Web Analytics Bookbirds: Millie Birds bok om döda saker

lördag 12 augusti 2017

Millie Birds bok om döda saker

Bokens egna korta beskrivning om sig själv säger egentligen det mesta: "En borttappad flicka. Två vildsinta pensionärer. Ett oförglömligt äventyr." Och det behövs egentligen inte mer, men om ni vill bli presenterade lite närmre, fortsätt läs.

Den borttappade flickan heter Millie Bird. Hon är sju år och kan mer om begravningar än vad de flesta av oss vet. Hon har närvarat på flera stycken, däribland en spindels och sin egen pappas. Det började när hon var liten, sedan dess för hon bok över döda saker hon har stött på. En dag blir hon lämnad av sin mamma på ett stort varuhus, 'jag kommer strax', sa hon. Och så kom hon aldrig tillbaka.

På varuhuset möter hon Maskinskrivaren Karl. Han är änkeman och har blivit så gammal att hans svärdotter är rädd för att hon ska hitta honom död i sitt eget hus, så han blev tvungen att flytta till ett äldreboende - som han rymde ifrån. När han var ung arbetade han som maskinskrivare och har egentligen aldrig slutat skriva på tangenterna, men nu trummar han på olika ytor istället. När hans fru, Evie, dog, hittade han ett gäng med bokstäver i en låda, som han sedan dess har försökt lista ut vad de vill säga.

Den andra pensionären heter Agatha Pantha och är en bitter änka. Sedan hennes man dog, för sju år sedan, hade hon inte gått utanför dörren och börjat skrika istället för att prata med normal samtalston åt främlingar som hon störde sig på. Hon hade skapat sig ett strikt schema åt sig själv som hon följde slaviskt, tills den dag då Millie Bird knackar på hennes dörr med ett papper och undrar vad det är för något.

Det är Millie Birds mammas resplan.

Detta blir startskottet på en resa från väst till öst genom Australien.

Millie Birds bok om döda saker heter på originalspråk Lost and found, och är Brooke Davis debutroman. Jag har haft den i min radar ett tag och egentligen är det konstigt att jag inte läst den förrän nu, för jag älskar allt av det lilla som ska sälja boken, från omslag till baksidetext (som är ett utdrag från när Millie Bird träffar Maskinskrivaren Karl). Jag tyckte om dess lättsamhet och förstår även kritiken som tycker att den är för ytlig, för den har potential för att vara allvarligare, men eftersom Millie Bird sin erfarenhet om döden till trots, är hon ringa sju år och hennes oskuldsfulla tankar virvlar därefter.

Romanen har en ton som påminner mig om Nicole Krauss Kärlekens historia och det är den största anledningen till varför jag tycker om den (recensenter har även jämfört Davis språk med Jonas Jonasson och Fredrik Backman, men de har jag ingen erfarenhet av). Jag tror också att det är något med den ovanliga konstellationen som skapar en balans mellan sorgen och glädjen. Det personerna har gemensamt är att de har förlorat någon som de har älskat, medan de blivit kvar och ständigt försöker de påminna sig själv och andra om sin existens, samtidigt som de går sönder inombords av saknad. För Millie Bird finns även rädslan om att hennes mamma kanske inte vill bli hittad, för då skulle hon väl inte lämna henne?

Om jag var tvungen att beskriva romanen med ett ord skulle det nog vara "trevlig", för det är vad det kokas ner till för mig. Andra adjektiv, inte riktigt synonymer till det ordet, skulle vara "mysig" och "lättsam". Jag tycker att översättaren Helena Hansson har gjort ett bra jobb, för jag anar Davis intentioner bakom de svenska orden utan att tycka att det är irriterande och känna att jag istället skulle ha läst romanen på engelska. Romanen må avsluta abrupt, läsaren kanske utelämnas från det viktiga svaret, men ibland är det resan som är det mest väsentliga, inte målet i sig. Titeln till trots, handlar romanen till syvende och sist om att leva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar