En droppe midnatt

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, verkar ju vara en väldigt vettig och trevlig person (baserat på intervjuer jag läst eller sett samt hans medverkan i Musikhjälpen) och att han är bra på musik är nog många eniga om. Därför är det heller inte konstigt att man blir nyfiken på hur han skriver. Efter att ha läst En droppe midnatt tycker jag dock att Diakités talang framgår tydligare via andra medier än just det skrivna ordet.

Diakités bok, som alltså heter En droppe midnatt, har undertiteln En familjebiografi. Jag antar därmed att det är sin familjs historia han vill berätta. Vid läsningen får jag snarare intrycket att det är en självbiografi; det handlar minst lika mycket om de tankar och känslor som uppstår inom honom när han söker sin familjs bakgrund som om vad han faktiskt får reda på. Det huvudsakliga temat är rasism, och hur denna var lika närvarande för hans pappa och övriga släkt i USA för ett femtiotal år sedan, som för honom på skolgården i Lund som barn. Vi får också en viss inblick i Diakités uppväxt och famljeförhållanden.

Att det är ett viktigt tema väger inte riktigt upp för att boken lämnar en del att önska gällande struktur. Den känns fragmentarisk och oordnad. Finns det en logik gällande kapitelordning, så går den mig förbi. Dessutom finns det luckor - båda hans föräldrar verkar vara intressanta personer som vi inte får veta så mycket om.

Utöver detta finns det en del språkliga missar. Det flyter inte och finns en hel del rena fel (hann ingen korrekturläsa?). Att engelska och svenska blandas är okej, kanske till och med bra med tanke på att boken ibland utspelar sig i USA och inkluderar flera personer med engelska som modersmål. Lite talspråk kan jag också tåla, men ändå hakar jag upp mig gång på gång. Ett exempel:
"Under bilfärden hojtar hon med jämna intervaller:
- Håll utkik efter alligatorer. Om du ser någon så måste vi stanna och kolla.
- Will do, svarar jag från passagerarsätet med alltför mycket sömn kvar i mina ögon."

Jag lämnar boken bakom mig med en känsla av att den inte är färdig. Att den behövt ytterligare minst en genomarbetning, en ordentlig korrekturläsning, kanske en redaktör med mer råg i ryggen som vågat säga emot. Boken är lättläst och temat både aktuellt och viktigt, men hade den här boken publicerats om Diakité inte varit känd sedan tidigare? Tveksamt om den kan stå på egna ben.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar