gå vidare.

När Lilis arbetsgivare ger henne uppdraget att illustrera en flora – men inser att hon inte kan något om växtriket överhuvudtaget – anmäler de henne till en trädgårdskurs. Lili går motvilligt till kursen, där en brokig skara figurer samlats under ledning av den tystlåtne men stilige Edward. Och kanske kan solvarm jord, ny vänskap och spirande förälskelse väcka Lili till liv och få henne att blomma igen?

Möjligheterna är oändliga för en som är ung och lovande: tvärkonstnärliga projekt, zine, foto, matblogg, stickblogg, nästa generationsroman. Men varför göra någonting annat än vältra sig i självömkan, hemma i sina underkläder? Spleen är svårmod, olust, ennui, vemod, melankoli, håglöshet. Ord som frammanar bilder av bleka, attraktiva och mycket magra människor i olika tillstånd av upphöjt, intressant lidande. I denna serieberättelse undersöker Ulla Donner vad som står mellan henne och hennes nya fabulösa jag.

Ska en parodi uppfattas bara som kritik eller kan den också vara en förtäckt hyllning till föremålet för parodin? I många år har poeten Jesper Svenbro fascinerats av Arthur Rimbauds klassiska långdikt ”Vad poeten får höra när det blir tal om blommor” som parodierar den äldre kollegan Théodore de Banvilles blomsterrika bildspråk. Nu har han gjort en halsbrytande översättning av dikten och skrivit en inledning som både diskuterar poängen med Rimbauds parodi och kastar ljus över Svenbros egen poetiska praktik.

I denna tvåspråkiga utgåva har Jesper Svenbro – utöver sin inledning och översättning av dikten – fogat två brev från Rimbaud till Banville, Kerambos-myten, en parodi på Homeros, sina egna tankar om parodin som genre samt fylliga kommentarer till översättningen av Rimbauds dikt.

I ett slutet kvarter bestående av två parallella gator i centrala Tirana levde fram till kommunismens fall ledarna i Europas mest hemlighetsfulla land, folkrepubliken Albanien. Mitt i huvudstaden låg Kvarteret, där umgicks den politiska eliten och när någon av dem greps och avrättades var det inget man talade om - inte ens hemma vid köksbordet.

Peter Kadhammar har träffat människorna som levde och arbetade i Kvarteret, från den kommunistiske diktatorn Enver Hoxhas änka till politbyråmedlemmar, deras familjer, livläkaren som skrev falska sjukintyg för att Hoxhas barn skulle kunna resa till Paris och städerskan som också putsade riskornen Hoxha skulle äta. Resultatet är en unik och levande skildring av en värld som fanns alldeles nyss, en berättelse om politik, makthunger, fruktan - och kärlek.

Det är höst, och Per Wirtén åker tåg genom Europa. Han ser en kontinent, hårt prövad av finans- och flyktingkriser, som rör sig bort från den politiska samarbetstanken. Av det en gång så stolta och ambitiösa fredsprojektet återstår nu en valutaunion i avsaknad av gemensam politisk moral och ideologi. Är vi framme snart? är en aktuell och utmanande historielektion av Sveriges mest spännande politiska författare.

Tidigare släpplängt 2017

torsdag 22 juni 2017

Cell





Under de två år de har känt varandra är april månad den vackraste. Hans leende. Hon fylld av kärlek. Deras ihopslingrade kroppar i sängen.

Smärtan i Amalie Smiths diktsamling Cell är oundviklig. Den förtäljer historien om en relation i upplösning. Det är ett jag som har samlat sina tankar kring ett vi som växt ihop, det är svårt att veta var jaget och duet tar vid, men när cellerna i den andres kropp delar sig för ofta, bildar tumörer - vad händer med den gemensamma kroppen?
[...] Eller jag frågar: // Var var jag när de skar i dig // Varför kände jag det inte // Eller jag frågar: // Blir man snabbare frisk om man blir behandlad som om när man är det // Kan man älska någon när man måste [...] 
Det blir uppenbart för jaget att de är två olika organismer och att hon är den friska av dem. Det luktar sjukhus i sängen när han har varit där, hans andedräkt luktar kemikalier och de härrör källan till den senaste scanningen. Det är förståeligt att funderingar kring vad meningen med livet är, om all denna evolution varit värd något om allt ändå ska upplösas, uppstår i ett skede som detta. Varför du men inte jag?
[...] Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick sönder. Jag gick sönder med den. [...]
Cell har också vetenskapliga inslag, vilket jag är svag för. Smith berättar bland annat att mineraler har kristallstrukturer, "en fast upprepning av ett mönster i alla dimensioner", och att sådana strukturer även finns i levande organismer, i skelett och tänder t ex.. Vi kan säga att vi är intellektuella, men vi är också naturens avkomma. Vi byter celler i tid och otid, blir till slut en annan utan att vi märker det.

Jag läser Cell en andra gång för att hitta ord att beskriva denna lilla samling av tankar och minnen som är bland det tyngsta jag läst denna ljusnande årstid. Det som slog mig denna gång är sorgsenheten som den genomsyras av. I inledningen skriver Smith om hur samlingen börjat avstöta nytt material som hon vill tillföra den, om hur den blir mindre, och kanske beror det på att den håller på att få en fast form eller tvärtom lösas upp. Jag upplever att Cell är ett avsked som jaget tar till ett liv som hon har levt, men inte gör det längre. Och det är smärtsamt vackert.

tisdag 20 juni 2017

bookbirds läser: Liv till varje pris (Maj #3), s. 7-186

Regel nummer ett i en bokcirkel torde vara att samtliga deltagare ska ha läst det överenskomna sidantalet till diskussionstillfället. Men ibland uppstår missförstånd, som den här gången då undertecknad tagit fel och läst för få sidor. Det gick an ändå, det blev en diskussion. En reviderad version av denna följer här nedan. Innehåller spoilers, i vanlig ordning.



blåmesen: Ska vi ta lite Maj? Förlåt att jag drog ut så på det, hoppas du fortfarande minns nåt?
Stjärtmes: Jag minns lite, men vill du återberätta kanske?
blåmesen: Ja, det började ju mer eller mindre där vi slutade. Tomas kom hem från stan till slut, hade såklart druckit men var inte redlös... Sedan åkte de hem och vardagen tog vid. Tomas jobbade jättemycket, pådriven av Karl-Magnus Agrell, som sedan påstod att firman var kass och köpte den, så nu är Tomas utan jobb. Och Maj har fått en ny kompis som heter Gurli och är ingenjörsfru
Stjärtmes: Ja just det, Agrell skulle flytta verksamheten till Örebro och erbjöd Tomas ett annat jobb, som skulle innebära många nätter borta och det skulle locka honom till alkoholen, så han tackade nej
blåmesen: Plus ganska dålig lön, väldigt provisionsbaserad

blåmesen: Vi har även hunnit fira Tomas 50-årsdag med släkten, Anitas konfirmation och Majs... var det 35-årsdag? Och sen har ju Tomas varit otrogen också. I samband med att han och bröderna åkte till Sundsvall och tittade på någon lokal som bröderna tyckte Tomas borde köpa
Stjärtmes: Va! Det har jag helt förträngt. Någon han kände?

blåmesen: Maj skulle upp och hälsa på sin syster, och hade sällskap med Tomas, Georg och... Torsten? Eller vad brorsan han inte gillar heter. Och så bad Torsten Tomas bjuda in den snygga tjejen i kupén bredvid, och så gjorde han det, och Maj blev arg och viskade "du behöver inte bry dig om att komma hem" till Tomas när de gick av tåget (Maj fortsatte åka). Och sen på kvällen så fick han med sig nån tjej hem till hotellrummet som han låg med
Stjärtmes: Whaat?
blåmesen: Hur kan du inte minnas det här? Det var väl s1-s186 vi skulle läsa?
Stjärtmes: Jag har bara läst till 157! Måste ha tagit fel på sidnumret, tyckte nog att det var lite få sidor
blåmesen: Det förklarar saken. Sorry för spoilers!!!
Stjärtmes: No worries. Men sorry för att jag inte läst alla sidor!
blåmesen: Ingen fara. Men då har du inte läst om Majs fyrtioårsfirande än så vi får diskutera det nästa gång

blåmesen: Tycker det känns som att Maj har gett upp på Tomas. Både drickandet och typ... att de ska kunna kommunicera. Samtidigt verkar hon aldrig på allvar överväga att gå ifrån honom. För att hon inte kan försörja sig själv?
Stjärtmes: Har hon kanske helt fastnat i sitt eget hjulspår? Det är inte som att hon får panik när barnen blir så stora att hon måste baka pepparkakorna själv
blåmesen: Nej, fast lite besviken blev hon allt?
Stjärtmes: Snarare uppgiven, tycker jag, som med hennes relation till Tomas
blåmesen: Mm. Undrar om hon hade gått ifrån honom om de hade levt trettio år senare

Stjärtmes: Det var en sida som berörde mig, sida 28,  som slutar med ”Man måste inte älska dig, Maj. Men låta dig finnas till”
blåmesen: Mm... den lilla betraktelsen av hemmafrun. En sorts utzoom, från det lilla (vad ska Maj laga för mat) till det stora (vad fyller Maj för funktion i samhället)
Stjärtmes: Ett slags argument till varför Majs berättelse också måste finnas, trots att den egentligen bara handlar om vad hon ska laga till mat
blåmesen: Älskar någon Maj..? Barnen kanske, även om hon och Anita alltid skär sig lite

Stjärtmes: Nu har jag inte läst trettio sidor, men Tomas? Varför är han kvar?
blåmesen: I äktenskapet menar du?
Stjärtmes: Ja
blåmesen: För att han inte heller klarar sig själv? För att han vet vad han har, men inte vad han möjligen skulle kunna få? För barnen?
Stjärtmes: Mm
blåmesen: För anseendet? Kan inte vara killen som skiljt sig två gånger...
Stjärtmes: För att han har dåligt självförtroende?
blåmesen: Ja, men varför inte på grund av bristande självförtroende, att han inte tror att han kan klara att skapa något nytt själv

Stjärtmes: Det känns som att Maj och Titti har glidit ifrån varandra
blåmesen: Ja, verkligen! Titti som brukade vara hennes trygga punkt i deras släkt. Nu verkar hon mest... gammal och tjatig. Vill att Maj ska se efter hennes bror, men Maj orkar inte det

Stjärtmes: Om Maj fyller 40.. då fyller Anita snart 20?  Pluggar hon vidare?
blåmesen: Hon går ju i gymnasiet nu, jag vet inte vad hon har för möjligheter efter det? Åh, vad jobbigt det känns att Maj inte kan berätta för Anita att hon är stolt över henne! Som över det allvar hon tog konfirmationen på, eller att hon är så duktig i skolan
Stjärtmes: Eller hur!
blåmesen: Och Anita har ju alltid varit Tomas barn, men nu när Tomas är periodare och inte ens har något jobb

Stjärtmes: Vad gör Tomas av tiden? Söker han nytt jobb? Hur klarar de sig ekonomiskt?
blåmesen: Jag vet inte... de pratar ju om att han ska investera de pengar han fått ut, kanske bli fastighetsägare... men det har inte löst sig än. De har väl pengar för stunden, men oklart hur länge de kommer att räcka. Känns ju också som att Tomas släkt kommer att bli tvungna att hjälpa dem ekonomiskt om det skulle komma till kritan?
Stjärtmes: Ah just. Maj gick ju till Titti för att fråga om Georg hade nåt jobb åt honom
blåmesen: Just så. Det kanske inte heller gjorde några underverk för Majs och Tittis redan haltande relation

blåmesen: På tal om halta så har ju Maj brutit foten. Men det verkar inte ha fått några allvarligare konsekvenser...  Bara att hon får någon sorts bestående smärta
Stjärtmes: Anita hjälpte väl motvilligt till ibland
blåmesen: Jo, om man bad henne. Och de hade hemsamarit ett tag, och enades väl lite mot den gemensamma fienden...

blåmesen: Hmm. Jag måste runda av.. Någon sista grej?
Stjärtmes: Du kan väl berätta hur du kände när du läst till s. 186, så jag vet vad jag har att se fram emot!
blåmesen: Jadu... det var väl lite mitt i något tror jag. Men både relationen till Gurli och Majs fyrtioårsfirande var intressanta, och så får man en liten framåtblick där också som är spännande.Kan även tillägga att jag missat att hoppa av bussen på grund av Maj vid två tillfällen under den här läsomgången. Och att jag får en sjukt irriterande egen Maj-gnetröst i huvudet om jag läser för mycket i taget.

tisdag 6 juni 2017

boobkirds läser: Sörja för de sina (Maj #2), s 336-501

En söndag, jag tror att det var den 26 mars, sent på kvällen när vi båda var hjärtligt trötta och ofokuserade diskuterade vi sista delen av Sörja för de sina. Vi planerade att fortsätta läsa direkt, så blev det inte. Istället tog det över två månader för det här inlägget att ens leta sig ut på Internet. Som vanligt är det pepprat av SPOILERS.

Stjärtmes: Den här gången hände det massor med grejer! Jag tänkte ”har jag missat nåt igen?” och sen fattade jag att vi hade hoppat i tiden, Maj blev 30 år!!!
blåmesen: Jag hade tagit ett uppehåll från boken innan jag började med den här omgången, och min spontana känsla när jag kom tillbaka var "åh nej inte den här jobbiga tonen igen". Sedan avslutades läsningen med ett mer uppriktigt ÅH NEEEEEEEJ och några väl valda kraftuttryck.
Stjärtmes: Haha ja! Din fasa gick i uppfyllelse.
blåmesen: Jag undrar om han faktiskt dör? Eller om hon lämnar honom? Eller vad som händer nu? Snacka om cliffhanger. Vad skulle han till sin gamla psykolog att göra? Är det för att Maj inte säger till honom att han är duktig och han behövde en klapp på axeln, och så fick han inte det...
Stjärtmes: För att prata ut om sitt återfall. Vad deppig jag kände mig, när jag läste att psykologen inte kände igen honom. Psykologen kanske var som en fadersgestalt för Tomas?
blåmesen: Tänker att det är helt normalt att man som läkare inte kan komma ihåg alla sina patienter, särskilt inte dem man inte träffat på tio år.
Stjärtmes: Ja, men han verkade gammal och skröplig överlag. Som att han egentligen borde ha gått i pension för länge sen

Stjärtmes: I alla fall var det i samband med hans brors död och pressen på att han skulle ta över firman.
blåmesen: Återfallet, ja. Som han passade på att få när han var ensam hemma med barnen dessutom
blåmesen: Hjärtskärande när de skulle på bjudning lite senare och Anita förföljde Tomas för att kolla så att han inte drack. Vet hon om allt?
Stjärtmes: Jag tror inte att hon gör det. Hon är ju rädd för att de hon känner ska dö, så hon kanske är rädd för att Tomas är sjuk

blåmesen: Tycker att Maj blivit ännu kallare gentemot sina barn nu när de blir äldre
Stjärtmes: Maj är inte så... självsäker.
blåmesen: Det har hon ju aldrig varit.
Stjärtmes: Jag tänkte att visst måste hon veta att hon är mer värd än att alltid vara den som har bjudningar och servera andra och hålla hemmet rent? Och sen tänkte jag att hon förmodligen inte visste det. T borde säga det tydligare.
blåmesen: På något sätt är det väl ändå det som är hennes... funktion? Men det har väl blivit kämpigare för henne igen sedan Siv slutade. Inget sällskap, mer jobb att fixa själv hemma.

Stjärtmes: Fast hon kan ju vara bra på annat. Tänk att det var så här att leva förr i tiden. Ingen fritid och ingen ro.
blåmesen: Vissa av hennes väninnor genom åren har väl tagit sig fritid? Som bokcirkeln, eller husmorsgymnastiken
Stjärtmes: Ja, men varför inte Maj?
blåmesen: Pliktkänslor? Eller så har hon inte snubblat över något hon faktiskt gillar tillräckligt mycket för att kunna motivera att vara borta från hemmet
Stjärtmes: Om jag inte hade några vänner att träffa eller M som jämt vill se solskenet skulle jag nog stanna hemma hela dagarna i och för sig...
blåmesenn: Tomas promenerar ju, och är ute med båten och allt möjligt och det har ju Maj inte heller tagit upp.

blåmesen: Det har gått fort, det har hänt mycket (Anitas pubertet och glasögon, Tomas återfallx2, Ottos död, firman, Majs brors vigsel, semester i Norge?), men Majs tillvaro är... som vanligt?
Stjärtmes: Intressant! Men, visst funderade Maj över hur hon skulle försörja sig och barnen, om hon skulle lämna Tomas?
blåmesen: Fast aldrig i några konkreta ordalag va? Lite mer funderingar över pengar i allmänhet nu i slutet, att det är besvärligt att alltid behöva be om pengar från mannen. (SÅ. GLAD. att inte behöva göra det)
Stjärtmes: Ja, att inte ha någon egen kassa. Spara för att kunna ge en present till mannen när han fyller år ..
blåmesen: Mm, men även om det hänt mycket så tycker jag mest den här delen har känts som en transportsträcka fram till det okända som kommer nu efter. Mellan småbarnsåren och Återfallet med stort Å.
Stjärtmes: Ja man vill ju veta hur det går sen och sen och sen.

blåmesen: Jag undrar hur allt kommer att sluta.
Stjärtmes: Jag befarar att trean kommer att sluta med en sista cliffhanger.
blåmesen: Tror du? Jag tror att det kommer sluta där vi har fått vara några gånger, med Maj som har vinbox i garderoben och bakar småkakor till hemtjänsten. Tomas död sedan länge, naturligt eller onaturligt.
Stjärtmes: Mm kanske. Hur kan det vara så här spännande, när det egentligen är ett ”vanligt ” liv som skildras?
blåmesen: Bra författare antar jag, som lyckas göra en hemmafru i Övik under efterkrigstiden till något spännande


blåmesen: Vad konstigt det var med det där skoaffärsbesöket förresten. Både Maj och Tomas bara: det här var ju kanske inte så kul, men hon/han verkar ju tycka det, så...
Stjärtmes: Ja! Haha. Det är spännande att också få ta del av en del av Tomas tankar, men enerverande att känna att de aldrig når fram till varandra. Som att de rör sig i cirklar.
blåmesen: Ja verkligen. Man önskar att de testade det där med kommunikation ibland.

Stjärtmes: Hur tycker du att Anita har utvecklats? Gått från barn till pubertal
blåmesen: Hon var väl väldigt tidig med pubertet och så. Men det är svårt att säga när man bara får se henne via Maj, eftersom Maj liksom inte verkar gilla henne så mycket (aldrig har gjort)
Stjärtmes: Tycker Maj att hon är tjock? Men Maj är väl också ganska lång? Var väl lång för sin ålder, har jag för mig?
blåmesen: Hon är lång, så det är kanske inte så konstigt om Anita blir det. Brukar det i och för sig inte vara så att man blir längre om man börjar växa sent än tidigt?
Stjärtmes: Vet inte.

blåmesen: Jag behöver börja runda av, sjukt trött.
Stjärtmes: Ja, samma här.
blåmesen: men ska vi börja läsa trean direkt?
Stjärtmes: Jag tycker det : )

söndag 4 juni 2017

Berättelse om ett äktenskap

Häromdagen fick jag ro att gå och strosa i en bokhandel för första gången på ett tag (min tanke är att det är biblioteket som gäller tills jag läst ut allt oläst hemma (inklusive en doktorsavhandling om ryska krig), men det hade stängt) och såg då att Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap låg på pockettoppen. Då kom jag på att jag faktiskt borde skriva några rader om den.

Efter flera veckor av köande på biblioteket fick jag tillgång till ett exemplar lagom till påskhelgen. Min läsupplevelse är därmed inte längre knivskarp - om den någonsin var det. Efter de inledande kapitlen där jag kände att "detta är något speciellt, förstår varför folk snackar om boken!" fattade jag nämligen raskt avsmak för berättelsen. Jag trodde att den skulle handla om kärlek, att den skulle handla om att huvudpersonen faktiskt ville skriva, bearbeta, reda ut vad som hänt.

Jag upplevde att den istället var såhär: huvudpersonen ältar och vältrar sig i allt som gick fel och i sin sorg, på ett lätt osmakligt sätt. Misery-lit fast... otrevligt.

Meeeen Geir Gulliksen (som ju förresten lät så sympatisk när han gästade Lundströms bokradio)... jag misstänker att det inte är du, utan jag. Jag var, samt eventuellt är, helt enkelt verkligen inte sugen på att läsa om sprickande äktenskap, otrohet, missförstånd. Kanske håller jag på att bli trångsynt, eller också har jag bara haft mycket att göra och varit trött.